I en debattartikel som publicerades förra veckan argumenterade vi för att Uppsala universitets beslut att upprätthålla institutionella samarbeten med israeliska universitet som är medskyldiga till det pågående folkmordet i Gaza inte är ett neutralt beslut, utan ett politiskt. Anders Hagfeldt, Uppsala universitets rektor, svarade på vår artikel. Vi är tacksamma för hans engagemang.
I sitt svar menade Hagfeldt att samarbeten är en ”grundläggande princip” för Uppsala universitet som leder till positiva förändringar. Detta påstående förbiser faktumet att huruvida ett samarbete är bra eller inte beror på dess konsekvenser.
Högskolelagen säger att universitetens internationella aktiviteter måste bidra till hållbar utveckling både nationellt och globalt. De måste se till att nutida och framtida generationer har tillgång till en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa (1992:1434 § 5). Att samarbeta med institutioner som utvecklar vapen och övervakningsteknologi, eller ger logistiskt stöd, till arméer som kränker mänskliga rättigheter, är inte förenligt med dessa principer. Det är svårt att se hur sådana samarbeten skulle innebära ”positiva förändringar” för universitetet.
Vi förstår att samarbete med kritiska forskare kan leda till positiva förändringar, vilket är varför vi återigen upprepar att vårt krav är att avsluta institutionella kopplingar till medskyldiga israeliska universitet, inte individuella samarbeten.
Precis som juridiska och etiska frågor tas i beaktande vid forskning måste de även beaktas vid akademiska samarbeten. Att det finns gränser för akademiska samarbeten blev tydligt när Uppsala universitet kapade institutionella kopplingar till ryska och belarusiska universitet. Varför skulle samma principer inte gälla vid Israels invasion av Gaza? Anledningen verkar vara att rektorn avfärdar alla jämförelser mellan de två fallen.
Han menar att universitetets beslut att bryta samarbeten endast följde regeringens fördömande av den ryska invasionen och dess uppmaning till alla lärosäten att avsluta samarbeten. Detta resonemang förbiser att en ”uppmaning” inte är en plikt, och att universitet självständigt fattar beslut gällande internationella samarbeten.
Så sent som 1 mars i år påstod ubildningsministern återigen att universiteten ”har en hög grad av självbestämmande över sin verksamhet, och det är inte regeringens sak att bestämma vilka internationella samarbetsprojekt inom utbildning och forskning som de bör ingå”.
Givet denna autonomi, bör universiteten blint följa sittande regerings hållning? Om regeringen plötsligt ändrade sig och uppmanade till att återinrätta samarbeten med Ryssland, skulle universiteten då återupprätta samarbeten trots deras tidigare ställningstagande för demokrati? Eller om regeringen plötsligt uppmanade till att bryta förbindelser med, säg, Malawi, utan någon legitim anledning, skulle universiteten då lyda?
Inget av dessa exempel verkar vara förenligt med idéerna om akademisk frihet och institutionell självständighet. Inte heller speglar de principen som rektorn fortsätter att betona – att universiteten ska vara ”en plats för kritiker och kritiskt tänkande”.
Beslut om samarbeten är universitetens ansvar, och dessa beslut bör baseras på principerna som rektorn hävdar att han stödjer: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, samt akademisk frihet. Regeringen bör inte avgöra när dessa fri- och rättigheter är hotade.
Om någon bör ses som en auktoritet i frågan är det de olika FN-organ och människorättsorganisationer som verkar oberoende av regeringar och specialiserar sig i att dokumentera och klassificera brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Rektorns ståndpunkt att det inte finns några paralleller mellan den ryska och den israeliska invasionen kanske delas av den svenska regeringen, men den bedömningen gör inte organisationerna som dokumenterar våld i båda konflikterna.
Om Uppsala universitet ska kunna ”stå upp för mänskliga rättigheter, och akademisk frihet”, för att citera rektorn, så måste man visa det i handling och inte bara i ord. Begränsningar av akademiska samarbeten bör baseras på konsekeventa principer, oavsett vem förövaren är och vilken regeringens åsikt är.
Universiteten har en grundlagsskyddad rätt att självständigt bryta förbindelser med medskyldiga israeliska universitet, det enda som saknas verkar vara en vilja att agera. ”Akademisk frihet innebär också ett akademiskt ansvar” skrev Anders Hagfeldt i ett mejl till Academics for Palestine Uppsala. Uppsala universitets ansvar idag är att fatta det principsfasta beslut som krävs för att upprätthålla sina egna värderingar.
Fouad El Gohary
Alexandre Raffoul
Academics for Palestine Uppsala
