Klinisk forskning är ett omhuldat område, men är det ens möjligt att ge den patientnära medicinska forskningen bättre förutsättningar?
Ja, hur realistiskt är det att skapa mer plats för forskning i den hårt belastade vården där läkare och sjuksköterskor insett att det är bättre för karriären att bli en skicklig schemaläggare än att vara ”ledig” för forskning?
En nyligen presenterad rapport från Cancerfonden har rubriken, Forskning på klinik – allas och ingens ansvar. I rapporten påpekas bland annat att antalet forskarutbildade läkare har minskat med drygt 15 procent under 2000-talet. Cancerfonden har granskat hur klinisk forskning hanteras i landets sju universitetssjukvårdsregioner och konstaterar att forskningen inte ges tillräckligt utrymme i vårdorganisationen.
Rapporten understryker att det egentligen inte alls borde förhålla sig på det viset, med tanke på att klinisk forskning är prioriterat på nationell nivå, att det lyfts fram i varje forskningsproposition och i en uppsjö av strategidokument och stödjande politiska beslut.
Ett färskt exempel är att nuvarande regering i år genomför en förändring i patientdatalagen för att underlätta planeringen av den kliniska forskning som utbildningsminister Mats Persson (L) beskriver som ”en förutsättning för en modern och god vård. Den kunskapsutveckling som sker genom klinisk forskning möjliggör att ny diagnostik och bättre och mer effektiva behandlingsmetoder utvecklas.”
Det blir alltså ännu en påminnelse om den kliniska forskningens vikt och betydelse, det kan därför framstå som oförklarligt att de problem som beskrivits många gånger inte är lösta, när nu den politiska viljan finns och har funnits länge.
Det Cancerfondens studie synliggör är ju egentligen inget nytt, den som har följt diskussioner om klinisk forskning under åren har kunnat notera en rad utredningar och andra åtgärder, alla med sikte på bättre förutsättningar för den patientnära forskningen.
När ansvariga ministrar talar generellt om forskningssatsningar framhåller man också den medicinska forskningen, den är så att säga lätt att sälja in, med löften om framsteg, bättre vård och bot av folksjukdomar.
Men trots all denna politiska vilja och förankring hos den skattebetalande allmänheten kommer man uppenbarligen inte till rätta med de problem som Cancerfonden tar upp och som alltså har formulerats på liknande vis de senaste decennierna, som i Medicinska Forskningsrådets handlingsprogram från 1998, ”Den kliniska forskningens kris och pris” och betänkandet ”Klinisk forskning – Ett lyft för sjukvården”, SOU 2009:43.
En högst trolig och i dag alltmer aktuell förklaring till att det inte räcker med politisk vilja är att de regeringar som vill gynna klinisk forskning samtidigt förväntar sig maximal vårdproduktion.
Det är, apropå vårdproduktivitet, länge sedan verksamhetscheferna var medicinprofessorer som inspirerade yngre kolleger att forska. I dag är cheferna oftare ekonomer som effektivt har rationaliserat bort eventuell luft i vårdorganisationerna.
Och så har vi givetvis det som känns igen från andra politikområden, nämligen spänningsfältet mellan staten med ansvar för forskningen och regionerna som styr över vården.
Att från regeringsnivå försöka tvinga regioner och sjukhus att skapa en självklar och större plats för den kliniska forskningen är knappast möjligt.
Snarare skulle det nog krävas ett trollspö att svinga över de rådande strukturerna, den underliggande maktkampen och de lättväckta revirstriderna mellan staten och regionerna.
