Det utbildningspolitiska landskapet kan framstå som aningen förvirrande sedan Liberalernas partiledare Johan Pehrson övertog Mats Perssons statsrådspost och Lotta Edholm som ansvarar för skolfrågorna plötsligt fick sällskap i offentligheten av sin partiledare.
Johan Pehrson vill gärna prata skola och vara med när fototillfälle ges i skolmiljö. Dock verkar det inte som att Lotta Edholm följer med när Pehrson besöker universitet och högskolor. Utbildningsministerns förtjusning i skolfrågorna är säkerligen äkta, men han vet ju också att han blir mer synlig som skolpolitiker och att han där har draghjälp av medierna. När han medverkade i Ekots Lördagsintervju i oktober fick han inte enda fråga om högre utbildning och forskning, istället handlade det mesta om friskolefrågan som alltså Lotta Edholm drivit.
Nu är Johan Pehrson förvisso chef för departementet och har därmed helhetsansvar för utbildningsfrågor, men hans statsrådspost är trots allt högre utbildning och forskning. Och ibland måste han faktiskt också personligen ta sig an området. Som i en interpellationsdebatt i riksdagen då Anders Ådahl (C) hade ställt frågan om vad Pehrson tänkte göra för att stärka den akademiska friheten. Anders Ådahl utgick bland annat från att ett av Liberalernas vallöften var att grundlagsskydda den akademiska friheten.
Pehrson talade nu mångordigt om vikten av akademisk frihet och att driva på för att den ska stärkas, men något grundlagsskydd är det inte längre tal om. Ministern tillade att han ”ville vara tydlig med” att ”vi inte kommer att skicka ut resurser i tomma rymden”. Vilket sannolikt ska tolkas som att någon måtta får det vara med forskarnas frihet. Han fastslog också att akademin ”brett måste vara med och hjälpa till för att vi till exempel ska kunna förverkliga den STEM-strategi som vi nu jobbar med”.
Anders Ådahl ställde även frågor om hur finansieringssystemen påverkar den akademiska friheten, när en större del av pengarna går via forskningsråden än direkt till universiteten. Pehrson svarade att han är nöjd med den nuvarande balansen och återknöt till STEM, som avgörande för industrinationen Sverige, ”det land som är byggt av ingenjörer ska fortsätta byggas av ingenjörer och alla oss andra”.
Ministern konstaterade också att det är ”lite svårt” att hitta det perfekta systemet för forskningsfinansiering och resonerade om att ”det finns de som säger att vi ska satsa på breddforskning och som tänker att det finns saker som vi inte vet ännu och kommer att ha nytta av om kanske 10, 20 eller 30 år”.
Mot detta ställde ministern den vision han själv har, ”vi ser också ett antal stora skepp ute på havet som innehåller stora, avgörande frågor för nationen Sverige och då säger vi att vi ska forska och fokusera på kvalitet och banbrytande tekniker”.
Han försäkrade att det ”inte är det enda vi gör”. och avslutade interpellationsdebatten med följande resonemang: ”Vi är fullt medvetna om att underliggande bra forskning inom de, brett uttryckt, så kallade humanioraämnena också är central. När man söker medel för den forskningen präglas det också av kvalitet i mångt och mycket, oavsett forskningsfinansiär.”
Ja, Johan Pehrson är känd för sitt inte givet glasklara språkbruk, det blir så att säga lätt halsbrytande också när han talar om det banbrytande.
Efter att ha lyssnat på retoriken om rymden och de stora skeppen som innehåller avgörande frågor så undrar man ju varför inte Johan Pehrson lade beslag på skolministerposten där han nog känner sig mer hemma med frågorna.
Högre utbildning och forskning kunde Lotta Edholm ha tagit sig an, mer lågmält, men sannolikt på respektingivande vis och med hög ambitionsnivå gällande att sätta sig in i komplicerade frågor.
