Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Lärosäten ser fackliga frågor som gnäll

Lärosätena ser allt oftare fackliga organisationer som ett särintresse vars åsikter man inte behöver ta på allvar, i stället för en part att lyssna på och samverka med. Därför behövs bättre kontaktytor mellan fack och lärosäten och en tydligare organisation i frågor om arbetsmiljö och villkor, skriver Josef Pallas, ordförande i SULF vid Uppsala universitet.

24 mars, 2023
Josef Pallas

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

”De kommentarerna kan man inte ta på allvar. Det är alltid samma personer som gnäller och beklagar sig. Och det är alltid samma saker som dessa människor tjatar om.” (prefekt)

”Vissa blir aldrig nöjda och kommer alltid att klaga.” (lärare)

Som aktiv i styrelsen för SULF vid Uppsala universitet har jag under de senaste månaderna mött dessa och likande formuleringar från kollegor, prefekter och även våra egna medlemmar. Ibland lindas budskapet in i diplomatiska ordalag, ibland är kommentarerna tydliga nog för att få mig att fundera på de fackliga frågornas ställning vid det egna lärosätet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad synen på SULF, Saco och andra fackliga organisationer betyder för möjligheterna att utveckla förutsättningarna för det vardagliga arbetet i vilket universitetets och våra medlemmars utgångspunkter och perspektiv möts.

När jag och mina fackliga kollegor i olika sammanhang berättar om vilka frågor vi inom SULF arbetar med och de utmaningar som våra medlemmar dagligen brottas med, blir vi både förvånade och bekymrade över responsen. Våra kollegor – de i ledningsroller såväl som andra anställda – är ibland snabba med att avvisa synpunkter, reflektioner och förslag som kommer från de fackliga organisationerna med att dessa är baserade på just specifika (underförstått: ”speciella”) personer och situationer och därför inte kan ses som allmängiltiga.

Josef Pallas.

Detta är bekymmersamt utifrån minst tre aspekter – vad säger detta om toleransen för konstruktiv kritik; om synen på den roll som fackliga organisationer har och det arbete de utför; samt sättet på vilket våra lärosäten organiserar ansvar för frågor som rör våra medlemmars arbetsmiljö?

Den interna kritiken tas inte alltid på allvar
Som akademiker tränas vi dagligen i att framföra och hantera kritik – inte minst i form av granskningar av våra texter och våra insatser som lärare. Kritik är något som i många avseenden kan ses som själva grunden som vårt yrke vilar på. Och vi är vana vid att ta kritik på allvar. Ett sådant exempel är kursutvärderingar där våra lärosäten utvecklat en enastående förmåga att skapa ofta omständliga rutiner och verktyg just för att fånga studenternas synpunkter och reflektion. Detta trots att deltagandet i dessa utvärderingar i många fall är så lågt att det inte går att dra några slutsatser om kursernas kvalitet, innehåll, form och därmed inte heller om lärarnas insatser. Inte desto mindre tas kursutvärderingarna och den kritik som dessa förmedlar på stort allvar. Kursrapporter sammanställs, kommenteras, utvärderas och ges ett stort utrymme i institutioners (förändrings)arbete. I sammanhanget är det slående hur studenternas synpunkter bemöts – speciellt om vi jämför dessa med hur våra lärosäten tenderar att hantera egna anställdas upplevelser av arbetsmiljön, deras kritik av innehållet i och formen av undervisning eller synpunkter på institutioners prioriteringar och arbetssätt.

Facket som särintresse
Att frågor och kritik som kommer från fackligt håll betraktas som marginella, säregna eller artificiella fenomen är kanske inte så förvånande i en situation där man ser fackliga organisationer som särintressen i bästa fall, och i värsta fall som antagonister (se längre ner i texten). Det är dock mitt intryck att institutioner och universitet är relativt dåligt rustade för att hantera intern kritik i största allmänhet. Anledningarna tycks vara många men en av de mer framträdande tycker jag ligger i att intern kritik hotar att utmana bilden av universitetet som en organisation vars mål och syfte är överordnade individuella och kollektiva behov som kommer i konflikt med institutioners och universitetets egna. Och här talar jag inte bara om mitt egna lärosäte utan om en utveckling som tycks har drabbats våra lärosäten mer generellt. Det kommer nästan dagligen vittnesmål från kollegor i Lund, Göteborg, Stockholm och från andra ställen om att den interna kritiken ses först och främst som en illojal handling mot organisationen snarare än underlag till eftertanke och förändring.

De situationer där kritik och kommentarer från fackliga organisationer tonas ner eller avvisas kan också ses som uttryck för den utveckling jag tycker mig se både inom och utanför våra lärosäten. Den långa traditionen av att se fackliga organisationer (och inte minst SULF) utifrån en samsyn om vad det betyder att verka för universitetets bästa tycks vara hotad. Denna samsyn har i alla fall i min förståelse byggt på att (framför allt) lärare och forskare utgör en självklar grund utifrån vilken universiteten bygger sina verksamheter. Med andra ord, SULF:s strävan efter att säkerställa fungerande grundförutsättningar för sina medlemmars arbete (till exempel trygga och rättssäkra anställningar, tillgång till forskningsresurser och kollegiala arbetsformer) utgjorde inte en motsättning utan en gemensam utgångspunkt i relationerna parterna emellan.

”Det är naturligtvis inte så att universiteten i dag struntar i att värna sina anställdas väl och ve. Däremot misstänker jag att universitetet, och inte minst det jag är verksam på, och SULF börjat se varandra mer som motparter i ordets mer antagonistiska mening.”

