Oavsett om formen är deckare, satir, nyckelroman eller existentiellt drama framstår den akademiska världen som grälsjuk, intrigant, med ständig kamp om positioner, befolkad med ensamma individer. Forskarna blir motarbetade och är kritiska till forskningsmiljön, studenterna är besvärliga och/eller konstiga och korkade.
Det ligger i genrens natur, menar Marta Ronne, disputerad litteraturvetare som i många år verkat som universitetslektor och numera arbetar som litteraturkritiker och kulturskribent.
Universitetsskildringar har alltid lockat läsaren med att lova att de avslöjar att under ytan på den bildade miljön finns småaktigheter, svartsjuka och karriärstrider.
– Universitetsskildringar har alltid lockat läsaren med att lova att de avslöjar att under ytan på den bildade miljön finns småaktigheter, svartsjuka och karriärstrider, samt individer som på bekostnad av andra vill premiera sig själva. Det gäller inte bara de senaste 20 årens romaner; universitetskildringar är helt enkelt dystra, säger hon.
Marta Ronne
Disputerad litteraturvetare
Hon disputerade på en avhandling om svenska universitetsromaner utgivna senast 1943. Hon satte gränsen där eftersom genren i princip dog ut i Sverige efter andra världskriget.
– Min tes var att samhället radikalt förändrades i och med andra världskriget. Då försvann det skimmer som tidigare omgivit universitetslivet och det fanns inte utrymme för ”gammaldags” universitetsskildringar.
Sedan millennieskiftet har genren återuppstått. Marta Ronne påpekar att en huvudkonflikt i äldre universitetsskildringar är konflikten mellan huvudpersonen och akademin. Den konflikten finns kvar, exempelvis i Therese Bohmans Aftonland från 2016.
– På samma sätt som i de äldre skildringarna anser romanens huvudperson att en kollega som gjort karriär som professor och kulturperson i grunden är ganska medioker.
Också på ett annat sätt ansluter Therese Bohmans roman till en tradition av akademikritik.
– Huvudpersonen tror på det upphöjda i akademin och blir sedan besviken. Hon menar att konsthistorien handlar om det vackra och upphöjda. Men på institutionen relativiseras konsten: tv-såpor och virkade grytlappar är precis lika bra som renässanskonst.
Men Marta Ronne menar att kritiken av universitetet ofta är djupare.
– Genomgående ger romanerna en negativ bild av akademins sätt att fungera, av förhållandena inom forskningsmiljön, men också av hur högskolan finansieras, och av vilka konflikter och karriärstrider det i sin tur framkallar internt.
Ytterligare en roman som är centrerad kring huvudpersonens besvikelse på universitetet är Martin Engbergs En enastående karriär (2017).
– Den handlar ju om klass, ett ämne som inte försvunnit i universitetsromanerna. Men den handlar också om att konflikterna i forskarmiljön kan vara småaktiga och futtiga.
Marta Ronne påpekar att karriärstriderna är något typiskt för universitetsskildringar, men en skönlitterär berättelse kräver ju en konflikt för att väcka intresse. Paradoxalt nog samsas karriärstriderna med en känsla av intellektuell samhörighet inom akademin.
– Men ett genomgående tema är bristen på sammanhållning och solidaritet inom forskarvärlden. För den egna forskningen och den egna karriären är viktig och det i sig framkallar rivalitet, konflikter och kotteribildning.
En annan huvudkonflikt i äldre universitetsskildringar var den mellan universitetet och det omgivande samhället, de som förr i tiden sågs som ”de obildade borgarna”, som man såg ner på.
– Just den konflikten har luckrats upp i moderna romaner eftersom universitetet i dag snarare förknippas med yrkesutbildning än med högstämda bildningsideal, vilket det gjorde vid förra sekelskiftet.
I dag är gränserna mellan forskning och arbete utanför akademin mer flytande. Marta Ronne tar som exempel upp Anna Grönlunds Av kött och blod (2021), och Anna-Karin Selbergs nyutgivna Utsidans klass, där huvudpersonen finansierar sina doktorandstudier med arbete på ett förlag.
