Med låga statliga basanslag till forskning blir donationer en allt viktigare finansieringskälla för lärosätenas möjlighet att satsa på forskning utanför de politiska prioriteringarna.
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är ett av de lärosäten som det senaste decenniet har börjat jobba mer strategiskt för att locka till sig privata donationer.
Arbetet startade på fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, men sedan några år finns också ett centralt stöd för att hjälpa alla forskare genom en donationsprocess.
– När jag och min kollega pratar med forskare och lyfter att donationer kan vara ett komplement till annan finansiering upplever vi att en del är lite oroliga att någon utifrån ska lägga sig i deras forskning eller att det kan uppfattas som att den påverkas utifrån, särskilt om donatorn är ett företag, säger Anna Lehrman, fundraiser på SLU:s ledningskansli.
Anna Lehrman
Fundraiser, SLU.
Men det finns lagstiftning och riktlinjer att luta sig mot, understryker hon. En donation är en gåva utan krav på motprestation och ska komma från en namngiven källa. En donator kan vilja satsa på en viss slags forskning, men det är lärosätet som bedömer om det är relevant att ta emot pengar för att forska på det området och om det är i linje med lärosätets egna mål.
Donatorn får inte lägga sig i hur forskningen ska göras eller vilka resultaten blir, och detta har Anna Lehrman inte heller upplevt.
– Men för den enskilde forskaren är det viktigt att känna att man inte hamnar i någon slags beroendeställning eller förväntas komma fram till ett särskilt resultat, och det måste vi vara medvetna om.
Om en sådan situation skulle uppstå är Anna Lehrmans uppmaning att forskaren talar med sin närmsta chef och med lärosätets donationsansvariga.
– Då skulle vi sätta oss ner tillsammans med prefekten, dekanen eller någon annan i ledningen, och prata direkt med donatorn om det behöver tydliggöras vad som gäller, säger hon.
I samband med en donation på över 100 000 kronor skrivs ett gåvobrev där det specificeras vad gåvan ska gå till.
Skriver ni in något om forskningens frihet i gåvobrevet?
– Inte i nuläget. Kanske skulle det vara en god idé. Det skulle räcka med en kort hänvisning till donationsförordningen och riktlinjerna, säger Anna Lehrman.
I USA och Storbritannien finns en lång tradition av donationer till lärosäten och där ses den finansieringsformen inte som något konstigt, berättar hon. På SLU märker hon att tveksamheten mot donationer främst kommer från forskare som inte har tidigare erfarenhet av den finansieringsformen.
En del i Anna Lehrmans arbete är att hjälpa till att följa upp de donationer som har gjorts. Donationer bygger på relationer, som om de vårdas väl kan leda till fler gåvor. Att hålla donatorn uppdaterad under resans gång är därför viktigt.
– Jag har full respekt för om ovana forskare ibland missar det, de är vana vid en annan typ av rapportering, men där kan vi stötta dem. Vi brukar också erbjuda donatorn att besöka forskargruppen och ta del av det de bidragit till på plats, och höra om nästa steg i forskningen.
Det är också viktigt att lärosätena proaktivt bygger relationer med alumner, filantroper, organisationer och företag. Vid Lunds universitet görs detta enligt en internationellt etablerad metod.
– Det handlar om ett långsiktigt arbete för att vinna förtroende i potentiella målgrupper, säger Pia Siljeklint som jobbar med donatorrelationer vid Lunds universitet.
Pia Siljeklint
Donatorrelationer, Lunds universitet
Hon beskriver donationernas betydelse som månghövdad. Donationer kan vara komplement till annan finansiering i ett projekt, men också möjliggöra forskning på områden som saknar andra finansieringskällor.
– Ibland är det ett väldigt nischat område och donationer är enda vägen fram. Det finns exempel på rätt modesta donationer som har stor betydelse för där de hamnar.
Väl förvaltade donationer ger också universitetet ett gott renommé som samarbetspartner och gör det mer attraktivt för såväl forskare som studenter.
– Donatorer som är nöjda med sina val fungerar som ambassadörer i omvärlden. De pratar gärna om sitt val och vad de har kunnat bidra med i forskningen, säger Pia Siljeklint.
