Många lärare och studenter jublade nog inombords när coronarestriktionerna drogs tillbaka och det var fritt fram att återvända till undervisning på campus. Pandemin hade synliggjort studenters och lärares behov att mötas och framhävt betydelsen av campus.
Men nästan två år av omställning till olika former av digital distansutbildning kan knappast ha gått spårlöst förbi. Eller?
Frågan är alltså om undervisningen har förändrats jämfört med innan pandemin. Och i så fall hur?
Universitetsläraren har ställt frågan till 29 lärosäten och fått svar från 22. Svaren indikerar att något har förändrats men det är ganska oklart vad och hur.
Svar från lärosätens ledningsnivå tenderar att betona förändringarna som investeringar i hybridsalar och annan infrastruktur. Man poängterar att den digitala kompetensen har ökat kraftigt och att lärosätet har alerta högskolepedagogiska enheter, genomför utbildningsinsatser och att kollegialt delande av kunskaper pågår.
Antingen på plats eller online
Men de lärosäten som valt att svara närmare verksamheten, exempelvis genom högskolepedagogiska utvecklare, är mer ambivalenta till vad som hänt med det konkreta pedagogiska arbetet.
Ett mejlsvar från Klara Bolander Laksov, professor i pedagogik med inriktning högskolepedagogik vid Stockholms universitet, visar komplexiteten i frågan.
Hon påpekar att efter pandemin har både studenter och lärare högre förväntningar på möjligheterna att delta online. Men att synkron undervisning både på plats och online är svår att få till med bibehållen kvalitet.
”Detta gör att undervisningen i de flesta fall antingen har gått tillbaka till att ges på plats på campus, eller genomförs online”, skriver hon.
Men hon poängterar att allt fler lärare ser möjligheten med att kombinera campusbaserad undervisning med digitala aktiviteter. Det omvända klassrummet har också blivit mer populärt. Problemet är att det krävs tid att göra ett välgjort material. Men hur ersättning för undervisning beräknas ger inte utrymme för de nya möjligheterna.
Därför skriver Klara Bolander Laksov att det ”finns en risk att endast några få entusiaster är de som – på sin fritid – går de extra kilometer som behövs för att ro sådana utvecklingsprojekt i land. Andra går i stället tillbaka till hur det var tidigare”.
”Ingen fantastisk omvälvning”
I en telefonintervju utvecklar Peter Dalenius, biträdande föreståndare vid Didacticum, Linköpings universitets högskolepedagogiska centrum, tankar om vad som hänt efter pandemin.
– Jag ser inte någon fantastisk omvälvning i hur vi fundamentalt lägger upp utbildningar. Det är ungefär samma som vi ju har haft under många år. Vi har många stora professionsutbildningar, läkarprogram, program för ingenjörer, ekonomer. De är mer eller mindre tillbaka till i stora drag som det var förut.
Han påpekar att lärarna har mycket erfarenheter med sig.
– Det var många som under pandemin spelade in massor av material. Även om materialet inte var perfekt är det många som tycker att det inte finns anledning att slänga bort det utan att man kan ha det bredvid som extramaterial.
Handledning mer digitalt
En röst från fackligt håll ger Tobias Arvemo, ordförande i Saco-S- och SULF-föreningen vid Högskolan Väst.
– Förhoppningsvis har vi lärt oss lite grann om vad som funkar bra att göra på nätet och vad som funkar mycket bättre att göra som vi har gjort. Till stor del har vi gått tillbaka till hur vi gjorde tidigare. Föreläsningar, grupparbeten, redovisningar och den typen av aktiviteter sker på campus som det var innan pandemin. Det är mycket enklare att få en bra kommunikation mellan studenter och lärare på plats.
Andra aktiviteter sköts mer online.
– Däremot när det gäller handledningar eller kortare avstämningar med studenter tror jag att vi gör dem mer digitalt nu. Då går det mycket snabbare både för lärare och för studenter. Det spar tid åt bägge parter, säger Tobias Arvemo.
