Fängelset är rena universitetet i politiskt motstånd. Juridikstudenten Fernando Rosas är en av flera studenter som grips år 1965 för att ha protesterat mot den portugisiska diktaturregimen Estado Novo, ”Den nya staten”, och kolonialkrigen i Afrika.
Han döms till 15 månaders fängelse.
– Därinne organiserade vi oss, läste böcker, diskuterade och förberedde oss på att fortsätta kampen mot regimen. För mig, en student från medelklassen, var det också lärorikt att sitta tillsammans med arbetare från fabrikerna, det blev en viktig källa till kunskap om samhället, säger Fernando Rosas med sin djupa, lite skrovliga röst.
Han sitter vid matbordet i sitt hem i nordöstra Lissabon. Solen faller in genom takfönstret som är vått av morgonens regn.
Fernando Rosas är i dag professor emeritus i samtidshistoria och minns tiden i slutet av den längsta diktaturen i Europa under 1900-talet, styrd av António de Oliveira Salazar, som bland annat var professor i nationalekonomi.
– Studentrörelsen stod i första linjen i motståndet mot diktaturen, mycket på grund av krigen i kolonierna som väntade studenterna efter examen.
Motståndet hängde också ihop med att universiteten i början av 1960-talet började öppna upp för andra än överklassen. Akademin var inte ett verktyg för tillväxt eller för att människor skulle få det bättre, förklarar Fernando Rosas, det handlade länge om att reproducera den styrande överklassen.
– Universiteten var också till stor del separerade från forskning. Även när regimen började förstå att forskning var viktigt för industrialiseringen skapade man forskningscenter utanför universiteten, för att unga människor inte skulle få nya idéer.
Alla som ville jobba inom akademin blev granskade av den politiska polisen, som hade rätt att gripa vem som helst som ansågs vara emot regimen.
– Även de som lyckades gå under radarn och ta sig in ändå kunde bli avskedade om de visade tydligt motstånd.
På toppen av en kulle i centrala Lissabon tronar Instituto Superior Técnico, ett tekniskt institut som är en del av Universidade de Lisboa. João Cunha Serra är pensionerad universitetslärare i telekommunikation och tidigare ledare för avdelningen för högre utbildning i Fenprof, en organisation som samlar fackliga lärarförbund.
Han står vid entrén till den vita byggnaden och blickar ut över den långa rektangulära gräsmattan som löper ner mot en stor gata. Minns den 4 december 1968 då studenterna bröt sig in i en byggnad och hade en politisk picknick för att protestera, bland annat mot den dåliga maten i matsalen.
– Den dagen vaknade jag politiskt. Fram till dess hade jag inte varit intresserad av sådana frågor. Men jag hörde talen om nutrition och kolonialkrigen, blev aktivist och senare en av ledarna för studentkåren.
Den dagen vaknade jag politiskt. Fram till dess hade jag inte varit intresserad av sådana frågor. Men jag hörde talen om nutrition och kolonialkrigen, blev aktivist och senare en av ledarna för studentkåren.
João Cunha Serra
Han berättar att regimen kontrollerade kursplanerna och hur universiteten skulle utforma sin verksamhet. Direktören satte upp kameror för att identifiera och stänga av de mer aktiva studenterna.
– Samtidigt fanns en något större frihet på lärosätet än utanför. Studenterna kunde tala och skriva på ett annat sätt än ute i samhället. Men gick det för långt kom polisen, vilket gjorde att läget alltid var spänt.
João Cunha Serra tycker att det är intressant att även personer som gjorde sin militärutbildning kom till Técnico för att läsa olika ingenjörsprogram.
– De hörde, såg och läste saker som de inte kunde ta del av någon annanstans. Vi vill gärna tro att det vi gjorde inom studentkåren var en del av grunden för den militärrörelse som sedan ledde till revolution. Vi utbildade dem till ingenjörer men lärde dem också att kämpa för frihet.
João Cunha Serra blev lärarassistent i telekommunikation och deltog i den forskning som började ta form vid lärosätet. Studentprotesterna blev alltmer intensiva och polisen kom regelbundet till institutet. Efter en studentstrejk våren 1974 stängde polisen av lärosätet under några månader.