– Där ser vi ett möte mellan praktisk yrkesutövning och forskning i akademin, vilket eventuellt är något som mer kännetecknar dagens universitetsskildringar, säger Marta Ronne.
Många äldre universitetsromaner handlade om att kvinnor inte ansågs ha en självklar plats i akademin.
– Så är det naturligtvis inte längre, eftersom dagens romaner skildrar dagens samhälle. Nu är kvinnliga huvudpersoner i kvinnors universitetsromaner starka individer som inte behöver fundera på om universitetet tillerkänner dem en plats eller inte.
Trots det finns där underliggande konflikter och motsättningar, inte minst kring kön och likabehandling.
– Det finns ofta hos den kvinnliga huvudpersonen en svårförnimbar, men ändå närvarande känsla, av att gränsen för den egna integriteten och auktoriteten lätt kan rubbas. Man ska inte inbilla sig att kvinnors universitetsromaner skildrar en fullkomligt jämställd värld. De skildrar helt enkelt den värld som är, där eventuella dissonanser och ojämlikheter har blivit mer dolda, mer subtila, mer svårtolkade, säger Marta Ronne.
Frågan är hur mycket genren universitetsroman speglar verkligheten i dagens akademi.
Anja Smits är neurolog och professor vid Göteborgs universitet och har skrivit Den tysta korridoren (2022). I den är en av huvudpersonerna, Mette Øst, onkolog och forskar om hjärntumörer. Hon har just, tillsammans med sin forskningsgrupp, flyttat till en prestigefylld tjänst i Sverige.
Men Mette Øst tvingas arbeta allt hårdare för att hinna med alla krav från kliniken samtidigt som hon ska hålla forskningen flytande och blir ett offer för intriger och maktspel hon inte förstår.
– Ja, jag har haft en känsla av att boken blev lite för dyster. Men nästan alla av mina kollegor har sagt att de känner igen sig. Det är mycket fantasi, men det finns också egna upplevelser, säger Anja Smits.
Anja Smits
Neurolog och professor vid Göteborgs universitet
Hon understryker att yrket som forskare och lärare är fantastiskt.
– Väldigt många brinner för sitt ämne. Men det är tröga strukturer och den akademiska världen är ganska tuff, med höga krav och hög arbetsbelastning. Det är också ganska osäkra anställningsvillkor, speciellt för unga forskare.
I romanen står Mette ensam i intrigerna på sin nya institution. Hon tror att alla vill henne väl, bara hon visar sin bästa sida och jobbar hårt.
– Inom universitetsvärlden är det den som är mest meriterad som oftast får en tjänst. Men därmed inte sagt att du är välkommen på den nya arbetsplatsen. Det kanske finns en chef som gärna velat anställa en helt annan person, och det är nästan omöjligt att kämpa mot de strukturerna, säger Anja Smits som hoppas att hon inte skrämt bort alltför många med sin bok.
– Om du är ung och ska välja en karriär i akademin, måste du ha ögonen öppna för intrigerna och maktstriderna. Och framför allt behöver du ha en mentor i systemet som tror på dig, som vill dig väl och som backar upp dig. För besluten tas oftast i korridorer eller i matsalen och inte vid mötesbordet, säger Anja Smits.
Erik Cardelús är lektor i språkdidaktik vid en stiftelse knuten till Handelshögskolan i Stockholm. Universitetsskildringar är en del av hans forskningsfält.
– Det är ofta en ganska dyster bild som målas upp i universitetsromaner. Författarna väjer inte för att visa på att mitt i miljöerna som skyltar med kunskap och vidsynthet så finns det mycket småsinthet och mycket elakheter.
Eric Cardelús
Lektor i språkdidaktik vid en stiftelse knuten till Handelshögskolan i Stockholm
Också han tar upp Martin Engbergs En enastående karriär.
