Den 15 september blir Katarina Bjelke Vetenskapsrådets nya generaldirektör. Det är ett uppdrag hon ser fram emot, ett av flera skäl är att hon tidigt i karriären – ”medvetet eller omedvetet” – blev inriktad på ledarskap.
Efter tandläkarexamen och avhandling vid Karolinska institutet var hon i sex år chef för KI:s forsknings- och forskarutbildningsavdelnings internationella enhet, därefter gick hon vidare till politikens tjänstemannanivå som departementsråd vid utbildningsdepartementets forskningspolitiska enhet.
Fram till 2014 innebar det att hon arbetade nära fyra ministrar (tre från Alliansen och en från S-MP-regeringen) och var med och tog fram två forskningspropositioner.
Lärde sig politiska hantverket
Hon beskriver åren på departementet som en ögonöppnare gällande hur beslut fattas i regering och riksdag.
– Att lära sig det politiska ”hantverket” och förhandlingsmiljön breddade och utvecklade min förståelse för helheten enormt, inte bara inom svensk politik, utan också den europeiska och internationella.
Tiden på departementet skapade ett ännu starkare intresse för helheten i många samhällsfrågor.
Var det något som överraskade dig i den politiska vardagen och hantverket?
– Ja, bland annat hur jag som tjänsteman blev involverad i så många breda frågor och insåg att forskningspolitiken bara var en liten delmängd av en frågas karaktär, jag blev imponerad av gemensamhetsberedningens konst.
2014 lämnade Katarina Bjelke utbildningsdepartementet för tjänsten som universitetsdirektör vid Uppsala universitet.
– Generellt tror jag att det är till nytta att byta jobb och därmed infallsvinklar och efter åren på departementet var jag sugen på att återvända till akademin.
Efter Uppsala universitet blev hon 2019 universitetsdirektör vid Karolinska institutet, där hon alltså en gång inledde sin karriär som vid det här laget har renderat både ledarskapsmeriter och ett gediget nätverk.
”Resurserna räcker inte till”
Som gd för Vetenskapsrådet kommer hon att leda en myndighet som regelbundet blir föremål för debatt om sådant som låg beviljandegrad av anslag. Vetenskapsrådet (liksom andra forskningsråd) blir ofrånkomligt också del av diskussionen kring externa anslag och basanslag.
– Många högkvalitativa projekt finansieras inte, eftersom de tillgängliga resurserna inte räcker till. Ur den aspekten är det bra att det finns många källor till forskningsfinansiering, inklusive basanslagen till universitet och högskolor, säger Katarina Bjelke.
– Min tro, vilket också forskning visar, är att konkurrensutsatta medel och processen som omgärdar dessa ökar kvaliteten på forskningen. Sen kan man ju alltid diskutera balansen mellan konkurrensutsatta medel och basanslag.
”Komma vidare kring forskningsinfrastruktur”
Vetenskapsrådet har även en central roll i finansieringen av forskningsinfrastruktur, för drygt ett år sedan presenterades betänkandet SOU 2021:65, Stärkt fokus på framtidens forskningsinfrastruktur, men än så länge har inte utredningen alstrat några politiska beslut.
– Jag tror att man behöver komma vidare i frågorna kring forskningsinfrastrukturen, en ny ändamålsenlig e-infrastruktur bör realiseras och man behöver se vidare på vad mera i detalj som kan göras för att hitta lämpliga finansieringsformer för våra stora forskningsinfrastrukturer.
– Det är viktigt att de medel som satsas på våra anläggningar verkligen kommer forskarsamhället inklusive näringslivets forskning till del och att användningen av anläggningarna maximeras från svenskt håll.
En annan aktuell fråga är att Vetenskapsrådet efter att kriget i Ukraina inleddes, har fått i uppdrag att se över hur samarbeten med ryska forskare och institutioner har påverkat pågående forskning.
Hur anser du att man generellt ska se på forskningssamarbeten med auktoritära regimer?
– Det är förstås en mycket svår fråga som stora delar av världen brottas med i dagsläget. Samtidigt som jag tror att de enskilda forskningsarbetena måste och ska kunna fortgå med länder som har auktoritära regimer så anser jag att det måste finnas en röd linje, ”hit men inte längre”. Men det är ju sorgligt att inte bara kunna svara på den frågan med ett ”javisst, det ska vara okej att samarbeta med alla länder”.