Många universitetslärare upplever idag att studenter har utmaningar med sitt akademiska skrivande. Detta blir ofta som mest uppenbart och smärtsamt när det är dags för dem att skriva uppsats. Studenterna kanske har goda ämneskunskaper, men lyckas inte förmedla dessa. Textens olika delar framstår som lösryckta och det saknas en röd tråd som för argumentationen framåt. Denna utveckling kan förklaras på många sätt, till exempel genom universitetens breddade rekrytering, samt att unga (och människor överlag) idag skriver och läser mindre än tidigare. Som universitetslärare kan vi inte påverka vad våra studenter lär sig innan de kommer till oss, så jag menar att vi helt enkelt får lära dem.
”Som universitetslärare kan vi inte påverka vad våra studenter lär sig innan de kommer till oss, så jag menar att vi helt enkelt får lära dem.”
Alla håller dock inte med om detta och det finns ibland ett motstånd mot att undervisa i akademiskt skrivande. Det finns flera goda skäl för detta motstånd. För det första finns det ofta begränsad tid och möjlighet att inkludera separata skrivkurser i utbildningen. För det andra är de flesta universitetslärare inte språklärare, och kan därför känna sig obekväma i att ta sig an uppgiften. För det tredje har många akademiker själva inte fått någon systematisk undervisning i akademiskt skrivande utan snarare lärt sig på ett mer spontant och intuitivt sätt, genom att följa goda exempel, snappa upp olika grepp och pröva sig fram. Varför skulle då inte studenterna kunna göra detsamma?
Aron Schoug
Universitetslektor i pedagogik, Stockholms universitet
Svaret på denna fråga är att vissa kommer att göra det, företrädesvis de som kommer från akademiska hem med välfyllda bokhyllor och välformulerade föräldrar som de kan diskutera med och lära sig av. Men alla har inte dessa förutsättningar. Om vi menar allvar med breddad rekrytering och vill ge alla studenter samma möjligheter i utbildningen behöver vi ge dem stöd i att utveckla skrivandets hantverk.
En väg att göra detta är att använda metaforer. En metafor är ett uttryck som används om något som bildligt liknar det som uttrycket egentligen står för, till exempel att säga att någon som kämpar med utmaningar ”går i uppförsbacke”. I pedagogiska sammanhang kan metaforer användas för att förklara något okänt med hjälp av något välbekant. Detta gör att det nya blir mindre abstrakt och lättare att ta till sig.
Många universitetslärare använder redan metaforer i undervisning och återkoppling på studenters texter. Tratten är till exempel en populär metafor för att förklara hur en inledning bör starta brett och successivt smalnas av mot syfte och forskningsfrågor. En annan gammal favorit är den röda tråden, som används för att prata om koherens (eller brist på sådan). Men det finns också lärare som undviker metaforer eftersom de riskerar att missuppfattas, inte minst i studentgrupper med språklig och kulturell mångfald.
För att metaforer ska fylla sitt pedagogiska syfte menar jag att de behöver användas på ett mer systematiskt och genomtänkt sätt än vad som ofta görs. I stället för att reduceras till slentrianmässiga språkliga dekorationer behöver de sättas i arbete som de kraftfulla tankeverktyg de är. För att uppnå detta behöver lärare utveckla en verktygslåda med många olika metaforer som passar i olika situationer, för olika delar av texten, i olika ämnen och för olika studenter. Tratten i all ära men den har ett begränsat användningsområde.
En kompletterande metafor är trädet, som kan användas för att förklara hur en argumenterande text bör vara strukturerad. Stammen utgör här den grundläggande tesen, grenarna utgör argument för tesen och löven är de data eller exempel som ger stöd för argumenten. Argument utan stöd i exempel är som ett vinterträd utan löv. En massa exempel som inte hänger ihop är som en lövhög om hösten.
Bilden av trädet ger studenten ett riktmärke för att själv bedöma sin text och vad som behöver göras. Den illustrerar en princip som studenten med tiden kan internalisera och därmed utveckla ett självständigt omdöme. Tratten illustrerar en annan princip och genom att växla mellan olika metaforer kan läraren förmedla olika principer som tillsammans ger studenten en känsla för skrivandets komplexa hantverk.
Det är just denna språkkänsla som är slutmålet och metaforerna är bara en väg dit. De är inte mallar eller mekaniska formler som texten ska tvingas in i och de behöver därför inte passa ihop med varandra. De är tankeverktyg som ska användas som byggnadsställningar och stödhjul tills de inte längre behövs; glömmas bort för att sedan åter plockas fram när de behövs igen.
”Det är just denna språkkänsla som är slutmålet och metaforerna är bara en väg dit. De är inte mallar eller mekaniska formler som texten ska tvingas in i och de behöver därför inte passa ihop med varandra. De är tankeverktyg som ska användas som byggnadsställningar och stödhjul tills de inte längre behövs.”
Men för att metaforerna ska kunna bli tankeverktyg för studenten krävs att läraren presenterar dem som sådana. Lärare och student behöver etablera ett gemensamt språk där metaforerna och deras olika delar utgör centrala referenspunkter. Många lärare gör inte detta jobb utan använder i stället metaforen som en språklig dekoration, vilken i värsta fall förvirrar mer än den hjälper.
Det är till exempel lätt att säga att en röd tråd betyder att det finns koherens mellan textens delar, men bilden av en röd tråd ger inte nödvändigtvis någon konkret vägledning kring hur koherens ska förstås eller åstadkommas. Metaforens pedagogiska funktion är ju att använda studentens förståelse av något känt och konkret som en slags ledstång för att börja förstå ett nytt och okänt område. Men en röd tråd är sällan något konkret som studenten har en relation till eller möter i sin vardag, utan i sig en abstraktion.
Även om metaforer som tratt och träd är mer intuitiva och konkreta än den röda tråden kan de också bli tomma abstraktioner om de inte illustreras och preciseras så att studenten förstår hur de ska användas. Som lärare gäller det alltså att förklara lite närmare vad man menar med en röd tråd, ett träd eller en tratt innan metaforerna kan bli användbara som tankeverktyg. I stället för att bara nämna trädet i förbifarten behöver man berätta vad löven, grenarna och stammen motsvarar i texten och vad dessa liknelser ska tjäna till.
Att illustrera metaforen visuellt med papper och penna kan hjälpa eftersom detta tydliggör hur de olika delarna hänger ihop. Man kan till och med ha färdiga illustrationer som man ger till studenterna tillsammans med mer specifik återkoppling på en text. Metaforerna ska alltså inte ersätta kommentarer och förslag kring ämnesinnehåll eller formalia. De kompletterar och hjälper till att generalisera från det enskilda fallet till en allmän princip. De hjälper studenten att förstå lärarens tanke bakom återkopplingen och att själv kunna tillämpa samma tänkande i nya situationer.
När lärare och studenter väl har etablerat ett gemensamt språk med flera olika metaforer blir det lätt att använda dem spontant och integrerat i undervisningen. Det är alltså inte nödvändigt att lägga in specifika seminarier eller föreläsningar och man behöver inte lära sig en massa skrivregler eller språkundervisningsmetodik. Metaforerna möjliggör i stället att språkliga och ämnesrelaterade aspekter vävs samman i instruktioner och återkoppling. Denna integrerade metod är inte helt olik det sätt på vilket många forskare själva lärt sig skriva. Genom metaforer blir denna väg tillgänglig för fler.
Aron Schough,
Universitetslektor i pedagogik
Stockholms universitet