João Cunha Serra och andra lärarassistenter samlades för att visa solidaritet med studenterna.
– Om revolutionen inte hade kommit då hade jag blivit avstängd.
Fernando Rosas lyckades ta sin juristexamen, men dömdes senare igen till 14 månaders fängelse. Han blev torterad genom att vakterna höll honom vaken flera dygn i sträck. De tvingade honom att stå upp och när han var på väg att somna hällde de vatten över eller slog honom. Till slut var fötterna så svullna att han inte kunde stå upp.
– Det viktigaste var att stå emot och inte ge dem någon information som kunde försätta mina vänner i samma situation.
Den tredje gången den politiska polisen försöker gripa Fernando Rosas lyckas han fly och går under jorden med motståndsrörelsen. Klockan sex på morgonen den 25 april 1974 blir han väckt av damen som de bor hos. Militärerna i organisationen Movimento das forças armadas, MFA, har tagit över radiostationen och berättar att de agerar för att befria landet.
Människor strömmar ut på gatorna och möter soldaterna med röda nejlikor. Med fyra döda blir det en av historiens mest oblodiga revolutioner.
– En portugisisk poet har sagt att det här var den första dagen på resten av våra liv, och det var det verkligen. Den 25 april var slutet på rädslan, repressionen, terrorn och allt annat som diktaturen stått för i så många år. Demokratin gavs inte till oss i Portugal, vi erövrade den, säger Fernando Rosas och knyter händerna engagerat medan han berättar hemma vid köksbordet.
Den 25 april var slutet på rädslan, repressionen, terrorn och allt annat som diktaturen stått för i så många år. Demokratin gavs inte till oss i Portugal, vi erövrade den.
Fernando Rosas
På Técnico visar João Cunha Serra in i ledningskansliets reception. Bland raderna av porträtt av tidigare direktörer sitter en svartvit bild av honom. Som 28-åring valdes han till ny direktör efter revolutionen.
Institutet leddes nu av en styrelse bestående av lärare, studenter och övrig personal. Studenternas röster vägde lika tungt som lärarnas och de bestämde bland annat att lärarnas bedömningar bara var förslag och att studenterna i undervisningsgrupperna gemensamt skulle rösta om varandras betyg.
– Det var svårt att leda verksamheten under de här förutsättningarna. Det var en oerhört intensiv tid, vi sov knappt. Bland annat behövde vi få bort de lärare som varit regimtrogna, det var inte möjligt att låta dem undervisa vid ett demokratiskt universitet. Vissa lärare ville inte heller följa studenternas åsikter om betygen och tvingades bort från lärosätet.
Efter knappt ett år gick João Cunha Serra vidare till regeringskansliet där han jobbade ett år. Såg hur friheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet infördes. Han återvände till Técnico som lärare och började arbeta fackligt på halvtid för Fenprof.
– Nu hade vi frihet att bestämma våra egna kursplaner, vad studenterna behövde lära sig för att bli ingenjörer. Vi kunde forska, läsa, skriva och diskutera vad vi ville utan rädsla för att bli fängslade eller censurerade.
Under åren som följde skedde också en demokratisering av utbildningen och fler personer från olika delar av samhället började studera vid högskolan.
– Demokratiseringen var viktig, men den är inte färdig. Andelen studenter från lägre samhällsklasser som kommer till universitetet är fortfarande betydligt mindre än andelen från överklassen.
Fernando Rosas arbetade politiskt på vänsterkanten under några år med samhällsreformer efter revolutionen. På 1980-talet återvände han till universitetet. Erfarenheterna av att göra motstånd mot en fascistregim fick honom att vända blicken mot samtidshistorien och Estado Novo-regimen.
Övergången från diktatur till demokrati var svår för akademin, berättar han.
– Det gamla universitetet kollapsade, samtidigt som den gamla andan satt kvar i väggarna. Vi fick vänta på att mäktiga lärare skulle sluta för att skapa nya generationer av akademiker med nya idéer.
Det gamla universitetet kollapsade, samtidigt som den gamla andan satt kvar i väggarna. Vi fick vänta på att mäktiga lärare skulle sluta för att skapa nya generationer av akademiker med nya idéer.
