När Mats Persson fyrade av sitt utspel om att skära ned antalet fristående kurser ryckte betydande delar av högskolesektorn ut till försvar. Studenter, akademiker och rektorer pekade på de uppenbara bristerna i Perssons resonemang, att fristående kurser över tid redan har minskat, att högre utbildning i Sverige dras med orättvisa finansieringsproblem som drabbar vissa utbildningsområden hårt, att akademin mår bäst utan politiska pekpinnar.
Ett genomgående tema i kritiken mot Perssons utspel om fristående kurser är att detta utgör ett i raden av olycksbådande försök från regeringen att underminera akademisk frihet och att i förlängningen sabotera den svenska demokratin.
Mest iögonfallande är att denna kritik framförts av Sanna Wolk, ordförande för Sveriges universitetslärare och forskare, SULF. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver hon att Perssons utspel är ”ett direkt angrepp på demokratin.”
Som medlemmar i SULF sedan många år tog vi oss an artikeln med stor nyfikenhet, eftersom SULF trots skarp och mångårig kritik av politisk detaljstyrning inte tidigare talat om denna i uttryckliga termer av att demokratin ”monteras ned” (Sanna Wolk, igen).
Ett argument i Wolks artikel är att Tidöpartierna pekar ut vilken forskning som ska bedrivas på våra universitet och högskolor. Det är oklart vad som menas. Ett annat argument går ut på att regeringens förkortade mandatperioder för lärosätenas ledamöter har gett det ”osynliga kontraktet” av tillit mellan stat och lärosäten en rejäl törn. Wolk skriver också: “Tidöpolitikerna styr i detalj vilket utbildnings- och kursutbud som ska finnas för studenterna, att fristående kurser som distanskurser ska minskas och en detaljstyrning av socionomutbildningen och lärarutbildningen.”
Vad är problemet med detta resonemang? Till att börja med ges inga skäl till varför något av det som Wolk eller SULF kritiserar regeringen för skulle angripa den svenska demokratin som sådan. Men om ni nu ändå godtar det påståendet infinner sig nästa fråga: Om nuvarande politik är sådant som även tidigare regeringar har ägnat sig åt, möjligen med undantag för förslaget om förkortade mandatperioder, varför har tidigare regeringar inte anklagats för att nedmontera demokratin?
”Om nuvarande politik är sådant som även tidigare regeringar har ägnat sig åt, möjligen med undantag för förslaget om förkortade mandatperioder, varför har tidigare regeringar inte anklagats för att nedmontera demokratin?”
Strategiska satsningar på transportforskning, naturresurser och annat genomfördes till exempel 2009 av den dåvarande alliansregeringen och upprätthölls i flera år framöver. I 2016 års forskningsproposition pekade den dåvarande S och MP-regeringen ut klimat, hälsa, digitalisering och andra områden som angelägna att satsa på för att ”bidra till ett hållbart samhällsbyggande”.
Resurssatsningar av strategisk art skapar incitament och anger tydligt vad som är prioriterat. Det finns goda skäl att vara kritisk till dem och i linje med SULF vilja prioritera basanslagen högre, men de riktade satsningarna hotar inte i sig den akademiska friheten.
Reformen om förkortade mandatperioder sjösattes med minsta möjliga tidsmarginal och kan på så sätt sägas ha skötts illa. Men gör tidsglappet mellan 1,5-åriga och 3-åriga mandatperioder skillnaden mellan ”tillit till” och ”nedmontering av” demokratin? Vi tror att svaret på den frågan är nej.
Och apropå detaljstyrning av utbildning – minns någon läsare att den dåvarande S-regeringen år 2020 inom ramen för Januariöverenskommelsen ändrade lärarutbildningen ända ned på innehållslig detaljnivå och gjorde sex och relationer till obligatorium? Minns ni att såväl tidigare regeringar som nuvarande ålagt Sveriges lärosäten jämställdhetsintegrering? Att rektorer ska implementera program för ideologi om jämställdhet och likabehandling i såväl utbildning som forskning? Och att detta går långt utöver att vara ett instrument för rättvisa karriärvägar utan även ska ”utveckla undervisningens form och innehåll” (Jämställdhetsmyndigheten, 2019)?
