Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Sluta klaga på utvecklingen av villkoren i högskolan!

De senaste 20 åren har anställda inom akademin fått förbättrade karriär­möjligheter och omfattande löneökningar. Det konstaterar Olof Hallonsten efter en djupdykning i UKÄ:s statistik. Det kan, i ljuset av detta, vara på sin plats att sluta klaga, skriver han.

10 oktober, 2022
Olof Hallonsten

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Det påstås ofta – på denna tidnings debattsida, på sociala medier, bland kollegor – att fakultetsmedlen minskar till förmån för externa anslag, att administratörerna tar över, att det finns färre fasta tjänster, att lärosätenas hyreskostnader ökar och att finansieringen av undervisningen urholkas.

Som kritiskt sinnad organisationsforskare, delvis specialiserad just på universiteten, är jag lika intresserad som andra av att diskutera lärosätenas styrning och finansiering. Men jag nöjer mig inte med anekdotisk bevisföring. Därför gick jag till UKÄ:s databas ”Högskolan i siffror” (som är öppet tillgänglig), där det finns årliga data kring ekonomi, personal, och studentantal, och letade fram SULF:s årliga sammanställning av lönestatistik från några år tillbaka (tack till Specialläsesalen på UB i Lund!).

Datakällorna medger inte hur långa tidsserier som helst, men jämförelser mellan 2001 och 2021 är görbara och ger intressanta resultat. (Alla siffror nedan är inflationsjusterade och anges i 2021 års priser.)

Till att börja med: Under denna tid ökade lärosätenas samlade intäkter från 48,9 till 82,6 miljarder kronor, eller med 68,8 procent. Basanslaget för forskning och forskarutbildning (det som brukar benämnas fakultetsmedel) ökade från 12,3 till 21,1 miljarder, eller med 71,7 procent. De samlade externa medlen för forskning ökade från 11,1 till 22,3 miljarder, vilket alltså är mer än en dubblering. Och basanslaget för utbildning ökade från 17,5 till 29,1 miljarder, eller med 66,9 procent.

Alltså: De externa forskningsanslagen har i relativa termer ökat på basanslagens bekostnad – från 42,3 till 46,9 procent av de totala forskningsmedlen – men i absoluta tal har inte skett något i närheten av ”urholkning” av vare sig basanslag för forskning eller basanslag för utbildning. Tvärtom.

Lärosätenas samlade utgifter består till nästan två tredjedelar av personalkostnader. Under tjugoårsperioden ökade de med 85,4 procent. Hyrorna, som i dag utgör drygt en tiondel av utgifterna, ökade med 40,5 procent. Detta innebär bland annat att lokalhyrorna under den aktuella perioden minskade som andel av de totala utgifterna.

Personalkostnadernas ökning har flera tänkbara förklaringar. Den totala personalstyrkan, mätt i heltidsekvivalenter (FTE), ökade med 32 procent mellan 2001 och 2021. Utgjordes denna ökning måhända av massor av nyanställda administratörer? Ja, till viss del. Kategorin administ­rativ personal ökade med över 5 000 FTE eller 58,5 procent under perioden. Men antalet undervisande och forskande personal, vilket innefattar professorer, lektorer, meriteringsanställningar (forskarassistenter, biträdande lektorer och postdoktorer) och ”annan forskande och undervisande personal” (till största delen forskare och forskningsassistenter), ökade med mer än det dubbla, alltså nästan 12 000 FTE eller 77 procent. Antalet professorer ökade med 63,5 procent, antalet lektorer med 73 procent, och antalet meriteringsanställningar med hela 266 procent.

De omfattande anslagsökningarna under de senaste 20 åren har alltså till stor del gått till fler fasta tjänster. Inte bara inom administration, utan också lärar- och forskartjänster. Meriteringsanställningarna, som ökat mest, är förvisso temporära. Men Sverige har också sedan millennieskiftet fått mer än 2 000 nya professorer, och mer än 4 000 nya lektorer.