Fernando Rosas
Eftersom det inte fanns någon samtidshistorisk forskning startade Fernando Rosas det självständiga institutet Instituto de História Contemporânea 1999.
– Det fanns hur mycket som helst att studera, framför allt Estado Novo. Diktaturen hade stoppat allt som hade med samtidshistoria att göra, det som fanns bestod av propaganda. Det fanns inga studier, inga stipendier, ingen kunskap.
Det var först i början på 2000-talet, fortsätter han, som regeringen började skapa en riktig politik för vetenskap och starta nya forskningscenter och göra de som redan fanns till en del av universiteten.
– Tidigare låg de utanför universiteten och hade inga pengar. Nu är det annorlunda, i dag finns många forskningscenter som är kopplade till lärosäten och stöds ekonomiskt av forskningsdepartementet.
Uppe på kullen vid Técnico berättar João Cunha Serra att studentrörelsen har förändrats mycket sedan revolutionen. Studenterna är mindre politiskt engagerade och bryr sig mer om sina egna karriärer, menar han.
– De samlas inte längre och det är svårt att engagera dem politiskt. Deltagandet i studentkårsvalet är lågt. Jag tror att det beror på att de nu har de rättigheter som vi kämpade för.
Själv är han 78 år, fortfarande aktiv i Fenprof och engagerar sig i dagens stora fackliga kamp: de otrygga anställningarna för forskare.
– Just nu skriver jag till utbildningsdepartementet för att försöka förhindra att forskare blir av med jobbet när deras korttidskontrakt går ut. Politikerna måste göra något.
Just nu skriver jag till utbildningsdepartementet för att försöka förhindra att forskare blir av med jobbet när deras korttidskontrakt går ut. Politikerna måste göra något.
João Cunha Serra
João Cunha Serra gick i pension 2015 och en av dem som då tog över ledarrollen är André Carmo. Han kommer från fackföreningen Sindicato dos professores da grande Lisboa, som ingår i paraplyorganisationen Fenprof.
Kampen mot otryggheten är en av de frågor som förbundet jobbat mest intensivt med de senaste åren.
– Vi har en stark uppdelning mellan forskare och lärare i Portugal. Forskare undervisar visserligen också, och tvärtom, men det är ett stort gap när det gäller hur deras karriärer ser ut. Att försöka överbrygga deras olika verkligheter är en av våra största utmaningar som fackförbund, säger André Carmo, lektor och doktor i geografi vid Universidade de Évora.
Han visar vägen uppför trappan på Universidade Aberta i Lissabon, där han arbetar på fredagar i ett samarbete med forskningscentret för globala studier.
Huset är från 1700-talet med röda mattor och väggar prydda med gulddetaljer och blåvit mosaik.
– 90 procent av forskarna har otrygga anställningar. Folk tillbringar hela karriärer, allt från tio till tjugo år, på stipendier och korttidskontrakt. Det är en svår situation.
Fenprof har genomfört en undersökning om vilka konsekvenser otryggheten för med sig för forskarna.
– Vi ser bland annat höga nivåer av psykisk ohälsa i form av utbrändhet, depression och ensamhet. Många ger också upp och lämnar akademin.
I maj samlades hundratals forskare från hela Portugal vid Universidade de Lisboa för att demonstrera mot otryggheten och marscherade till departementet för forskning, teknologi och högre utbildning.
– Det var en unik händelse. Det kan ha varit den största offentliga demonstrationen med forskare i Portugal någonsin. Men vi har nått en punkt där otryggheten är för stor för att ignoreras. Fenprof har också samarbetat med flera andra organisationer under de senaste åren, vilket har varit framgångsrikt.
2017 införde den dåvarande utbildningsministern ett dekret för att omvandla stipendier till fasta kontrakt. Men det var inget bra instrument för att lösa frågan om osäkra anställningar, menar André Carmo, eftersom det handlade om korttidskontrakt.
En del stipendier förvandlades till kontrakt på tre år som därefter förnyas årligen i upp till sex år. Om forskaren är anställd av ett statligt universitet och har fått positiva utvärderingar under de sex åren måste lärosätet också skapa en fast tjänst.
