Bo närmar sig livets slut. Mellan hemtjänstens besök funderar han på varför det blev som det blev. Varför sonen Hans är så ensam och hur det kommer sig att Bo har så svårt att prata med honom om det. Och varför är Bo som han är?
Inom sin forskning och sitt författarskap vill Lisa Ridzén, doktorand i sociologi vid Mittuniversitetet i Östersund, bråka med stereotyper och föreställningar om män som bor i glesbygd. Eller närmare bestämt på landsbygden i de norra delarna av Sverige, som hon beskriver det.
En del i det är att synliggöra de sårbara och mer oväntade delarna av männen. I Lisa Ridzéns debutroman Tranorna flyger söderut, tänker Bo tillbaka på hur han ogillade sin egen pappa, Gubben. Samtidigt kan Bo se spåren av Gubben i sitt eget föräldraskap. Genom sin son Hans sätt att vara och ta sig an livet.
I arbetet med sin kommande avhandling samlar Lisa Ridzén in livsberättelser från män som bor på landsbygden i Jämtland. Det är både svenska och samiska män, den yngsta är i tjugoårsåldern och den äldsta har fyllt åttio. Hon planerar att disputera 2026 men av det hon sett hittills har det hänt en del under de generationer hon berättar om i sin bok. Även om de berättelserna är fiktion.
Det har skett förändringar i mäns relationsskapande, sårbarhet och empati, säger Lisa Ridzén.
– Helt enkelt i hur man pratar om relationsskapande. Där kan man se hur de starka patriarkala värderingarna av att bita ihop, att en bra karl reder sig själv och att man inte ska visa sårbarhet är ideal som har försvagats bland de yngre deltagarna i studien.
Det är också i relationsskapandet som debutboken tar sats. Lisa Ridzén vill reda ut hur Bo har formats av platsen han lever på, och av sin pappa Gubbens hårda sätt att vara. Hon berättar om Bos mamma som konstant får försvara Bo mot sin far och om hur Bo vill fly hemmet så snabbt han kan, vilket han också gör.
Hon skildrar den livslånga relationen mellan Bo och vännen Ture, som är en annan sorts man men ändå inte. Ture utforskar sig själv, reser runt i världen och flyttar till storstaden.
Bo saknar sin hustru, som flyttat till ett demensboende och inte längre känner igen honom och Hans. Bo förbannar sig själv för att han på vissa sätt varit en likadan pappa till Hans som Gubben var till honom, även om han också har varit en annan sorts pappa.
Samtidigt är Hans en annan son än vad Bo själv var till Gubben. Hans är där på plats under Bos sista tid, det var inte Bo under Gubbens. Men varför är Hans så ensam?
– Jag har inte bara velat titta på olika generationer, utan också på till exempel olika klasser och på sexualitet. Hur vi formas av olika erfarenheter och hur det sätter förutsättningarna för oss att leva goda liv.
Lisa Ridzén kommer in på de stereotyper och föreställningar som hon vill undersöka i sin forskning. Hon vill inte prata alltför mycket om resultat innan avhandlingen är klar, men tar exempel i en av de yngre informanterna.
På många sätt är han ganska stereotyp vid första anblick. Han gillar snus, skoter och jakt.
– Allt det där har liksom inte förändrats med generationerna. Men när jag frågar om relationsskapande och om vikten av att gråta med sin bästa kompis, undrar han varför han inte skulle göra det. ”Man mår ju dåligt om man inte gråter.”
”När jag frågar om relationsskapande och om vikten av att gråta med sin bästa kompis, undrar han varför han inte skulle göra det. ”Man mår ju dåligt om man inte gråter.””
Lisa Ridzén ser en yngre generation där det finns en medvetenhet bland män om maskulinitetsnormer, och om det destruktiva i de normerna. Det finns en medvetenhet om psykisk ohälsa som kopplas till hur man samtalar med nära och kära.
– Just utifrån de traditionella sätten av att hantera problem, som att bita ihop och allt det där. Och det känns ju ganska hoppfullt egentligen. Men med det sagt är det fortfarande så att de yngre upplever att det kan vara jobbigt med manlighetsnormer.
Efter att ha studerat vid Umeå universitet och bott en tid i Australien är Lisa Ridzén numera tillbaka i uppväxtbyn Hegled utanför Östersund. Här bor hon i sin farfars gamla hus. I byn bor också hennes föräldrar. Lisa Ridzén är uppvuxen i en kärnfamilj, med lärarföräldrar som fortfarande lever tillsammans och med en storebror.
Det var också här i byn som hon fick idén till boken, när hon var i sin pappas verkstad och letade skruv våren 2021. Sparat i en låda hittade hon sin farfars hemtjänstanteckningar. Korta notiser om hur besöken gått, så att nästa i personalen skulle veta. En del skrivna av Lisa Ridzéns pappa.
– Det var där och då jag förstod att jag ville skriva om en äldre mans perspektiv.
Bo i boken är inte Lisas riktiga farfar och Hans är inte hennes pappa. Ingen karaktär är rakt av en verklig person som hon känner, förtydligar hon. Hemtjänstpersonalens anteckningar är förändrade så att de som har skrivit inte ska kunna känna igen sig.
Men även om Bo och Hans är påhittade, är deras karaktärer inspirerade av ”nästan alla män” som Lisa Ridzén vuxit upp med, känner och har i sitt liv. Egenskaper och reflektioner från olika personer är blandade med varandra. En del har hon hittat på.
Med det sagt var hon nära sin farfar under uppväxten. Han blev ensam tidigt då farmor gick bort. Mot slutet av hans liv hjälpte Lisa Ridzén honom mycket i vardagen.