– Ett tema som återkommer många gånger är pendlingen mellan makt och maktlöshet. Martin Engberg har skrivit en roman som skildrar det här väl, där en universitetslärare i Göteborg pendlar mellan just maktlösheten och maktfullkomligheten.
Erik Cardelús menar att en orsak till känslan av maktlöshet är universitetens storskalighet.
– Universitet och den akademiska världen är så enormt storskaliga arbetsplatser som många gånger kan upplevas som labyrintiska och där det naturligtvis pågår maktspel. Och jag tror att maktlösheten och dysterheten kan komma sig av att protagonisterna inte har så stor möjlighet att förändra varken sin egen situation eller systemet.
Han pekar också på kontrasten till världen utanför akademin.
– Jag tror att många upplever en frustration och till och med en smärta inför det faktum att aldrig någonsin tidigare i världshistorien har så många gått på universitet och så många människor varit högutbildade. Samtidigt härjar ju odemokratiska regimer och odemokratiska praktiker utanför. Många gånger tror jag vi universitetslärare kan känna en maktlöshet inför att vi försöker skapa och sprida kunskap men att den inte riktigt når ut.
Många gånger tror jag vi universitetslärare kan känna en maktlöshet inför att vi försöker skapa och sprida kunskap men att den inte riktigt når ut.
Ett stort problem i den akademiska världen i dag är osäkra anställningar och mycket konkurrens.
– Och akademiker är ju välformulerade och måna om sin position på ett sätt som kanske inte alla andra yrkesgrupper är. Så det blir gärna svidande konflikter som lätt kan omvandlas till fiktion.
Erik Cardelús påpekar att det inte är ovanligt med deckare i universitetsmiljö, från Dorothy Sayers Kamratfesten (1935) till Johan Tralaus Höken sjunger om död (2023).
– Det är ganska kittlande att förlägga en deckargåta just i den akademiska miljön.
Carina Burman har skrivit Cromwells huvud (1998), en munter roman med deckarinslag som tilldrar sig på universitetet i Cambridge och som avspeglar hennes år som gästforskare där.
– Den är menad att vara komisk och det handlar mycket om svenskarnas möte med det brittiska. Man tror att man vet hur det fungerar och så vet man det egentligen inte, säger hon.
Carina Burman
Författare och oavlönad docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet
Carina Burman är författare och oavlönad docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon menar att vid ett universitet finns många ingredienser som är tacksamma att använda i en roman.
– Det finns en konkurrens om jobb. Och det finns ju hela tiden den här oron, vad ska det bli av en? Det är ett bra ställe att lägga intriger. Kanske är det roligare att lägga in den sortens intriger vid ett universitet än att lägga dem vid en kommunal förvaltning, där man säkert också intrigerar.
Hon anser att det finns två stråk av universitetsskildringar.
– Dels har vi romaner om det underbara studentlivet. Men vi har också böcker där representanter för universitetet framstår som instängda. Man upptäcker att det inte är några stora genier man möter där, fast man hade trott det. Det temat fanns ju redan hos Strindberg i Från Fjärdingen och Svartbäcken (1877).
Men Carina Burman är inte övertygad om att svartsynen i universitetsromanerna återspeglar en allt hårdare akademisk verklighet.
– Jag tycker att tonen vid universiteten har blivit mycket vänligare och mer hänsynsfull under de senaste 25–30 åren. Folk är vänliga, disputationerna är inte slakt längre utan det är ett trevligt samtal. Det var längesedan jag var med om att respondenten började gråta under disputationen.
Carina Burman sammanfattar vad hon anser om förhållandet mellan universitetsroman och akademisk verklighet:
– Universitetet är en tacksam miljö som man kan använda efter sitt eget skön och lägga in de värderingar och den världssyn man själv har och vill förmedla.
Universitetsromanen: en egen genre
Universitetsromanen utspelar sig huvudsakligen på och runt campus vid ett universitet. Genren i sin nuvarande form går tillbaka till tidigt 1950-tal. Många välkända engelskspråkiga campusromaner är komiska eller satiriska..