I samband med sitt 350-årsjubileum 2017 lyckades Lunds universitets göra den största insamlingskampanjen i svensk högskolas historia: 4 miljarder kronor. I februari 2025 donerade en privat stiftelse 420 miljoner kronor till cancerforskning vid Lunds universitet – den enskilt största gåvan till lärosätet sedan dess grundande.
Det går att donera allt från en mindre gåva till en fastighet, åt ett lärosäte. Men vad gäller fastigheter blir regelverket genast krångligt.
Bortsett från SLU, får de statliga lärosätena inte förvärva och förvalta fastigheter. Lärosäten har ändå kunnat ta emot fastigheter och gåvor för lokaländamål genom olika komplicerade stiftelseupplägg, men minst två lärosäten har också tackat nej till en sådan gåva på grund av regelverket.
Om SLU får en fastighet blir den statens egendom. Om den ska säljas till ett värde över 5 miljoner kronor ligger det beslutet inte bara på SLU och det måste först säkerställas att ingen annan myndighet har behov av fastigheten.
För SLU aktualiserades denna krångliga process för några år sedan, då ett hus med stor strandtomt testamenterades till lärosätet. Av försäljningen fick SLU till slut nästan 21 miljoner kronor till forskning på sjukdomar som drabbar hund och människa, men frågan är om testatorn visste att hennes gåva rent teoretiskt hade kunnat hamna hos en annan myndighet som såg en praktisk nytta av den.
Det finns också andra hinder för donationer till lärosätena. Uppsala universitet har så många som 609 anknutna stiftelser till följd av donationer, och dessa sköts av en särskild förvaltning med 400 år gamla anor. Men att förvalta ett stort antal stiftelser är inte funktionellt för alla lärosäten.
2021 presenterade Entreprenörskapsforum en rapport med förslag på regeländringar som skulle göra det lättare för såväl gåvogivare som lärosäten med sin befintliga myndighetskostym.
Ett av förslagen handlar om att statliga lärosäten bör få tillstånd att inrätta ett begränsat antal egna stiftelser för generella respektive specifika ändamål dit gåvor kan kanaliseras. Gåvogivaren skulle då ha möjlighet att slippa skapa en egen stiftelse, då gåvan inte skulle riskera att försvinna vidare till en annan myndighet.
– Lärosätena skulle med mindre byråkrati kunna bygga upp buffertar, ha större autonomi i sina satsningar och ingå avtal som inte är tillåtna i dagsläget, säger rapportförfattaren Pontus Braunerhjelm som är forskningsledare på Entreprenörskapsforum och professor i nationalekonomi vid Blekinge tekniska högskola och KTH.
Pontus Braunerhjelm
Forskningsledare, Entreprenörskapsforum.
Stiftelsehögskolorna Chalmers och Högskolan i Jönköping har mer frihet att kunna ta emot donationer.
– De som företräder stiftelsehögskolor påtalar tydligt att de tycker sig ha en ökad flexibilitet som förenklar olika satsningar och gör att de till exempel kan ta emot sommarstugor och annan fast egendom som de sedan kan sälja, säger Pontus Braunerhjelm.
Universitetsläraren har utan framgång sökt svar från utbildningsministern om det pågår något arbete i regeringen för att förenkla för lärosätena att ta emot donationer.
Överblick av donationer
i Sverige saknas
Det finns ingen jämförbar statistik över lärosätenas mottagna donationer, eftersom såväl definitioner som sätt att redovisa donationer skiljer sig åt.
Enligt en enkät som Universitetsläraren har gjort med lärosätena är donationer sällsynta till de mindre högskolorna. 2024 fick Högskolan i Gävle dock 500 000 kronor av ett stort teknikbolag till ett labb för spelbaserat lärande. Försvarshögskolan och Högskolan Dalarna har fått donationer kopplade till konst.
Bland lärosätenas största donationer 2024 kan nämnas:
- En professor emeritus vid Umeå universitet testamenterade 34 miljoner kronor till sin institution.
- 125 miljoner till fem nya professurer vid filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet från ett lokalt par filantroper.
- 100 miljoner till Malmö universitet för vattenforskning från ett lokalt investeringsbolag.
