SULF-DCA har arbetat med rapporten i två år och gjort långa intervjuer med ett 40-tal internationella doktorander.
– Vi frågade alla intervjuade: skulle du rekommendera andra internationella forskare att komma till Sverige? Svaret blev ett överväldigande nej, säger Aimee Miles, talesperson för styrelsen i SULF-DCA.
Aimee Miles menar att nya doktorander blir vilseledda av den officiella bilden av Sveriges inkluderande, internationaliserade system för högre utbildning. Verkligheten de möter när de kommer hit är en helt annan.
Aimee Miles
Ledamot i styrelsen för SULF:s doktorandförening, SULF-DCA
– Det är ett system som är fundamentalt ojämlikt till sin natur. Som doktorand eller forskare från tredje land blir du förvisad till andra klassens status. De vi intervjuat uttrycker att de kände att migrationspolitiken var upplagd för att se dem misslyckas och att de var gisslan i godtyckliga och gåtfulla byråkratiska processer, säger Aimee Miles.
SULF-DCA belägger att doktorander och postdoks från länder utanför EU/EES möts av stora hinder som inte andra doktorander har: långa handläggningstider, ogenomskinliga och inkonsekventa kriterier för bedömning av tillståndsansökningar, systematisk orättvisa, bristande möjligheter att söka långsiktig bosättning samt begränsade möjligheter att överklaga Migrationsverkets beslut.
Vittnesmålen i rapporten visar en hård parallell verklighet för forskare från tredje land. Sveriges migrationspolicy gör att de upplever professionell marginalisering och begränsade forskningsmöjligheter. Dessutom visar rapporten på minskad livskvalitet och omfattande konsekvenser för doktorandernas psykiska hälsa.
Enligt rapporten gör inte universiteten sin del för att stötta doktoranderna. Många handledare och handläggare har bristande kompetens om hur man ska kommunicera men Migrationsverket.
– Doktoranderna kände ofta att de inte fick stöd av vare sig sina institutioner, sina handledare eller administrationen i allmänhet. Universiteten behöver göra ett bättre jobb med att stötta internationella forskare, inte bara göra breda uttalanden om vikten av internationalisering, säger Aimee Miles.
Många av de intervjuade i rapporten ångrar att de valde att åka till Sverige, och inte till ett annat land. Slutsatsen är att Sverige inte längre är ett attraktivt land för internationella forskare tidigt i karriären.
Rapporten kan sammanfattas: Sverige har ett akut behov att reformera migrationspolitiken för internationella forskare från länder utanför EU/EES.
Ojämlik situation
Internationella doktorander från länder utanför EU/EES kan inte lämna landet medan de väntar på förnyelse av uppehållstillstånd. Långa handläggningstider hos Migrationsverket hindrar därför många internationella doktorander från att resa utanför Sverige under en stor del av sin anställningstid. Eftersom internationell mobilitet, exempelvis för konferenser, forskningssamarbeten och utbildning, är så viktig för en akademisk karriär är detta en stor nackdel för internationella doktorander.
Dessutom har de en dubbel utsatthet: Å ena sidan är internationella doktorander helt beroende av sina handledare och lärosäten för att behålla sitt uppehållstillstånd, vilket gör att de är i riskzonen för godtycke eller brist på stöd.
Å andra sidan har alla doktorander begränsad tid till förfogande för sitt avhandlingsprojekt. När det uppstår förseningar orsakade av migrationsproblem måste de internationella doktoranderna bära tidskostnaden själva. Ofta innebär det att internationella doktorander måste göra kompromisser i avhandlingsprojektet som andra doktorander inte behöver göra.
Läs hela rapporten här.
Källa: Aimee Miles, SULF-DCA
