Mina första månader som doktorand kantades av en och samma typ av kommentar: ”Ditt projekt kommer att förändras massor med tiden”. Kommentaren kom från välmenande forskare som inte hade någon djupare kännedom om mitt projekt. ”Det är faktiskt ett tecken på att du gör någonting rätt”, förklarade de. ”Om projektet inte förändras, är det ett tecken på att du inte utvecklas som forskare.”
Detta satte en skräck och en förväntan i mig att all forskning jag utförde var del av mitt avhandlingsprojekt 1.0 – den undermåliga versionen av avhandlingen som inte skulle kunna bli godkänd. Jag väntade på att jag en dag skulle få dräpande kritik från en överordnad som förklarar varför avhandlingen 1.0 var oduglig. Då skulle jag behöva göra om och göra rätt, ändra i mina forskningsfrågor, läsa ny litteratur relaterad till de nya frågorna, och slänga alla anteckningar och kapitelutkast som jag slitit hårt med. Det var betungande att skriva avhandlingskapitel och samtidigt tro att allt jag skriver kommer vara odugligt hur mycket jag än försöker vara påläst och genomtänkt.
Nu har hälften av min forskningstid passerat och ännu har denna dräpande kritik inte kommit. Förändringar har infunnit sig i detaljerna, men projektet och mina grundläggande forskningsfrågor är fortfarande desamma som dagen då jag presenterade min forskning för de välmenande forskarna. Det är säkert sant att många avhandlingsprojekt förändras under arbetet och att detta är till det bättre. Men för mig var dessa kommentarer hindrande och slog mot mitt förtroende för min egen forskning. Jag hade kunnat ta avhandlingen 1.0 på största allvar och lita på att den kommer kunna bli en färdig och godkänd avhandling. Jag misstänker numera att om projektet någonsin förändras i betydande grad så kommer det beslutet komma från mig.
Sedan dess att jag var en nybliven och osäker doktorand som fick de där kommentarerna har jag insett att jag är projektledare för min forskning. Jag skapar forskningen och styr dess riktning. Jag har visserligen flera rådgivare som deltar i arbetet med avhandlingen; handledare, forskningsgrupper, och formella och informella mentorer. Att jag ens har möjlighet att bedriva forskning är tack vare att flertalet människor stöttar och tror på projektet, det vill jag inte förneka.
Min poäng är att deras stöttning bygger på att jag leder projektet. Det är jag som sätter agendan, både för mina prestationer och för människorna runtomkring mig som har i uppgift att ge stöd till mitt arbete. Jag förklarar för mina rådgivare hur de kan bidra till projektet, jag ser till att de kan leva upp till sina uppdrag, och jag tar besluten om avhandlingens innehåll. I slutändan är det jag som ansvarar för mitt forskningsprojekt.
Det finns många doktorander som känner krav och förväntningar pålagda utifrån och säkerligen finns sådana krav på mig också. Dessa är dock allmänna, av stuket ”gör dina kurser” och ”skriv en godkännbar avhandling”, men de är inte tillräckligt specifika för att hjälpa mig fatta ett beslut om vilken teoribildning jag ska använda i forskningen eller vilken tidigare forskning jag ska gå i dialog med. Dessa beslut måste jag fatta.
Med dessa reflektioner i bakhuvudet skulle jag häromdagen ansöka om mentorskap genom ett alumnnätverk. I ansökningsprocessen fick jag delge vilka roller och arbetsuppgifter jag är intresserad av att utvecklas inom. Jag valde först de som för mig är självklara, som ”högre utbildning” och ”forskning” och sedan läste jag listan en gång till och klickade även i ”ledning”. Jag har insett att ledarskap inte bara är någonting jag utvecklar genom mitt avhandlingsarbete, det är därtill givande att vara ledare och fatta beslut.
Därför vill jag uppmuntra andra doktorander som likt mig har känt sig osäkra att inta rollen som projektledare för sina avhandlingsprojekt. Om inte var och en projektleder sin egen forskning, så riskerar riktningen att förloras i ett hav av mer eller mindre välinformerade kommentarer.
Evelina Edfors
Doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och gästforskare vid Princeton University