Det är naturligtvis inte så att universiteten i dag struntar i att värna sina anställdas väl och ve. Däremot misstänker jag att universitetet, och inte minst det jag är verksam på, och SULF börjat se varandra mer som motparter i ordets mer antagonistiska mening. Inte minst i diskussioner kring vad som ska ligga till grund för hur detta ”väl och ve” ska definieras, och på vilket sätt personalens arbetsförhållanden ska reflekteras inte bara i universitetets övergripande mål och strategier utan även i konkreta situationer där enskilda frågor aktualiseras.

Det sätt på vilket Karolinska institutets rapport om sexuella trakasserier och mobbning på svenska lärosäten hanterats av Uppsala universitet är ett slående exempel. Här har universitetet till skillnad från SULF försökt att tona ner det faktum att personalen vid Uppsala universitet är mest utsatt för denna typ av trakasserier (jämfört med alla andra lärosäten) och i stället vilja lyfta fram att de flesta av våra kollegor inte utsätts för oönskade fysiska närmanden och mobbning.

Att fackliga organisationer ofta saknar närvarorätt i institutioners styrelser, att kommentarer och synpunkter från fackliga organisationer regelbundet styrs om till universitetetens administrativa labyrinter, att våra medlemmars fackliga engagemang är stjälpande snarare än hjälpande i den egna karriärutvecklingen är några andra exempel som jag tycker tyder på en särglidning mellan universitetet och de fackliga organisationerna.

Här är det troligt att det inte bara är universitetet som bär ansvaret. Det fackliga arbetet har tydligt professionaliserats och formaliserats. Både på våra lärosäten och centralt har fackliga organisationer genomgått liknande ”organiseringsreformer” som universiteten drabbats av. Det finns handlingsplaner, strategier, arbetsformer, förhandlingsrutiner och mycket annat som gör att fackliga representanter fostras till att bemöta universiteten utifrån fasta och formella förutsättningar där skillnaderna snarare än gemensamma intressen blir tydliga. Här finns det också skäl att fundera på hur den tydliga individualiseringens intåg i den akademiska världen gjort att lärare och forskare inte engagerar sig i det fackliga arbetet och att man förlitar sig på att formella förhandlingar sker utanför deras vardag. Eller som en före detta medlem uttryckt det – ”SULF är som ett försäkringsbolag”.

Det bortorganiserade samtalet
Som engagerad i olika aspekter av lärarnas och forskarnas arbetsmiljö tycker jag att det är svårt att navigera i universitetets minst sagt snåriga struktur av enheter, avdelningar och funktioner som har till ansvar att hantera kommentarer och synpunkter som rör frågor som arbetsmiljö, mobbning och trakasserier, kollegialitet och intern demokrati med mera.  Trots att det i formell mening oftast är prefekt eller närmaste chef i linjen som ska eller förväntas hantera enskilda ärenden är det uppenbart att universitetets organisation har rätt långt till att uppmuntra samtalet med sina anställda. Det tillhör inte ovanligheterna att till exempel doktorander inte vet vem som är deras formella chef – många tror att det är deras handledare. Och vi har medlemmar som trots många år på universitetet inte vet vilken person eller vilken instans man ska vända sig till i olika ärenden.

”Vi har medlemmar som trots många år på universitetet inte vet vilken person eller vilken instans man ska vända sig till i olika ärenden.”

Det blir inte mindre krångligt när vi inom SULF försöker diskutera frågor och synpunkter som är av en mer principiell eller allmän karaktär, som arbetstidsplanering, lika villkor, jämställdhet, integration och arbetsmiljö mer generellt. I många fall är ansvaret för dessa frågor utspritt över flera enheter, rektorsråd eller arbetsgrupper. Inte heller är det tydligt vilket mandat dessa grupper har att formellt samtala och samarbeta både med varandra och med de fackliga organisationerna.

Hur hittar vi vägar framåt?
Områden och exempel som jag nämnt ovan utgör bara en liten del av de omfattande och i många fall välfungerande kontakter och samarbeten som jag tror mig se finnas mellan de fackliga organisationerna och universitetet. Det är inte meningen att denna text ska underkänna allt detta arbete och engagemang som finns mellan parterna. Mitt inlägg i debatten rör snarare det som jag ser som ett tecken på nya trender i synen på det fackliga arbetet och de impulser som stundvis gör sig gällande när specifika frågor och områden diskuteras mellan SULF och universiteten i deras roll som arbetsgivare. För att minska risken för att dessa trender och impulser utvecklas till att de på allvar äventyrar konstruktiva samtal och relationer mellan de fackliga organisationerna och universitetet skulle jag vilja uppmana till att:

  • Öka kontaktytor mellan fackliga organisationer, i synnerhet SULF, och universitetet.
  • Lägga större fokus på de informella kontaktytorna på alla nivåer i organisationen för att öka förståelsen för de olika perspektiven som parterna representerar.
  • Uppmärksamma (inte minst ur meriteringsperspektiv) fackligt engagemang på liknande sätt som andra uppdrag på universitetet. Att arbeta fackligt är ett sätt att utveckla universitetet!
  • Hitta former för att fånga upp och nyttja enskilda anställdas (inte bara de som är medlemmar i SULF eller Saco) kommentarer och synpunkter utan att dessa kvävs i sin linda eller avvisas som uttryck för bristande lojalitet mot arbetsgivaren.
  • Förenkla och anpassa universitetets organisation så att frågor som rör bland annat arbetsmiljö och villkor för lärarnas och forskarnas yrkesutövning hanteras och kan lösas betydligt närmare de som berörs.

Josef Pallas, ordförande i SULF vid Uppsala universitet och professor i företagsekonomi vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Josef Pallas

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023