– På många sätt liknar farfar och Bo varandra, men farfar var inte alls lika sur och grinig som Bo kan vara ibland. De delar en sorts generationserfarenhet av att vara en man på landsbygden, en arbetarman som tycker att politiska ideal är viktigt. Farfar var engagerad i socialdemokratin och var för facket och allt det där.
Hon vill inte dra hela farfars livshistoria men beskriver hur han blev lämnad som bebis av en okänd mor i Stockholm. En fosterhemsplacering i Västerbotten och en uppväxt med hårt jobb gjorde att det fanns en hel del att klaga på.
– Men han har alltid haft en förmåga att se livet positivt på något vis. Det försöker jag påminna mig om kontinuerligt i mitt liv.
Farfar är en stor förebild.
– Han hade en fantastisk förmåga att finna sig och må bra. Farfar var otroligt livstörstig och nyfiken på människor men samtidigt väldigt icke dömande. En väldigt behaglig man att vara runt.
Det är också här, på platsen där Lisa Ridzén växt upp, som hon hittar en grupp människor som möts av de fördomar och stereotyper hon nu vill undersöka. Det är problematiskt att männen som finns och funnits omkring henne ofta porträtteras på ett stereotypt och fördomsfullt sätt, beskriver hon.
– Delar av den stereotypen finns så klart. Jag brukar få frågan om den där surjämten inte finns, men jodå, han finns och jag känner jättemånga surjämtar. Men surjämten är ju inte sur hela tiden. Han är också ledsen ibland och även om det kanske låter lite banalt, men det sura är liksom inte det enda av de här personernas liv.
Parallellt med upptäckten av hemtjänstanteckningarna kom Lisa Ridzén in på en författarskola i Stockholm. Hon var gravid och började skriva ut anteckningarna, som ledde fram till berättelser om huvudkaraktären Bo. När dottern fötts började Lisa Ridzén försöka sätta ihop berättelserna till en roman under hennes sovstunder.
Det var något helt annat än det akademiska skrivandet som hon ägnar sig åt som doktorand, insåg hon.
– Det kändes väldigt explorativt. Jag testade mig fram och visste inte alls hur den enhetliga berättelsen skulle vara. Men med Bos berättelse var det väldigt tydligt. Jag hade den klar.
Att skriva skönlitterärt är något som Lisa Ridzén egentligen alltid har både velat göra och också gjort. När hon studerade sin grundutbildning vid Umeå universitet, och samtidigt var engagerad i RFSU som sexualupplysare, började skrivandet ta fart. Hon skrev sexnoveller, fast utan en tanke på att publicera.
När Lisa Ridzén blev sjukskriven under en period i sviterna av reumatism, skrev hon ännu mer. Novellerna stuvades om till vad som egentligen blev hennes första roman.
– Den blev aldrig publicerad. Men det var då jag förstod att det här, det var ju svinkul!
Lisa Ridzén …
… är 36 år, doktorand i sociologi vid Mittuniversitetet i Östersund och författare.
Debutromanen Tranorna flyger söderut gavs ut i januari och handlar om Bo som lever i en by i Jämtland och närmar sig livets slut. Mellan hemtjänstens besök reflekterar Bo över varför han är som han är, som man och som pappa till sin son.
Lisa Ridzén är uppvuxen i byn Hegled utanför Östersund, där hon bor med dotter, sambo och hund. På fritiden är hon intresserad av att odla, sy och åka längdskidor.
Det skönlitterära och det akademiska skrivandet kompletterar varandra, och Lisa Ridzén inspireras av personer som rör sig utanför ramarna. Där vill hon själv också helst röra sig.
– Att doktorera och gå forskarutbildning handlar för mig mycket om att försöka hitta var jag vill vara i det akademiska. Det är roligt att jobba med språket som hantverk och jag har ganska svårt för att gå in i väldigt vetenskapliga mallar och publicera en artikel på akademisk engelska. Som är obegriplig för den största allmänheten. Den typen av kunskap är också jätteviktig, jag menar absolut inte att den inte ska finnas. Men det är inte där mitt hjärta ligger.
Lisa Ridzén vill absolut fortsätta inom akademin, även om författarskapet har tagit fart. Disputationen är tänkt att ske 2026. Hon vägrar att svara på vilket som är roligast av att vara forskare eller författare.
– Ja, jag vill verkligen vara kvar inom akademin. Det är otroligt roligt att få tänka och samtala med andra om samhället, och att få skriva om det. Sedan får vi se vad det finns för tjänster men jag har verkligen ett drömjobb.
En drivkraft för Lisa Ridzén i hennes forskning är den psykiska ohälsan och en oroande självmordsstatistik bland män på landsbygden.
– För att kunna ändra på det är det viktigt att vi pratar om manlighet, sårbarhet och relationsskapande.
Lisa Ridzén beskriver en feministisk dimension av att studera maskulinitet och män.
– För alla som lever med män och älskar män, oavsett om det är en kärleksrelation, en pappa eller en bror, så får destruktiva maskulinitetsnormer effekter. För alla och för hela samhället.
”För alla som lever med män och älskar män, oavsett om det är en kärleksrelation, en pappa eller en bror, så får destruktiva maskulinitetsnormer effekter. För alla och för hela samhället.”
Just nu skriver Lisa Ridzén på en ny bok, tänkt att ges ut nästa år. En fristående uppföljare som utspelar sig i grannbyn. Den här gången handlar det om yngre män och huvudkaraktärerna är nya.
Lisa Ridzén forskar om …
… maskulinitetsnormer. Inom sin avhandling, tänkt att bli färdig 2026, studerar hon svenska och samiska män på den jämtländska landsbygden och i södra Saepmie.
Specifikt undersöker hon deras livsberättelser för att ta reda på hur kolonialism och maskulinitetsnormer påverkar deras liv.
Lisa Ridzén undervisar också i genusvetenskap.