Här ska vi också nämna att den S-ledda regeringen 2018 gav statliga forskningsfinansiärer instruktionen om att ”verka för att ett köns- och genusperspektiv inkluderas i den forskning som myndigheten finansierar, när det är tillämpligt”.
Frågorna är alltså: Vad specifikt i Tidöregeringens klåfingrighet är demokratividrigt? Och hur skiljer den sig principiellt från politiken som tidigare regeringar bedrivit? Varför har detaljstyrning från tidigare regeringar inte triggat SULF att frukta för demokratins undergång?
”Varför har detaljstyrning från tidigare regeringar inte triggat SULF att frukta för demokratins undergång?”
Eftersom Sanna Wolks debattartikel inte svarar på dessa grundläggande frågor bestämde vi oss för att ställa dem direkt till henne. I mejl (29/4-2024) ifrågasatte vi om SULF verkligen har en principiellt genomtänkt hållning till hur högskolepolitiken förhåller sig till demokratin som styressätt.
Sanna Wolk svarade att SULF har kritiserat tidigare regeringar, att SULF är ”opolitiskt” och hänvisade oss till fackförbundets webbarkiv för att läsa vidare.
Vi genmälde att vi ville ha svar på våra frågor om hur specifikt Tidöregeringens högskolepolitik angriper demokratin. Vi fick – igen – ett svar om att läsa på SULF:s hemsida. Och en önskan om en glad valborg.
När vi ställde frågan en tredje gång kom inget svar alls.
Vi vände oss slutligen till SULF:s första vice ordförande Håkan Lindqvist och kommunikationschefen Jon Stenbeck med samma fråga.
Stenbeck svarade att SULF kanske borde ha reagerat tydligare redan tidigare och förklarade det skärpta tonläget med ett nytt fokus för förbundet från och med kongressen 2021, då Sanna Wolk valdes till ordförande. Redan tidigt under 2022 kritiserade hon ett förslag om att forskningsberedningen ska ha politisk representation (i Universitetsläraren, 7/2-2022). Skarp kritik – men inget tal om att svensk demokrati monteras ned.
Wolk proklamerar alltså SULF:s vilja att ”stå på barrikaderna” (Sanna Wolk i SvD) men kan samtidigt när hon blir tillfrågad inte motivera vad man gör där. Hon tar inte chansen att förklara förbundets principiella hållning, eller att beskriva vad som sakpolitiskt förändrats sedan en ny regering tillträde 2022.
Påståendet att en demokratiskt vald regering angriper själva demokratin är en tung anklagelseakt, och den som formulerar detta – korrekt eller ej – borde kunna underbygga det väl. Särskilt av de högsta företrädarna för Sveriges universitetsanställda borde man kunna förvänta sig urskiljningsförmåga.
”Påståendet att en demokratiskt vald regering angriper själva demokratin är en tung anklagelseakt, och den som formulerar detta – korrekt eller ej – borde kunna underbygga det väl. Särskilt av de högsta företrädarna för Sveriges universitetsanställda borde man kunna förvänta sig urskiljningsförmåga.”
Men trots att Sverige kommer väl ut i olika demokratiindex har det alltså blivit vanligt i den politiska debatten att kritisera den nuvarande regeringen för att angripa demokratins grundvalar. När sådana idéer används i den svenska debatten menar vi att de kan hänföras till det politiska spelet, och där har alltså SULF klivit in som aktör. Möjligen ger det intryck av slagkraft, men det sker till priset av en diffus och plakatpolitisk bild av beslutsfattande. SULF borde kunna bättre.
Magnus P. Ängsal
Universitetslektor och docent i tyska, Göteborgs universitet
Johan Gärdebo
Historiker vid Uppsala universitet och Research fellow vid University of Cambridge