Samtidigt ökade personalkostnaderna betydligt mer än personalstyrkan mätt i FTE, vilket delvis kan förklaras av löneökningar. Det finns små glapp i rapporteringen i SULF:s lönestatistik, och kategorierna har ändrats ibland, men professors- och lektorslönerna rapporteras konsekvent. År 2001 var den genomsnittliga professorslönen i Sverige 52 223 kronor, och den genomsnittliga lektorslönen 39 073 kronor. 20 år senare var de 69 119 respektive 50 585 kronor. Även efter justering för inflation har alltså professorerna ökat sina löner med 32,4 procent, och lektorerna sina med 29,5 procent, på 20 år. Det saknas siffror för doktoranders löner före 2004, men från 2004 till 2021 har också dessa ökat: från 25 165 till 30 859 kronor, eller med 22,6 procent.
Vad gäller en eventuell urholkning av resurserna för utbildningen kan konstateras att medan basanslagen för utbildning ökade med 66,9 procent, ökade det totala antalet registrerade studenter (genomsnitt vårtermin/hösttermin) med 32 procent. Kostnaden per student och år (alltså totala basanslaget för utbildning delat med antal studenter) ökade därmed från 78 201 till 92 054 kronor, eller 17,1 procent.

Det tycks finnas en inbyggd tillväxtlogik i universitetsvärlden. Forskning och utbildning saknar både förmåga och incitament att effektivisera på det sätt som andra branscher och sektorer naturligt gör, och därför kan inte vi förväntas delta i den generella produktivitetsökningen i andra delar av samhällsekonomin. Medan detta säkert är rätt och rimligt, innebär det ju också ett behov av kontinuerliga anslagsökningar till forskning och utbildning för att bygga och underhålla den så kallade kunskapsekonomin.

Till detta bör läggas dagens globala konkurrens mellan lärosäten, de ytliga och ofta missvisande kvalitetsindikatorerna, och de likaledes bedrägliga rankinglistorna, som tycks ha gjort tillväxt till ett självändamål. Den amerikanske vetenskapsjournalisten Dan Greenberg skrev en gång: ”A university president is a man who lives in a big house and begs for money.” Riktigt sådan är situationen inte i Sverige, men visst finns en märklig pengafixering också bland våra universitets höga företrädare.

Liksom hos politikerna. Sällan hörs en forskningsminister tala om universitetens samhällsuppdrag i termer av bildning och förkovran. I stället är det miljarder hit och miljarder dit. Vad får vi för dessa pengar? Det hävdas ibland att vi inte får tillräckligt, med hänvisning till i stort sett meningslösa publicerings- och citeringsindikatorer.

Icke desto mindre bör vi som är verksamma vid lärosätena själva ställa oss frågan vad vi får för pengarna. Svaret är, till stor del, att vi har fått avsevärt förbättrade karriärmöjligheter i form av fler professurer, fler lektorat, och fler meriteringsanställningar, och omfattande löneökningar. Det kan, i ljuset av detta, vara på sin plats att sluta klaga.

Siffrorna ovan är en liten del av den data jag analyserar i större detalj i en artikel i tidskriften Quality in Higher Education (open access). De visar förvisso bara en översiktlig bild av Sverige som helhet. Vi vet att universitet och högskolor skiljer sig mycket åt i finansiering och andra förutsättningar, och att det säkert också finns interna skillnader vid lärosätena. Men eftersom den övergripande bilden är så entydig, och visar en så stor förbättring överlag och i genomsnitt, så kan försämringar på lärosätes-, fakultets-, ämnes-, eller institutionsnivå egentligen bara förklaras av ökade ojämlikheter. Kritiken mot hur våra universitet och högskolor styrs och finansieras – en kritik som är rimlig och lämplig – bör därför huvudsakligen riktas inåt.

Mer pengar per student ger ju inte per automatik bättre kvalitet i utbildningen, men inte heller sämre. Den avsevärda ökningen av antalet professorer och lektorer, som dessutom fått betydligt bättre betalt, gör naturligtvis inte arbetssituationen idealisk för alla, överallt. Men den övergripande förbättringen jag har påvisat här är så tydlig att eventuella lokala försämringar måste bero på att nämnda professorer och lektorer gynnats delvis på andra kollegors bekostnad.

Märkligt nog är det ofta professorerna och lektorerna som klagar på att resurserna urholkas, att administratörerna tar över, och att fakultetsmedlen till forskning minskar. Det gör de inte, och därför är det dags att sluta klaga, och påbörja en debatt om våra lärosätens problem som sätter fokus på de interna prioriteringar som uppenbarligen gör folk missnöjda trots att våra lärosäten badar i pengar.

Olof Hallonsten
Universitetslektor och docent vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet

Olof Hallonsten

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023