Svenska doktorander måste ha minst två handledare, varav en huvudhandledare. Övriga kallas biträdande handledare, eller bihandledare. Den bestämmelsen har funnits i snart 20 år, men sedan dess har ingen forskning gjorts för att följa upp hur det går för bihandledarna, säger Cecilia Almlöv, enhetschef för pedagogisk utveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala. Hon var tidigare industridoktorand vid KTH, och disputerade nyligen med en avhandling om bihandledare.
– Bihandledning går hela vägen från att det kan vara en novis handledare, som handleder en doktorand för första gången, till att det kan vara en väldigt erfaren som handlett fram till disputation. Jag var intresserad av att undersöka hur det är att vara novis, att komma som ny i ett handledarteam, säger hon.
Avhandlingen bygger på en enkätundersökning bland 192 bihandledare vid 14 universitet, fokusgrupper från ett av dem samt 25 intervjuer med nyblivna bihandledare från två olika lärosäten.
Runt hälften av de som svarade på enkäten uppgav att de hade behövt en tydligare beskrivning av rollen som bihandledare. Fler än en tredjedel svarade att bihandledarens arbetsuppgifter inte diskuterats inom handledargruppen. Närmare en tredjedel beskrev att de gjorde sådant som huvudhandledaren egentligen borde göra.
– De arbetar med många olika saker men har ibland svårt att se gränserna för vad som egentligen är deras arbetsuppgifter, vad andra kollegor och universitetet förväntar sig. I regler och policyer beskrivs deras roll inte så tydligt. Det står skrivet om huvudhandledaren, vad hen ska göra, och sedan får bihandledare snarare gissa vad deras uppdrag är, säger Cecilia Almlöv.
I högskoleförordningen nämns inte heller ordet bihandledare. Bara att det ska vara minst två handledare och att en av dem ska vara huvudhandledare, påpekar hon.
Laxmi Mishra, postdok vid SLU i Uppsala och nybliven bihandledare, möter en rad utmaningar i rollen, säger hon. När frågan om att bli handledare kom upp undrade hon hur involverad hon förväntades vara.
– ”Så mycket du vill”, var svaret jag fick. Men också att jag inte skulle låta handledaruppdraget ta upp alltför mycket av min tid. Det är väldigt kvantitativt och inte särskilt tydligt.
Laxmi Mishra
Postdok och nybliven handledare, SLU
När det gäller ämnet kunde hon luta sig mot gedigen erfarenhet, tänkte Laxmi Mishra. Hon kände också att hon kan ge stöd utifrån att själv ha varit internationell doktorand i Sverige. Som att hjälpa till med att komma in i systemet och hur svenska universitet fungerar. Men för det finns inga punkter att följa. Det kommer av erfarenhet, säger Laxmi Mishra.
– Det är svårt med den typen av lösa gränser. Man vill välkomna en ny doktorand men samtidigt inte vara för välkomnande eller för nära. Jag vill inte heller vara för distanserad från doktoranden.
Hon råder andra bihandledare, som också är i början av sin karriär, att kommunicera och ifrågasätta.
– Du behöver hitta din identitet som handledare, vilket innebär att du måste prata med teamet, du behöver kommunicera med doktoranden och med andra utomstående. Hitta ditt nätverk, säger Laxmi Mishra.
Även Cecilia Almlöv lyfter fram den inledande diskussionen i handledarlaget, ett samtal om individernas styrkor och svagheter samt kring hur man ska lägga upp arbetet. Så att alla är på samma bana.
– Jag tänker att det också är till hjälp för huvudhandledaren, säger hon.
Hennes forskningsresultat kan användas för att ta fram stödsystem för nyblivna bihandledare, som gynnar både handledare och doktorander, enligt Cecilia Almlöv.