– Det som händer nu, i övergången mellan år fem och sex, är att många institutioner försöker ge negativa utvärderingar för att inte tvingas att skapa nya tjänster.
Fenprof uppskattar att mellan 2 000 och 3 000 forskare befinner sig i den situationen.
– De flesta av dessa kommer att bli arbetslösa under de kommande tre åren. Många forskare har redan förlorat sina jobb.
André Carmo berättar att facket blir kontaktade av forskare som berättar om märkliga fall. De kan ha haft fina utvärderingar av sina arbetsprestationer under fem år, för att plötsligt få en negativ bedömning det sista året.
Fenprof undersöker just nu vad det är som händer och hur lärosätenas argumentation ser ut.
– Vi har hittat konstiga saker, som att externa medlemmar i utvärderingskommittén varit positiva i utvärderingen medan deltagarna från forskarens eget lärosäte varit negativa, och de sistnämndas röst väger tyngre.
Lärarna har också liknande problem när det gäller karriärvägar. Förut krävdes tre år med gott resultat i den årliga utvärderingen för att en lärare skulle ta sig ett steg upp i karriären och lönetrappan.
Under 2009 genomfördes en reform som ökade tiden till sex år och med krav på utmärkta utvärderingar.
– Det här dödade i princip idén om karriärutveckling, eftersom du kan ha fem år med utmärkta utvärderingar och ett år med en mycket bra utvärdering – och då stannar du på samma karriärsteg. Vi har många missnöjda lärare som började sin karriär som biträdande lektor och som kommer avsluta sin karriär på samma position.
I arbetsrummet på övervåningen hemma hos historieprofessorn Fernando Rosas täcks väggarna av bokhyllor. På de två skrivborden tronar bokhögar med titlar som The new faces of fascism och La possibilité du fascisme.
Den nu 77-årige Rosas forskar fortfarande vid institutet för samtidshistoria och undervisar i en kurs om fascismens historia i Europa vid Universidade Nova de Lisboa.
Varje år firas nejlikerevolutionen den 25 april med stora demonstrationer över hela landet. I år firar den portugisiska demokratin 50 år.
– Jubileet är viktigt och det behövs ett starkt 25 april-firande. Vi är många som känner att demokratin är i fara eftersom extremhögern ökar, inte bara i Portugal utan i hela Europa.
Är du orolig?
– Hur skulle jag inte vara det? De här personerna skojar inte. De vill revidera historien och undergräva demokratin. Vi hade fascism för 50 år sedan och jag säger bara – aldrig igen.
41 år med diktatur
Med sina 41 år är Estado Novo, Den nya staten, den längsta diktaturen i Europa under 1900-talet. António de Oliveira Salazar, som bland annat var professor i nationalekonomi, införde den auktoritära regimen 1933 och styrde landet fram till 1968, då han fick en stroke. Han efterträddes av Marcello Caetano, som tidigare varit rektor för Lissabons universitet 1959–1962.
Allt politiskt deltagande som inte gick i linje med regimen var olagligt. Åsiktsmotståndare förföljdes med hjälp av den politiska polisen, specialdomstolar, politiska fängelser och interneringsläger.
I början av 1960-talet startade självständighetskrig i de portugisiska kolonierna i Angola, Guinea-Bissau och Moçambique. Tio år senare upptog krigen en tredjedel av statsbudgeten och 280 000 soldater hade skickats till fronten, vilket gjorde kolonialkrigen till en av de viktigaste frågorna under studentprotesterna.
Konflikten var impopulär och en majoritet av befolkningen stöttade en avkolonialisering för att få slut på det blodiga och kostsamma kriget.
Mellan 200 och 300 officerare som var emot kriget formade gruppen MFA som ledde militärkuppen den 25 april 1974. Folket stödde revolutionen och mötte militären med röda nejlikor, som soldaterna stoppade i sina gevärspipor och satte på sina uniformer.
Nästan inga skott avlossades men fyra civila sköts ihjäl av regimens politiska polis. Revolutionen mötte svagt motstånd från premiärministern Marcello Caetano och dem som fortfarande stöttade honom.
Källor: BBC History Magazine, Britannica
och Social movements studies 2018
