Jag hade nyss lämnat jobbet när jag fick höra om den oerhörda tragedin i Örebro som skakade om oss alla. En skolskjutning, och den värsta i svensk historia. Min känsla att utvecklingen i samhället går åt fel håll har blivit allt starkare de senaste åren. Samtidigt ser jag att jag har ett val: antingen beklagar jag mig och fortsätter leva i min bubbla och håller utvecklingen på avstånd, eller så överväger jag vad jag kan göra för att bidra till en positiv förändring.
I relation till vad som händer runt om i världen är demokrati och inkludering allt viktigare att värna. Studentkårer och studentinflytande som är lagstadgat är bra och kan bidra, men min och många kollegors erfarenhet är att vi får vara glada om vi får 30 procent svarsfrekvens på studentenkäter, och att det kan vara svårt att engagera studentrepresentanter till programråd och institutionsstyrelser, i varje fall på Stockholms universitet, där jag arbetar. Det betyder att vi behöver hitta andra vägar.
Tänk om högre utbildning kunde vara en plats som inte bara ger studenter möjligheter till inflytande, utan i större utsträckning systematiskt arbetar med att ge dem praktisk erfarenhet av demokrati!
”Tänk om högre utbildning kunde vara en plats som inte bara ger studenter möjligheter till inflytande, utan i större utsträckning systematiskt arbetar med att ge dem praktisk erfarenhet av demokrati!”
Eftersom nära en fjärdedel av alla 18–24-åringar spenderar flera år i högre utbildning, finns det en väldig potential att verkligen göra något som påverkar dem under den tiden. Vi har möjligheter att ge dem verktyg som de tar med sig dit de hamnar i framtiden så att de vågar ta plats, och använda sin kunskap och sin röst. Men det betyder att vi måste ha en idé också rent pedagogiskt med vad vi vill.
Några få svenska lärosäten, till exempel Uppsala universitet, har ett så kallat pedagogiskt program. Där står det att ”programmets betoning på studenternas aktiva medverkan i utbildningen är central”. Jag tänker att den här aktiva medverkan kan te sig på många olika sätt. Om vi socialiserar in studenterna så att de lär sig att de kan påverka, att de har en röst som räknas och som är efterfrågad och viktig, kanske vårt samhälle ändå har en god chans att gå i rätt riktning. För att det ska ske behöver vi se över hur vi välkomnar studenter, hur vi inkluderar studenter i olika sammanhang och till och med hur vi ser på studenter och vilka undervisningsformer vi väljer att engagera dem i.
Jag ser framför mig att vi universitetslärare i högre grad använder oss av demokratiska arbetsformer, såsom dialogseminarier, akvariemetoden, eller andra format där studenter tränas i att lyssna på varandra, formulera sina tankar och höra sin egen röst. Vi behöver vinnlägga oss mer om att studenter utvecklar teamkompetens när de arbetar i grupp, så att fokus ligger på att aktivt bjuda in olika perspektiv, lyssna, visa flexibilitet och respekt. På så sätt efterfrågas studenters perspektiv samtidigt som vi visar att de deltar i ett meningsfullt utbyte mellan människor, men också att studenter precis som vi lärare måste ta ansvar för att det ska bli bra.
Utbildning är något vi gör tillsammans, och för att lyckas måste vi våga kliva utanför vår bekvämlighetszon.
”Vi måste våga se varje student som en individ med potential att påverka vår gemensamma framtid.”
Vi måste våga se varje student som en individ med potential att påverka vår gemensamma framtid. Genom att skapa en inkluderande och engagerande utbildningsmiljö kan vi ge dem verktygen att bli aktiva medborgare som bidrar till ett hållbart och demokratiskt samhälle och förhoppningsvis motverka att vansinnesdåd som det i Örebro upprepas.
Det är vårt ansvar som utbildare att inte bara förmedla kunskap, utan också att inspirera och stötta våra studenter att göra skillnad. För om vi inte gör det, vem ska då göra det?
