Sveriges fem största universitet – Göteborg, Uppsala, Lund, Stockholm och Linköping – bedriver alla ett förebyggande arbete för att förhindra att studenter och anställda blir sexuellt trakasserade.
Regeringen uttalade 2019 att det ska råda nolltolerans mot sexuella trakasserier vid svenska universitet och högskolor. Men flera forskningsstudier och vittnesmål, från studenter och doktorander som Universitetsläraren har talat med, visar på att många ändå utsätts.
En av dem är Jessica, doktorand vid Göteborgs universitet. Hon upplever att avdelningen hon tidigare arbetade på har en kultur där doktoranderna är underkastade forskarna. Jessica beskriver dynamiken som ett ”slav och mästare-förhållande”. Hon berättar om en manlig forskare som tillsammans med kollegor gjorde uttalanden och antydningar om att Jessica var kär i forskaren. De pratade om henne som ett problem.
”Kommenterade min rumpa”
– Han ville att jag skulle komma in ensam på hans rum när han skulle betygsätta ett arbete. Några av hans kollegor försökte få mig att gå till hans rum själv, till exempel genom att be mig lämna böcker som han ”glömt” på olika ställen. Jag upplever det som att han hade en besatthet av att jag skulle starta en affär med honom.
Även om det främst var en forskare som utsatte henne, berättar Jessica att också andra kollegor på avdelningen kunde fälla kommentarer.
– När jag skulle hämta kaffe i fikarummet hörde jag hur en doktorand och en av våra chefer kommenterade min rumpa, säger hon.
Vid flera tillfällen försökte Jessica berätta om vad hon utsatts för, både för sin handledare och för chefer på olika nivåer. Men ingen tog det på allvar. Hennes handledare bad henne till sist att sluta ta upp problemet och fokusera på sitt arbete. Kort därefter bad hen sin chef om att få avsluta sitt uppdrag som Jessicas handledare.
– Det blev början till slutet för mig. Jag insåg att det handlade om en kultur på hela avdelningen och inte bara några dåliga människor, säger hon.
Obehagliga sms
Av Universitetslärarens granskning framgår att det inte är självklart för den som utsätts att anmäla eller berätta. Flera studenter och doktorander berättar om en rädsla för att inte bli trodd eller tagen på allvar om de anmäler.
Om rädslan för att inte bli trodd vittnar bland andra Amy, student vid Göteborgs universitet. I samband med ett grupparbete åkte Amy hem till en manlig kurskamrat för att plugga under dagtid. När hon kom dit ville han bjuda på mat och alkohol. Kort därefter började kurskamraten skicka sms som Amy upplevde som hotfulla och obehagliga, där han bad henne sova över och gjorde sexuella anspelningar.
Amy förklarade att hon inte var intresserad av honom. Hon berättar att han blev arg och påstod att Amy ljög om händelsen. Kurskamraten skrev sedan i en chatt för grupparbetet att han inte längre kunde samarbeta med henne. Amys vän, som också deltog i grupparbetet, läste meddelandet och berättade för läraren på kursen vad som hade hänt.
– Min kompis berättade för mig vad läraren hade svarat. Hon reagerade på svaret, för läraren hade bara skrivit ”Oj, vad tråkigt”, och en ledsen smiley, säger Amy.
Läraren flyttade kurskamraten till en annan grupp, men enligt Amy kontaktades hon aldrig av läraren för att prata om händelsen. Det var en av anledningarna till att Amy inte anmälde det inträffade till universitetet.
– Det kändes inte som att så många skulle backa upp mig, säger hon.
”Anmäla inte alltid bästa alternativet”
Enligt Mika Hagerlid, lektor i kriminologi vid Malmö universitet, måste det vara upp till individen att bestämma hur den vill göra, baserat på vad personen själv orkar och behöver.
– Att anmäla är inte alltid det bästa alternativet. Jag har pratat med många som säger att de vill ha tillgång till psykologiskt stöd, oavsett om man gjort en anmälan eller inte, säger hen.
Fredrik Bondestam, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, säger att det inte ska behövas en formell anmälan för att åtgärder ska vidtas.
– Här är lagen ganska klar. Oavsett hur universitetet får kännedom om en händelse så ska den utredas.
Mathias Hassnert, sektionschef för likabehandling vid Göteborgs universitet, tycker att universitetet har bra rutiner för att hantera sexuella trakasserier och beklagar att det finns studenter och doktorander som inte känner sig stöttade.
”Trots det har jag full förståelse för att det kan vara väldigt påfrestande att ta steget och berätta om att man har upplevt något som man inte ska behöva acceptera. Även om universitetet har bra rutiner kan det därför vara bra att vända sig till andra för stöd, till exempel sitt studentombud eller studenthälsan”, skriver han i ett mejl.
Bristfällig information
Inom Universitetslärarens granskning skickades en enkät ut, som besvarades av över 1 400 studenter och doktorander. En majoritet av de svarande studerar vid Göteborgs universitet. Enkätens syfte var att få en bättre bild av hur studenter och doktorander upplever att universiteten arbetar med frågor som rör sexuella trakasserier.
Fler än Amy och Jessica har delat med sig av vittnesmål om trakasserier i enkäten. Bland dem finns både kvinnor och män från alla fem universitet som berättar om sina erfarenheter av sexuella trakasserier, men som inte vill gå ut med sina upplevelser offentligt.
Det är blandade svar gällande universitetens information om hur studenter och doktorander kan få hjälp om de blir utsatta. Men en majoritet upplever informationen som bristfällig.
Enligt Fredrik Bondestam finns det ett glapp mellan studenters vardag och det förebyggande arbetets principer.
– Det betyder inte att universiteten inte försöker, men det är otillräckligt. Det är uppenbart att studenter saknar information, redskap och förståelse för hur man hanterar detta formellt.
Jessica, doktorand vid Göteborgs universitet, är besviken på universitetets hantering.
– För mig ligger det största sveket hos universitetet. Inte hos personen som trakasserade mig. De agerade inte på problemet och stöttade i stället personen som utsatte mig.
Fotnot: Jessica och Amy heter egentligen något annat.
