Årets magra budget för högre utbildning och forskning väcker minnen av debatten om ”hobbykurser” samt påminner om att politiken i budgetsammanhang har små och stora kelgrisar som får pengar även i tider av sparbeting.
Budgeten innehåller också ett nytt grepp inom konsten att prioritera, då satsningar ska finansieras genom att ”takbelopp omfördelas mellan lärosäten”. I propositionen skrivs inget om hur det ska genomföras, det är nog inte givet att ens utbildningsdepartementet vet hur det ska gå till, men man anar att det kan bli knepigt.
Vad som dock framgår är varför omfördelningen ska ske, att man ska ”stärka drivkrafterna för ett utbildningsutbud av hög kvalitet” och vidare att man genom omfördelningen vill förse arbetsmarknaden med kompetens inom STEM, Science, Technology, Engineering and Mathematics.
”Själva begreppet STEM har blivit trendigt, ett buzzword i den forsknings- och utbildningspolitiska sfären.”
Det är ju inga nya områden, men själva begreppet STEM har blivit trendigt, ett buzzword i den forsknings- och utbildningspolitiska sfären, exempelvis gav Svenskt Näringsliv 2020 ut skriften Framtidskompetens förkortas STEM. Det har också fått genomslag i politiken och kan kopplas ihop med utbildningsminister Mats Perssons (L) betoning av ”ingenjörslandet Sverige”.
Det är som alla vet vanskligt att fastslå vad som ”är framtiden”, men att tala om ”ingenjörslandet Sverige” är tidlöst och signalerar både historia och framtid, även om signalvärdet inte växlas in i tillräckligt med pengar till ingenjörsutbildningarna.
Det som ska betala STEM-satsningen är som förutnämnt bland annat den där omfördelningen av takbelopp, och förlorarna blir ”utbildningar med låg aktivitet och genomströmning, omfattningen av fristående kurser där det inte bedöms råda motsvarande brist på arbetsmarknaden”.
Det kan bli intressant att se hur takbeloppsomfördelningen ska förhålla sig till att det finns ingenjörsutbildningar med låg genomströmning, men när budgeten talar om låg aktivitet och ”fristående kurser” är det nog meningen att vi ska tänka på utbildningar som inte anses efterfrågade på arbetsmarknaden. Många minns när Svenskt Näringsliv för drygt tio år sedan gick till attack mot det man kallade ”hobbykurser” (bland annat inom litteraturvetenskap) som SN och andra ansåg vara slöseri med tid och resurser.
När Mats Persson tillträdde utlovade han att genomföra ”stora reformer”, (Universitetsläraren 4 november 2022), omfördelningen av takbelopp är ovanlig och potentiellt problematisk, men det är tveksamt om det kan räknas som en av hans stora reformer.
”ESS är alla budgetarnas välgödda kelgris.”
Det andra löftet han gav uppfylldes direkt, nämligen att säkra finansieringen av ESS, European Spallation Source. Det var ingen överraskning, ESS är alla budgetarnas välgödda kelgris, i den nu aktuella budgeten tillförs anläggningen 1,5 miljarder kronor över en treårsperiod.
En annan jämförelsevis minimal kelgris är Teach for Sweden, i budgeten kallad ”insamlingsstiftelse” som erbjuder ledarskapsutbildning för blivande lärare. Teach for Sweden slipper spara och får i stället höjt anslag som innebär 15 miljoner årligen under tre år. Det är förstås inte mycket i en statsbudget men den som vill kan jämföra med annat, som att den sammanlagda summan till Teach for Sweden överstiger engångsbeloppet till den stora infrastrukturanläggningen Max IV, som får 40 miljoner.
Max IV hade begärt 106 miljoner för att komma till rätta med stora finansiella problem, bland annat beroende på skyhöga elräkningar, men får trots STEM-nära verksamhet alltså nöja sig med 40 miljoner, jämfört med att Teach for Sweden får 45 miljoner under en treårsperiod. Nu handlar ju inte budgetar om rättvisa, utan om politikers rätt att prioritera och det är bara att gratulera Teach for Sweden till det lyckade utfallet.
