Optimisters och pessimisters olika syn på teknikutveckling

Kommer nya tekniska lösningar att hjälpa oss människor i vår strävan mot en hållbar civilisation? Eller är det teknikutvecklingen och dess följdeffekter som kommer att stjälpa oss över kanten?
Illustration: Robert Hilmersson

I boken The wizard and the prophet skriver vetenskapsjournalisten Charles C. Mann om två typer av vetenskapsmän med olika syn på hur vi ska klara människans populationstillväxt och rädda planeten. De som tror att teknikutvecklingen ska rädda oss ur våra problem kallar han ”wizards”, trollkarlar, och de som tycker att det är viktigare att fokusera på att kontrollera befolkningstillväxten, anamma återhållsamhet och ställa om vårt sätt att leva i relation till naturens begränsade resurser kallar han ”prophets”, domedagsprofeter.

Tuta, bromsa eller köra?
Inställningen till teknikutvecklingen bland medborgare, beslutsfattare och forskare leder till olikheter i synen på hur vi ska klara av att producera tillräckligt med mat och energi på ett hållbart sätt. Det är stora och fundamentala frågor. Ska vi tuta och köra eller stå på bromsen?

I boken fokuserar Charles C. Mann på två verkliga personer. Norman Borlaug representerar ”trollkarlarna”. Han var en agronom som bidrog starkt till utvecklingen av nya sorters grödor och sätt att odla som gav betydligt högre spannmålsskördar. En utveckling som brukar kallas den gröna revolutionen. Ekologen William Vogt är bokens ”domedagsprofet”. Han förespråkade befolkningskontroll och såg tillväxt och välstånd som den stora orsaken till miljöproblem. Han bidrog med idéer till den moderna miljörörelsen, som till exempel handlar om jordens begränsade bärkraft och behovet av en minskad konsumtion för att inte tära på jordens begränsade resurser.

Författaren tycker sig se att folk som i grunden är teknik­optimister eller teknikpessimister har svårt att ändra sin syn på exempelvis genetiskt modifierade grödor, förnybar energi eller kärnkraft, vare sig man är positivt eller negativt inställd till teknikerna. Kanske det är en bidragande orsak till att det är så svårt att komma vidare i vissa polariserade debatter i samhället, som handlar om nya tekniker.
Det sägs att vi behöver uppleva behovet av, eller nyttan med, tekniska innovationer för att vi ska tycka att de är viktiga och värda att satsa på.

Kontroversiell fråga
Christian Munthe är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Han berättar att man inom moralfilosofin diskuterar hur vi människor ska förhålla oss till framtida generationer. En kontroversiell fråga är om befolkningstillväxten alls är ett hot som behöver hanteras med tekniska innovationer eller återhållsamhet.
– Det finns ett samband mellan ökat materiellt välstånd och minskad befolkningstillväxt. När vi får det materiellt bättre, och i och för sig konsumerar mer naturresurser per person, så fortplantar vi oss i lägre grad jämfört med i situationer där det är sämre materiella förutsättningar. Det finns också stora oklarheter rent etiskt om hur vi ska tänka kring våra plikter mot framtida generationer.

Christian Munthe

Vi vet inte hur stor befolkningstillväxten kommer att bli. Här kan olika teknologiska scenarier komma att spela stor roll eftersom teknisk utveckling leder till välstånd.
– Hållbarhet innebär att vi inte ska beröva framtida generationer deras konsumtionsmöjligheter eller möjligheter att förverkliga sig själva. Många beslut som vi tar kommer att påverka hur framtida människor har det. Men de kommer också att påverka vilka människor som över huvud taget existerar i framtiden, säger Christian Munthe.

Han menar att om vi satsar mycket på teknologisk utveckling så kanske vi först får en övergångsperiod med hög materiell konsumtion och fortfarande rätt mycket folk, men sedan kommer reproduktionen att gå ner.
– Om den här konsumtionstoppen samtidigt medför massor med växthusgasutsläpp, då blir det ett problem och vi får en ohållbar situation.

Christian Munthe har skrivit mycket om försiktighetsprincipen i sin forskning. Han förklarar att osäkerheten kring teknik har två dimensioner. Det ena är hur sannolika, troliga och möjliga olika utfall är. Det andra är hur vi värderar utfallen.

