I Sverige finns i dag två akademiska titlar: doktor och docent. Att erhålla dessa titlar kräver att personens forskning granskas av externa parter för att säkerställa akademisk kvalitet i såväl djup som bredd. Länge har det varit en etablerad princip att de bedömningarna – och titlarna – har accepterats även vid andra lärosäten.
Vi ser nu med stor oro på en utveckling där bedömningen av docenters meriteringar börjat att ifrågasättas då lektorer rör sig mellan svenska lärosäten.
På Ekonomihögskolan vid Lunds universitet vill lärarförslagsnämnden föra in ett moment av ”motsvarighetsbedömning” vid nyanställning av universitetslektorer och vid Jönköping International Business School är en person bara docent om man först uppfyller de lokala interna kriterierna (oavsett om man varit docent vid ett annat lärosäte eller inte). Handelshögskolan vid Göteborgs universitet hindrar förvisso inte nyanställda och tidigare docentmeriterade lektorer från att titulera sig docent, men kräver en lokal omprövning för att fullt ut få möjlighet att kunna undervisa eller handleda på forskarutbildningsnivå.
Effekten blir naturligtvis kraftigt negativ för den ”utsocknes” docentens möjlighet att fortsätta sin akademiska karriär (om hen alls väljer att fullfölja nyanställningen).
Vid andra lärosäten tas en helt annan ställning, till exempel vid Örebro universitet där det i anvisningarna står att:
”Den som har antagits som docent vid annat lärosäte i Sverige och anställs vid Örebro universitet behöver inte ansöka om överflyttning, då denna docentur har full validitet även vid Örebro universitet.”
”Idén om att ompröva eller överpröva meriteringar som gjorts vid andra lärosäten bär med sig flera problem.”
Att Örebros universitet valt att så tydligt ta ställning vittnar om att praktiken är såväl känd som kontroversiell. Vi menar att idén om att ompröva eller överpröva meriteringar som gjorts vid andra lärosäten bär med sig flera problem. Vi vill särskilt lyfta fram tre sådana.
Karin Berglund
Professor i företagsekonomi, Stockholms universitet
För det första menar vi att det allvarligt undergräver principen om kollegialitet. Enligt nuvarande norm bedöms kandidater av seniora sakkunniga kollegor från andra lärosäten än det där den potentiella docenten prövas. För att komma på fråga för att göra bedömningen krävs det att den sakkunnige är tydligt etablerad i fältet, inte minst genom att själv inneha en professorstjänst.
Utöver detta föregås en docentmeritering vanligen av en eller flera interna kvalitetsgranskningar, till exempel fakultetens lärarförslagsnämnd som vanligen består av seniora forskare.
Det som vid första anblick kan framstå som ett lokalt fakultetsbeslut omgärdas i realiteten av både en bred och djup kollegial granskning av seniora forskare som är aktiva i ämnet.
Att övergå till en praktik som grundas i att ”motsvarighetsbedöma” eller ompröva andra lärosätens docenter riskerar alltså inte bara att underkänna och splittra det kollegiala (och mycket viktiga) granskningsförfarandet, utan också att skapa ett separatistiskt elittänkande där vissa lärosäten håller sig för att vara bättre och finare än andra.
Elin K. Funck
Docent i företagsekonomi, Lunds universitet
För det andra menar vi att det sätter en extrem press på deltagarna i själva granskningsförfarandet. Den som en gång varit involverad i det kollegiala granskningsförfarandet vet att uppdragen som sakkunnig är undervärderade i såväl tid som pengar.
Tillsammans granskar vi naturligtvis inte enbart framtida docenter, utan också framtida doktorer, biträdande universitetslektorer, universitetslektorer, professorer och utbildningsprogram. Vidare agerar vi som opponenter vid olika etappseminarier eller sitter som ledamöter i betygskommittéer, granskar texter till böcker eller till vetenskapliga tidskrifter.
Alla dessa uppdrag är centrala och helt avgörande för att kunna utveckla och upprätthålla en gemensam syn på vilken kvalitet som ska prägla högre utbildning och forskning i våra ämnen.
”Att börja ompröva varandras beslut och bedömningar öppnar emellertid en dörr med oanade administrativa påföljder och lägger ytterligare arbetsbörda på en redan i dag ohållbar situation där vi underminerar vår egen bedömning av kvalitet.”
Att börja ompröva varandras beslut och bedömningar öppnar emellertid en dörr med oanade administrativa påföljder och lägger ytterligare arbetsbörda på en redan i dag ohållbar situation där vi underminerar vår egen bedömning av kvalitet.
Karin Jonnergård
Professor i företagsekonomi, Lunds universitet
För det tredje menar vi att det inverkar negativt på mobilitet. Över tid har vi noterat att misstron mot varandras förmågor ökar. Kursers innehåll ifrågasätts, program kritiseras och betyg misstros.
Vi menar att detta pekar på en växande polarisering inom den svenska högre utbildningen, som nu alltså tagit sig form av ett underkännande av lokala befordringsstrukturer (även då det är professorer från det omprövande lärosätet som en gång bedömt docenten i fråga).
Finns det en ambition att öka mobiliteten inom svensk akademi står en omprövningspraktik i direkt motsättning till detta. Tvekan inför att söka ett nytt arbete bör bli betydligt större om man vet att den möda man tidigare lagt ner på forskning och undervisning misstros.
I förlängningen kan den här misstron leda till minskad mobilitet, oönskade grupperingar, ut- och inlåsningseffekter och så vidare som inte gynnar kvalitetsutveckling i vare sig utbildning eller forskning.
Tom S. Karlsson
Docent i offentlig förvaltning, Göteborgs universitet
Trenden att ompröva docenter är alltså kostsam både för lärosäten, de som blir granskade och de som granskar, och förtroendet inom och för professionen urholkas så sakteliga. Så varför har vi börjat göra detta?
En möjlig orsak är att det är en följd av den konkurrens mellan lärosäten som råder och som gör det väsentligt att visa sig ”duktig” utåt.
Vi ser hur detta resulterar bland annat i kostsamma ackrediteringar från internationella organisationer. Den troligaste förklaringen är dock att det är ett nytt ”mode”, en isomorfism, som nu drar fram. I viljan att sticka ut och visa handlingskraft, nu när alla ackrediteringar är uppnådda, så initieras samma åtgärder som andra gjort, utan någon reflektion kring dess konsekvenser.
Vi menar att effekten av den här utvecklingen snarast är en rörelse i destruktiv riktning där en i allt väsentligt statsfinansierad verksamhet som borde arbeta mot enhetlighet i stället ägnar sig åt att anklaga, peka finger och ifrågasätta varandra.
”I all ödmjukhet undrar vi om det inte är bättre om vi på nationell och kollegial nivå arbetar för att stödja och stärka våra professionella värderingar och kvalitetskriterier?”
I all ödmjukhet undrar vi om det inte är bättre om vi på nationell och kollegial nivå arbetar för att stödja och stärka våra professionella värderingar och kvalitetskriterier? Vi tror åtminstone det.
Karin Berglund
Professor i företagsekonomi,
Stockholms universitet
Elin K. Funck
Docent i företagsekonomi,
Lunds universitet
Karin Jonnergård
Professor i företagsekonomi,
Lunds universitet
Tom S. Karlsson
Docent i offentlig förvaltning,
Göteborgs universitet
