”Ett ohållbart system som ger få högutbildade”

Hon tror att den nuvarande regeringen hellre minskar antalet studenter.

– Det jag är orolig för är att regeringen inte använder det ekonomiska utrymmet som skapas av att minska antalet studenter till att göra det bättre per student, utan att de väljer att dra ner på anslagen.

På forskningssidan anser Karin Åmossa att man kan dra ut kurvorna som innebär ett allt högre beroende av externa forskningsmedel, att den nuvarande utvecklingen kommer att fortsätta.

– Det är på något sätt sexigare för politiker med forskning än med undervisning, för då kan de visa handlingskraft, och satsa på vad man anser vara spetsforskning och excellens. Problemet är bara att det inte finns någon evidens för att den politiken leder till excellens.

En konsekvens är att det relativt sett blir mer och mer forskning i högskolan. Det leder till att många som är forskare bara forskar samtidigt som många lärare i stort sett bara undervisar.

– Den tudelningen skulle inte behövas men det är både en konsekvens av lärosätenas prioriteringar och av den politik som har förts under flera decennier med skilda anslag till forskning och utbildning som inte får blandas. Så lärosätena kan inte mildra effekterna av ekonomiska nedskärningar i utbildningen genom att låta lite forskningsmedel gå in där.

Det mesta av forskningspengarna fortsätter troligen komma i form av konkurrensutsatta medel, vilket enligt Karin Åmossa bland annat bäddar för osäkra anställningar för forskare.

– Eftersom vi i sektorn har dålig framgång i kraven att öka andelen basanslag till forskningen behöver vi fundera ut andra sätt att göra forskaranställningarna tryggare.

När det gäller utbildningen menar Karin Åmossa att politikerna vill spara och effektivisera, bland annat genom det så kallade produktivitetsavdraget – en generell besparing på myndigheternas budget som även drabbar universitet och högskolor.

– Jag tror inte politikerna kommer att ta bort produktivitetsavdraget. Då vill de hellre göra det som de kallar för satsningar eftersom det verkar mer handlingskraftigt, även om det i bästa fall bara hindrar urholkningen av anslagen lite grann.

Karin Åmossa ser inga tecken på att den förda utbildningspolitiken kommer att ändras.

– Man kan förutsätta att den kommer att rulla på åtminstone fram till 2035, det spelar nog inte så stor roll vilken regering vi får nästa gång.

Men söktrycket från studenterna lär öka de kommande tio åren. Antalet ungdomar i åldrarna 19 till 24 år är på väg upp. De åldersgrupperna kommer fram till 2035 att öka från som lägst runt 700 000 till omkring 800 000 personer.

Hur skulle ett hållbart system se ut?
– Det som måste styra är kvaliteten i utbildningen. Vad finns det för behov? Vad är syftet med utbildningarna? Vad behöver de ha för resurser? Och vad kostar det?

Hon ser två möjligheter:
– Ska man få kvalitet inom nuvarande takbelopp, finns det ingen annan möjlighet än att minska antalet studenter och höja ersättningsbeloppen. Det räcker inte att bara minska antalet studenter för då minskar takbeloppen också eftersom de hänger ihop. Och man får inte säga upp lärarna, för då vinner man ingenting heller.

Men det finns också en annan väg att gå: höja ersättningsbeloppen per student och även höja takbeloppen.

– Som vi sett kommer antalet unga vuxna i befolkningen att öka fram till 2035. Gör man ingenting med anslagen till utbildningen kommer en minskad andel av befolkningen ha möjlighet att utbilda sig i högskolan.

Men Karin Åmossa ser inga tecken på att politikerna tänker satsa väsentligt mer pengar på högre utbildning.

– Därför tror jag tror att vi kommer att se en krympande andel av befolkningen i åldersgrupperna 19–24-åringar som påbörjar och går en högskoleutbildning. På sikt leder det till en minskning av andelen högutbildade i befolkningen.