Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar genom att leva våra liv i samhället, fullt upptagna av att få ihop våra livspussel. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1 000 år sedan som den blir synlig.
Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer. Sammantaget formar alla olika individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som i sin tur påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.
”Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål.”
Vad händer när synen på högskolornas samhällsbidrag förändras – från att handla om att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt (alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier), till att handla om att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet? Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål.
Eddy Nehls
Docent i etnologi och lektor i kulturvetenskap vid Högskolan Väst
Om pengarna betraktas som ett mål kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet alltför komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.
Min bestämda uppfattning är att universitetets uppgift är att använda de medel som samhället investerar i forskning och högre utbildning för att skapa förutsättningar för studier och forskning, vilket ligger i linje med både högskolelagen och yttrandefrihetsgrundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är klokt och önskvärt), men synen på vad som är högskolans uppdrag håller idag på att förändras, just eftersom den allmänna uppfattningen påverkas av kulturen. Min uppfattning är alltså en bland många, och jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen kontrollerar kulturen eller kunskapen. Problemet är att just den insikten är dåligt utvecklad och spridd i samhället, vilket gör det svårt att diskutera den här typen av frågor på ett akademiskt sätt.
För inte särskilt länge sedan värderades högskolans så kallade tredje uppgift mycket högre än idag när fokus läggs mer på samverkan. Man kan se på kunskapsspridning och samverkan på olika sätt, och jag tycker mig se en tydlig betydelseglidning här, som blir särskilt tydlig i synen på och arbetet med uppdragsutbildning vid landets högskolor och universitet.
”Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande.”
Jag har egentligen inga problem med att ett universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer, särskilt inte om det handlar om samverkan eller är ett led i det livslånga lärandet. Det strider heller inte mot lagen, men det är en avgörande skillnad om högskolan säljer utbildningar som annars ges kostnadsfritt för att tjäna pengar, och att göra det som ett led i strävan efter att investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap i samhället på bästa sätt. Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande.
Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukar säga att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället, men idag är känslan snarare att många journalister undviker att granska makten, eller i alla fall att det anses viktigare att publicera avslöjanden som får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare.
Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.
Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Därför är det så viktigt att uppmärksamma och påminna sig om att vi inte får den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi skapar förutsättningar för, alltså det samhälle vi förtjänar.
Eddy Nehls
Docent i etnologi och lektor i kulturvetenskap vid Högskolan Väst
