Universiteten har åtskilliga problem som är väl kända och ofta debatteras, dock utan att de ansvariga vidtar relevanta åtgärder eller att det ens görs klart vem som bär ansvaret. Ett övergripande bekymmer är att den svenska forskningen tappat i konkurrenskraft, vilket bland annat Vetenskapsrådets forskningsbarometrar visar. Det står i kontrast till den förra regeringens ambition att Sverige skulle vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer.
Denna tillbakagång är ett utflöde av många faktorer. Forskningsanslagen är otillräckliga och dräneras dessutom av höga administrativa avgifter och lokalkostnader. En ohämmad etikprövning hämmar forskningen.
Många av problemen utgörs av olika former av maktmissbruk som försvagar forskningens frihet och därmed dess kvalitet. Ett exempel är den politiska styrning som innebär att den som söker forskningsmedel numera ska anpassa sig till politiska och normativa mål och vissa teoretiska perspektiv (Sten Widmalm, DN Debatt, 10 januari 2023). Sverige uppfyller därför inte längre Unescos kriterier för akademisk frihet.
Den akademiska friheten skadas även av den så kallade cancelkulturen, som kommit i debattens centrum, sedan ett dussintal fall av denna tystnads- och utfrysningskultur fått uppmärksamhet. Den är allvarlig inte minst som de drabbade kan berövas sina plattformar, till och med förlora sina anställningar. Den förekommer särskilt på lärosäten som har ämnen med stort kvinnligt deltagande. Eftersom Sverige är det land som har världens överlag mest feminina kultur är risken för cancellering ovanligt stor här, menar Erik J. Olsson med hänvisning till psykologisk forskning (Academic Rights Watch, 20 januari 2023).
En försåtlig härskarteknik är granne med cancelleringen. Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information med mera är tekniker som förekommer vid möten, seminarier, debatter, val till uppdrag – förfaranden som är svåra att belägga men kan vara förkrossande, särskilt för de unga kvinnor som ofta drabbas.
Men maktmissbruket har många andra skepnader som är allvarliga, utan att de rönt befogad uppmärksamhet. Göteborgs universitets humanistiska fakultet fattade 2016 ett 90-tal olagliga anställningsbeslut. Valet av ledamöter för bedömningen av en doktorsavhandling liksom valet av opponent brukar ske på handledarens förslag och det är väl känt att det finns en underförstådd överenskommelse om godkännande (Universitetsläraren, 20 december 2016).
Numera brukar det bara vara två sakkunniga för tillsättningen av en professur men det finns en möjlighet att inte ha någon sakkunnig alls. År 2017 tillsatte ett lärosäte till och med, enligt Academic Rights Watch, en professorstjänst med en intern, odisputerad sökande utan ett sakkunnigförfarande (Academic Rights Watch, 12 maj 2017). En professur i Lund har tillsatts med en sökande som inte av någon av de tre sakkunniga förts upp i tätgruppen av fem sökande. En granskare av en ansökan om forskningsmedel kan senare komma att söka medel och då bedömas av den granskade. Och så vidare.
Varför tolereras maktmissbruket?
Detta väcker liten uppmärksamhet därför att det blivit en normalitet. Lärosätenas ledningar – styrelserna, rektorerna, dekanerna, prefekterna – har ofta otillräcklig kännedom om missbruket, överser med det eller är aningslösa.
Vissa åtgärder kan vidtas på nationell nivå. En skärpning av högskoleförordningen skulle kunna sätta stopp för möjligheten att inte ha någon sakkunnig över huvud taget för tillsättningen av en professur och för möjligheten att ha två nämndledamöter från disputandens egen institution.
På den nationella nivån har Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en central roll för kvalitetssäkringen av högskolesektorns verksamhet. Ämbetet utövar också juridisk tillsyn. Det riktade 2017 bland annat allvarlig kritik mot Göteborgs universitets anställningsbeslut och satte universitetet under ett slags tillsyn. Det kan alltså vara ett viktigt värn mot maktmissbruk.
Utbildningsminister Mats Persson (L) har tagit initiativ till en utredning av cancelkulturen och regeringen har gett UKÄ i uppdrag att granska den akademiska friheten mot bakgrund av de risker för denna frihet som cancelleringen utgör.
Men detta initiativ har mötts av omfattande kritik. Ett representativt exempel är debattartikeln ”Universiteten lider inte av någon ’cancelkultur’” i november 2022 av Marie Demker och Erika Alm, dekan respektive vicedekan för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet (GP 14 november 2022). De angriper Perssons initiativ:
”Perssons insinuationer […] är exempel på det misstänkliggörande av verkligheten [sic!] som länge varit högerpopulismens kännemärke. […] Så arbetar den som vill underminera kunskapens auktoritet.”
De nämner sedan ett antal ”verkliga problem” såsom otillräcklig finansiering. De ser alltså behovet av ökade resurser som skäl att inte ta initiativ rörande den akademiska friheten, en typisk whataboutism.
Många problem kan lärosätena och forskningsråden själva angripa. De ska se till att de har goda kvalitetssäkringssystem. De bör också försäkra sig om att inga former av maktmissbruk tolereras vad gäller anställningar, bedömningen av doktorsavhandlingar, sakkunnigförfaranden, forskningsansökningar och så vidare.
Såvitt gäller cancelkulturen kan de hämta inspiration i den så kallade Chicagodeklarationen som antagits av mer än 80 universitet i USA. Den innebär att inga lagliga yttranden ska förbjudas och ingen ska berövas sin plattform.
Och de enskilda forskarna själva? De håller i allmänhet låg profil. Sten Widmalm låter i nämnda debattartikel i Dagens Nyheter påskina att de gör det av opportunistiska skäl. Det är dock en något lättköpt kritik. De har sin försörjning att tänka på och kan ha motstridiga intressen, varför det krävs ett kollektivt agerande, bland andra av akademierna, Academic Rights Watch och SULF.
Claes Sandgren
Före detta dekanus för juridiska fakulteten vid Stockholms universitet
