Hjärnan är tveklöst en bra kroppsdel för lärare. Jag skulle nog inte vilja att mina barn hade en lärare utan hjärna. Jo, så är det – även jag som är musiklärare har inget emot hjärnan. Vi behöver faktiskt hjärnan även i musikundervisningen. Då var det sagt. Jag borde således vara tacksam att Stockholms universitet nu fokuserar på denna kroppsdel i lärarutbildningen. Av något skäl är jag i stället livrädd.
Vän av ordning kanske frågar sig vad jag yrar om? Jo, nu ska ni få höra: Sveriges största universitet, och tillika min arbetsplats de senaste 15 åren, har bestämt sig för att spara pengar. Detta ska göras genom att radera ut kostsamma delar av lärarutbildningen – de estetiska och konstnärliga.
Musik-, slöjd-, dans-, drama- och bildundervisning förutsätter som bekant lokaler lämpade för verksamheten och sådana kostar pengar. Nu ligger ett förslag på rektors bord om att undervisning i estetiska lärprocesser ska utföras av icke-kvalificerad personal från lärarutbildningen f—6 vid Stockholms universitet.
Ketil André Thor Thorgersen
Docent i utbildningsvetenskap, Stockholms universitet
Nu ska framtidens lärare få lära sig att undervisa elever helt utan att ha mött kompetenta och kvalificerade musikdidaktiker, bilddidaktiker, dramadidaktiker. De inslag av sådant som studenterna framöver kommer möta kommer att genomföras efter bästa förmåga av historiedidaktiker, matematikdidaktiker etcetera. Dessa goda och kompetenta kollegor i all ära, men deras specialistkompetens handlar inte om de estetiska aspekterna av kunskapande – att lägga till rätta för holistiska, sensoriska, emotionella, empatiska och kreativa dimensioner i lärandet.
Merparten av framtidens lärare som kommer ut från lärarutbildningen vid Stockholms universitet kommer följaktligen inte ha någon aning om hur en kvalitativ och kvalificerad undervisning i, genom och med estetiska och konstnärliga förtecken kan bedrivas. Stockholms universitet, tillika Sveriges största, kommer utbilda huvudfotingar som ska forma framtidens Sverige.
Men är det så farligt då? Vän av ordning bryter genom bruset igen. Är verkligen estetik och konstnärlighet något att bry sig om i skolan? Nu har ju Sverige gjort sig av med flumskolan och äntligen börjat fokusera på faktakunskap igen.
Jo, det är farligt – livsfarligt!
Alla barn måste vara i skolan. Det är tvång. Då har samhället också ansvar för att ge dem en bra tillvaro där. Skolan är den kanske viktigaste institution för att skapa ett gynnsamt samhälle som fungerar på strukturell, samhällelig, relationell och personlig nivå. Vi önskar oss alla lyckliga människor i ett välfungerande samhälle där vi hjälps åt att få goda liv i ett ekologisk och ekonomiskt hållbart system.
Tror någon att vi hjälper barnen att bli medskapare i en sådan positiv framtidsvision genom att skapa en mer torftig utbildningsmiljö? Även i dag har skolan stora utmaningar med att elever inte dyker upp, inte är motiverade att delta och förkovra sig i det skolan erbjuder. Tror någon att det blir bättre om de får sitta mer i bänkarna? Blir du då ”lönsam lilla vän”?
”Här kunde jag ha börjat rabbla hjärnforskning som mäter att hjärnan är extremt aktiv vid konstnärligt engagemang, eller referera till WHO:s rapporter om samband mellan konst och hälsa. Jag kunde också börjat prata om hur människor behöver givande sammanhang och meningsfylld fritid. Men det får vi ta en annan gång.”
Här kunde jag ha börjat rabbla hjärnforskning som mäter att hjärnan är extremt aktiv vid konstnärligt engagemang, eller referera till WHO:s rapporter om samband mellan konst och hälsa. Jag kunde också börjat prata om hur människor behöver givande sammanhang och meningsfylld fritid. Men det får vi ta en annan gång.
Men vi kanske kan enas om att hjärnan inte klarar sig ensam. Hjärnan är den del av kroppen. Den behöver hela människan för att fungera. Cogito ergo sum – självklart – men att bara ”finnas” är inte tillräckligt för ett gott liv.
Medan Handelshögskolans rektor tar varje tillfälle att lyfta fram det komplexa tänkandet och den empatiska och kreativa tillgången i det estetiska är nu rektor Astrid Söderbergh Widding på väg att göra det absolut motsatta. Söderbergh Widdings rektorsarv till eftervärlden riskerar nu i stället att bli en riktig antibildnings-bauta – en hyllning till kortsiktig ekonomisk vinst och ett långfinger till framtidens lärare och skolelever. Det finns tid att tänka om Astrid – detta är inte värdigt Sveriges största universitet.
Ketil André Thor Thorgersen
Docent i utbildningsvetenskap med inriktning mot musik och lärande, Stockholms universitet