Lärarens upphovsrätt
Ett annat fackligt perspektiv ger Lars Harrysson, ordförande i SULF-föreningen vid Lunds universitet.
Han påpekar via mejl att ”ur ett fackligt perspektiv är det centralt att upphovsrätten skyddas och att lärarna får möjlighet att återhämta sig efter en mycket tuff period”.
Lars Harrysson anser att ett potentiellt problem är att lärosätesledningar ser onlineundervisning som arbetsbesparande medan den i själva verket är mer arbetskrävande.
”Det finns ett dilemma i, en potentiell konflikt, reell ibland, att man ur ett ledningsperspektiv betraktar digitala verktyg som tidsbesparare i första hand, medan lärarens uppgift är att skapa så bra pedagogiska förhållanden som möjligt. I denna konflikt synliggörs till exempel försöken att kringgå lärarens upphovsrätt på olika sätt, bland annat genom återanvändning av filmer”, skriver han.
”Det går dock inte att bortse ifrån att kombinationer av digitala och analoga former för undervisning kan leda till effektivare utbildning, men då sett som bättre lärande, inte billigare. Bättre lärande kräver nämligen lärare som är motiverade, innovativa och forskningsuppdaterade, dessutom återhämtade, och därmed ges tillfälle att göra ett bra jobb. Det ser jag som en central facklig fråga att bevaka även lokalt,” skriver Lars Harrysson.
Erbjuder hybridlösningar
Mats Cullhed, pedagogisk utvecklare vid enheten för universitetspedagogik vid Uppsala universitet menar i sitt mejlsvar att det är svårt att kvantifiera om det blivit mer hybrid, mer flexibilitet eller mer distans.
”Men det framgår tydligt att lärare på många kurser erbjuder hybridlösningar som ett alternativ för deltagande i undervisningen. Det finns också ett tydligt, fortsatt intresse för inspelningar av undervisningsmoment, både liveföreläsningar och studioinspelningar.”
Mats Cullhed påpekar att både utvecklad teknik och vana från pandemin har gjort det lättare att bedriva hybridundervisning men han varnar för slentrianmässig användning.
”När studenter av olika skäl framför önskemål om hybridundervisning säger lärare troligen alltför ofta ja därför att det inte är så komplicerat, och för att de gärna vill vara hjälpsamma. Att dynamiken och kommunikationen blir helt annorlunda och att detta kan (men inte behöver) påverka undervisningen och studenternas engagemang negativt ägnas då ingen längre eftertanke.”
Mer digitalt vid små lärosäten
Svaren på Universitetslärarens enkät varierar med lärosätenas storlek och inriktning. Små lärosäten är i allmänhet betydligt mer vana vid distansundervisning än större lärosäten och de framstår också som mer offensiva i sin inställning till digitalisering av undervisningen efter pandemin.
Lärosätena fortsätter så att säga i tangentens riktning. Små lärosäten som haft mycket distansundervisning fortsätter i den riktningen medan större campustunga universitet i stor utsträckning har återgått till campus.
”Förändringar har skett men är också en del av en ständigt pågående utveckling” skriver Jessika Hedén, pressansvarig vid Mälardalens universitet.
Studenter driver utveckling
På enkätfrågan om vem som driver utvecklingen mot mer digitalisering spretar svaren, en del svarar lärarna, andra svarar högskolepedagogiska enheter, men påfallande många svarar studenterna. Men studenternas krav är tudelat.
”Trycket från studenter att kunna få möjlighet att delta digitalt ökar samtidigt som det finns ett tryck från andra studentgrupper att campusundervisning ska bibehållas i så stor utsträckning som möjligt”, skriver Lars Johansson, chef för avdelningen för pedagogisk utveckling och studiestöd vid Högskolan Väst.
Ett försök att sammanfatta det spretiga materialet från enkät och intervjuer är att erfarenheterna av, och resurserna för, att undervisa med stöd av olika former av digital teknik har ökat mångdubbelt. Men till stor del har man återvänt till hur man undervisade innan pandemin, om än med ökad användning av inspelat material och digital kommunikation.
