Kollegial granskning – peer review – är en grundbult i forskningssystemet och därmed en del av varje forskares jobb. Eller? Den omvittnade svårigheten att rekrytera granskare tyder på att alla inte drar sitt strå till stacken i samma omfattning som de själva skickar in manus för kollegial granskning. Brist på tid och på erkännande av granskningsjobb när det kommer till meritering, brukar vara två av förklaringarna.
En som vill slå ett slag för den kollegiala granskningen och för att utveckla den kompetensen är Claudia Bernhard-Oettel, professor i organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Hon är en erfaren manusgranskare såväl som redaktör för den vetenskapliga tidskriften Scandinavian Journal of Work and Organizational Psychology.
Uppdragen som kollegial granskare har gjort henne till en bättre forskare och skribent. Att hennes synpunkter kan förbättra ett manus ger också stor tillfredsställelse, berättar hon.
– Då känner jag att jag har bidragit till att få ut bra forskning som gör nytta.
Claudia Bernhard-Oettel
Professor i organisationspsykologi, Stockholms universitet
Claudia Bernhard-Oettel lärde sig granskningens konst genom att utöva den, och rådfråga kollegor när hon var osäker. Förlag och tidskrifter har nu också blivit bättre på att tydliggöra vad de vill att den kollegiala granskningen ska fokusera på och inte, genom riktlinjer, tips och svarsformulär.
Generellt ska granskaren svara på frågor som: Är forskningsfrågan tydlig? Är valda metoder, teorier och data lämpliga för att besvara den? Är analysen och slutsatserna underbyggda? Vad tillför studien till forskningsområdet?
I början tyckte Claudia Bernhard-Oettel att det svåraste var att bedöma på vilken detaljnivå hon skulle komma med synpunkter. En för allmänt hållen kritik blir en svag granskning. Men en granskning som fastnar i detaljer kan också missa målet. Balansen är viktig, konstaterar hon.
– Blicken för vad som är viktigt och inte blir bättre ju fler manus man granskar. Man förstår bättre vad som är lätt att ändra och inte, och vad som är så allvarligt att man inte kan rekommendera att ett manuskript publiceras.
Det som höjer kvaliteten på en granskning är att synpunkterna är konkreta, underbyggda och konstruktiva.
– Ens jobb är att hjälpa till att göra bättre forskning, inte racka ner på någon, säger Claudia Bernhard-Oettel.
Granskaren är redaktörens expertögon och behöver därför ha en ärlig och öppen kommunikation med redaktören, understryker hon.
Som redaktör vill hon veta granskarens eventuella funderingar och osäkerheter både kring manuset och de egna bedömningarna. Om kommentarerna inte platsar i den formella granskningstexten kan de lämnas till redaktören separat.
– Det är väldigt hjälpsamt om granskaren till exempel uppmärksammar mig på att en liknande artikel har publicerats någon annanstans, eller att författaren kan ha en intressekonflikt.
Själv tycker hon att det är svårast att granska interdisciplinär forskning. Reagerar hon på en beräkning eller ett sätt att skriva för att det brister i kvalitet, eller bara för att hon inte är van vid den vetenskapliga traditionen?
– Då brukar jag fråga en kollega i fältet om den skulle reagera på det, eller lyfta min osäkerhet i en kommentar till redaktören.
En svår bedömning som redaktör, tycker hon, är när granskaren anser att manuset behöver ytterligare referenser – och hänvisar till sina egna studier.
– Då kan det handla om att granskaren försöker gynna sig själv genom att höja sin egen citeringsfaktor. Man behöver ju inte bara hänvisa till sina egna alster, säger Claudia Bernhard-Oettel.
En annan person som har jobbat länge med kollegial granskning är Christina Lenz som är förlagsredaktör på Stockholm University Press. Under sitt yrkesliv har hon upplevt att kraven och kvaliteten på den kollegiala granskningen generellt har skärpts. Det gäller inte minst i de etiska frågorna.
Stockholm University Press använder riktlinjerna från Committee on Publication Ethics, Cope. Enligt dem ska en forskare först och främst bara ta på sig uppdrag inom sin expertis och svara på förfrågningar inom utsatt tid.
– Den vanligaste frågan vi får är: ”Kan jag få längre tid på mig?”, berättar Christina Lenz med ett skratt.
Christina Lenz
Förlagsredaktör, Stockholm University Press
Den presumtiva granskaren ska redovisa alla potentiella intressekonflikter som hen kan ha kopplat till uppdraget.
– En del tänker ”Vi har visserligen jobbat i samma forskningsprojekt, men vi är inte jäviga för vi är professionella forskare och kan granska varandras arbeten”. Men riktlinjerna är strikta och de behöver följas för att undvika jäv, säger Christina Lenz.
Enligt Cope ska granskaren inte vara anställd av samma institution som författaren, och de ska inte ha haft en mentorsrelation, varit nära samarbetspartner eller haft ett gemensamt forskningsanslag under de senaste åren. En intressekonflikt kan också vara personlig, politisk eller religiös till sin natur.
Om granskaren upptäcker att hen saknar expertis eller att det finns en intressekonflikt först när hen läst manuset, ska hen omedelbart lyfta detta till redaktören.
Sekretessen i granskningsprocessen ska respekteras. Vill granskaren involvera andra personer i granskningen behövs redaktörens tillstånd. Dessa personer ska sedan också namnges i granskningsrapporten, enligt Copes riktlinjer.
Om granskaren misstänker oegentligheter i forskningen ska hen inte utreda det på egen hand utan underrätta redaktören.
– Etik handlar också om hur man kommunicerar sin kritik. Den ska vara saklig och i god ton. Man ska inte bara kritisera, utan också argumentera för vad som är bra i studien, säger Christina Lenz.
Så blir du en granskare och gör skillnad
Kontakta tidskrifter och förlag direkt.
Nätverka med redaktörer
på konferenser.Be en kollega att rekommendera dig.
Var fokuserad, konsekvent och konstruktiv i din kritik.
Be mer erfarna kollegor om vägledning.
Ta hjälp av tips och kurser
på webben.
Källa: wileypeerreview.com
