Den 14 januari fyller Ahmadreza Djalali 53 år. Då har han suttit fängslad i det ökända Evin-fängelset i Iran i åtta år och nio månader. Hans chans att överleva försämrades avsevärt när han inte kom med i fångutbytet med Sverige i somras, och ytterligare efter att Iran i oktober verkställde dödstraffet mot en annan iranier med europeiskt medborgarskap.
– Han har varit sjuk länge och får inte tillgång till vård. Vi måste hitta en ny strategi för att få honom fri för nuvarande strategi har inte fungerat, säger Ahmadreza Djalalis fru Vida Mehrannia.
Hon får medhåll av Lars Adaktusson. Han har i många år kämpat för dödsdömde Ahmadreza Djalalis frigivning, först som EU-parlamentariker för Kristdemokraterna (KD), sedan i riksdagen och numera som fri samhällsdebattör.
– Det är hög tid att avsluta forskningssamarbeten och dra in visum för studenter och forskare från Iran för att visa på situationens allvar, säger säger han.
Svenska lärosäten har generellt hållningen att den akademiska friheten bäst stärks genom att upprätthålla akademiska samarbeten även i diktaturer. Lars Adaktusson håller med om den grundprincipen, men menar att det nu krävs ett undantag eftersom läget är extraordinärt och Ahmadreza Djalalis liv är i akut fara.
Annika Östman Wernerson är rektor vid Karolinska institutet, KI, där Ahmadreza Djalali disputerade 2012 och fortfarande hade forskningssamarbeten när han fängslades. KI:s och andra lärosätens kamp för Ahmadreza Djalali har främst handlat om att uppmärksamma hans fall i officiella brev till Sveriges och Irans regering, i debattartiklar och genom manifestationer.
– Personligen anser jag att KI inte bör ingår universitetsövergripande avtal med Iran, för att markera hur Djalali behandlas. Skulle det komma upp något avtal så skulle vi inte förnya det, och om det pågår får vi titta närmare på det, säger hon.
Har ni inte redan kollat upp vilka samarbeten ni har med Iran?
– Vi har tittat på det, och så vitt jag vet pågår inga samarbeten.
Är det fritt fram att på institutionsnivå på KI samarbeta med Iran?
– Individuella forskare har akademisk frihet att samverka med andra forskare världen över. Men jag har hela tiden informerat om vad som händer i Iran och vad som händer med Djalali.
Vad gäller förslaget att inte ta emot studenter från Iran säger Annika Östman Wernerson att lärosätena inte får registrera var studenterna kommer ifrån.
Lars Adaktusson tycker också att det är dags för regeringen att ändra strategi. Dess tysta diplomati har inte lett någon vart i Ahmadreza Djalalis fall. Inte heller i journalisten Dawit Isaaks fall, eller i förläggaren Gui Minhais fall. Därför menar Lars Adaktusson att det är ett strukturellt haveri.
– Det behövs någon slags granskningskommission som går igenom UD:s strategier, rutiner och handlingssätt vid den här typen av fängslanden.
UD kräver bara att Ahmadreza Djalalis friges av humanitära skäl, inte för att han i en skenrättegång dömts för spioneri åt Israel och “korruption på jorden”. Lars Adaktusson avfärdar den sekretessbelagda förklaring som UD har delat med honom.
– Jag kan säga att det var elementära, muntliga påståenden, utan någon dokumentaion som vidimerade dem. Det bara stärkte min bild av att UD:s hantering av fallet måste ses över.
Universitetsläraren har sökt utrikesministern, vars presstjänst skriver att arbetet för Ahmadreza Djalali “fortgår med oförminskad styrka”, och att UD senast i november framförde till Iran att han “måste friges av humanitära skäl”, och att dödsdomen “under inga omständigheter får verkställas”.