Mot och för teknik
När försiktighetsprincipen åberopas, både för teknik och mot teknik, så tittar människor ofta bara på en sak och blir blinda för det stora sammanhanget.
– Vi behöver i stället jämföra olika handlingsalternativ. Om man av försiktighetsskäl säger att vi måste avstå från en teknik, då har ju det också ett pris i och med att man avstår från stora eller små fördelar som tekniken skulle kunna ha. När det gäller olika scenarier, så säger en del av försiktighetstänkandet att vi ska försöka undvika riktigt katastrofala följder även om sannolikheten för dessa är relativt små.

En annan fråga är hur mycket vi behöver veta om en teknik för att det ska vara ansvarsfullt att gå vidare med den. Försiktighetsavvägningar kräver att vi har en tillräcklig kunskapsnivå för att kunna uppskatta riskerna, men var går gränsen för det? Det kan vara svårt att avgöra när vi vet tillräckligt.

Christian Munthe har forskat på området etik inom det medicinska området. Sjukvårdsrisker innebär inte att jorden kan gå under, men försiktigheten kan göra att enskilda individer drabbas hårt om man väntar för länge eller kräver för mycket tester av en ny medicin.
– Vi ser kostnaden av att vänta för länge, men vi kan samtidigt se problemen med att inte kontrollera läkemedel och behandlingsmetoder tillräckligt bra.

När det gäller att avgöra vilka tekniker som ska försörja oss med energi i framtiden tycker Christian Munthe att vi först och främst behöver skilja på teknik som vi redan vet att den fungerar och teknik som vi inte vet om den fungerar.
– För tekniker vi inte vet hur väl de fungerar behöver vi ett försiktighetsresonemang som går ut på att vi utforskar teknikens effekter en tid. Det är samma resonemang som när det gäller nya läkemedel. Man kan hoppas på bra utfall men man ska ju också vara medveten om att tekniken många gånger inte blir så bra som den verkade i teorin. Forskningen har lärt oss att teoretiska resonemang om empiriska saker ofta visar sig slå fel. Mycket som ser bra ut på ritbordet blir mycket krångligare när man ska göra det i verkligheten, säger Christian Munthe, och fortsätter:
– Samtidigt som vi kan vara överdrivet skeptiska till det nya så kan vi också vara överdrivet positiva. Det mänskliga hoppet är en mekanism som ganska ofta lett oss fel.

Relaterad tro på teknik
Huruvida man tycker att en viss inställning till en teknik är optimistisk eller pessimistisk, beror på var på skalan man står själv. Man måste relatera graden av tro på tekniken till något.
– Den som pratar om teknikoptimism och teknikpessimism kanske förutsätter att det finns en idé om vad som vore det vettiga, en korrekt grad av tro på tekniken.

Inom moralfilosofin skiljer man på faktafrågor och värderingsfrågor. I diskussionerna om hur vi ska rädda klimatet, minska effekterna av pandemier, få mat på bordet och säkerställa energiförsörjningen, blandar människor ofta ihop frågan om hur det är med frågan om vad vi bör göra.
– Man antar att det ur faktakunskap omedelbart ska följa en väldigt klar och tydlig idé om vad vi bör göra och inte göra. Så är det ju inte. Vi måste lägga till värderingar, premisser och avgöra hur vi ska tillämpa försiktighetsprincipen.

En annan fallgrop i resonemanget kring nya tekniker uppstår om man konstruerar en försiktighetsprincip bara för att backa upp en slutsats som man redan har bestämt sig för i förväg.
– En vettig försiktighetsprincip tar hänsyn till riskerna och osäkerheterna med alla handlingsalternativ och väger även in riskerna med att avstå från tekniker. Jag tycker att en sund försiktighetsstrategi är att hålla olika teknikvägar öppna, men vi behöver överväga från fall till fall hur mycket resurser det är värt att satsa på att ta reda på hur bra de relativt outforskade teknikerna fungerar, säger Christian Munthe.


Kategorier: Artiklar, Digitalisering, Forskning
Lärosäten: Göteborgs universitet