Nyligen skrev den ideella stiftelsen Forska!Sverige ett öppet brev till moderatledaren Ulf Kristersson i hans roll som regeringsbildare och blivande statsminister.
I brevet som publicerades i tidningen Altinget.se uttrycker stiftelsens företrädare ”oro” över att det inte förekommer några förhandsspekulationer om vem som kan tänkas bli minister för högre utbildning och forskning.
Själv skulle jag ha blivit jätteförvånad om sådana spekulationer hade funnits, utanför delar av de akademiska kretsarna.
Enligt rådande medielogik blir nämligen just den ministerposten aldrig föremål för politiska kommentatorers mer eller mindre initierade gissningar.
Och intresset är inte precis jättestort ens när vederbörande har tillträtt. Den som får politiskt ansvar för högre utbildning och forskning är närmast garanterad en bottennotering i listorna över vilka ministrar som är mest kända.
Vilket givetvis är egendomligt, med tanke på att det är en statsrådspost med mycket makt, stor budget och politiskt ansvar för statens största arbetsplats (universiteten och högskolorna).
Forska!Sverige hoppas i alla fall att med sitt brev påminna Ulf Kristersson om nödvändigheten att tillsätta en minister med ”lämplig bakgrund och expertis inom området”.
Vilket tål att fundera över, eftersom ”området” är så brett och omfattande, från miljardfinansieringen av ESS till de eviga mödorna med lärarutbildningen.
Forska!Sverige lobbar ju för medicinsk forskning, sjukvård och hälsofrågor, vilket självfallet är helt i sin ordning, men man får hoppas att det inte är lika med att vilja se någon från det som ibland vanvördigt kallas vitrocksmaffian (medicinska forskare) som minister.
”Att drömma om, låt säga, Nobelpristagaren Svante Pääbo som ansvarig för högre utbildning och forskning är att drömma om symbolvärden och galjonsfigurer som ’går genom rutan’.”
Att drömma om, låt säga, Nobelpristagaren Svante Pääbo som ansvarig för högre utbildning och forskning är att drömma om symbolvärden och galjonsfigurer som ”går genom rutan”. Och det är lika feltänkt som när kulturvärlden vill se en briljant och känd konstnär som kulturminister.
Aldrig så excellenta forskarmeriter eller konstnärligt mästerskap inte är samma sak som att vara bra på politik vilket kräver särskilda färdigheter. Att leda ett departement är inget för amatörer eller visionärer.
Vad de som drömmer om ministrar med stjärnstatus inte verkar inse är att alla statsråd ingår i en regering, att besluten som fattas är kollektiva och att individuellt lysande stjärnor riskerar att malas ned av regeringssammanträden och gemensamhetsberedning av ärenden.
”Vidare skadar det ju inte att ministern (och regeringen) har en agenda och verkligen vill något med högre utbildning och forskning.”
Det är, apropå ”lämplig bakgrund”, välkommet om ministern har hyfsade högskolemeriter och gärna forskarutbildning. Framför allt gäller det för en ny minister att se till att omge sig med sakkunskap om själva politiken och om sitt område. En bra minister är en som vet att knyta till sig kompetenta tjänstemän och en vass statssekreterare som kan hjälpa en färsk minister att navigera bland snåla finansministrar, missnöjda rektorer, krävande regionalpolitiker och mängder av forskningslobbyister.
Vidare skadar det ju inte att ministern (och regeringen) har en agenda och verkligen vill något med högre utbildning och forskning. Och nej, det räcker inte att upprepa det som alla ministrar sagt de senaste decennierna, att ”Sverige ska vara en världsledande kunskapsnation”.
Den som tar till den slitna formuleringen bör åtminstone kunna förklara vad det egentligen innebär.
Och kanske viktigast av allt, beskriva hur det ska finansieras och omsättas i praktiken.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
