”Inte ens ett helt nytt system för forsknings­finansiering väcker politikers intresse”

Trots att regeringen har aviserat ett helt nytt system för forskningsfinansiering har valrörelsen inte handlat ett dugg om forskningsfrågorna, skriver MarieLouise Samuelsson.

Valdagen närmar sig som bekant och man kan konstatera att valrörelsen på sedvanligt vis inte handlat ett dugg om forskningsfrågorna.

Politiker nämner för all del, lite förstrött, ”forskning och innovation”, men inte ens det att regeringen aviserat ett helt nytt system för forskningsfinansiering väcker inrikespolitiskt intresse. Detta trots att den statliga forskningsfinansieringen omfattar många miljarder av skattemedel.

I forskningspolitiska sammanhang är det nämligen liksom inte riktigt fint att prata om pengar, man föredrar ”resurser”, ”kostnadseffektivitet” och forskning som ”kan möta de stora samhällsutmaningarna”.

Det är ändå uppenbart att den här regeringen, likt alla regeringar, är ute efter det som i militära sammanhang kallas ”mer pang för pengarna”. Från forskarnas sida hoppas man – som alltid – på medel till sin forskning och att få gehör för sina idéer.

Och även om politiker helst inte talar om och framför allt inte utlovar reda pengar så är det trots allt det som forskningsfinansiering handlar om.

”Idéer, kvalitet och samhällsnytta är givetvis betydelsefullt, men pengar är den centrala komponenten i den akademiska forskningens ekosystem”, skriver

Mats Ulfvendahl i sin bok ”Forskning och pengar. Om forskningsfinansiering”, en pedagogisk och rentav underhållande guide genom forskningsfinansieringens snåriga terräng och inte helt lättbegripliga förutsättningar.

Mats Ulfvendahl, som har erfarenhet av att vara både forskare och forskningsfinansiär på Vetenskapsrådet, menar att ”det svenska forskningssystemet kan liknas vid en franchiseverksamhet, där forskargrupper likt små 7-elevenbutiker under ett välkänt universitetsvarumärke ofta själva ansvarar för att få in tillräckliga intäkter för sin verksamhet”.

Det arbetet har alltså påbörjats, genom att regeringen i somras tillsatte en utredning, som leds av Ingrid Petersson, Formas nyligen avgångna generaldirektör som är en respekterad veteran i forskarvärldens strukturer.

Ingrid Petersson ska bland annat utröna om nuvarande organisation är ”ändamålsenlig, samordnad och kostnadseffektiv”, föreslå ett system där ”arbetssätt och finansieringsformer är tydliga och effektiva” samt ”på ett ändamålsenligt sätt förhåller sig till universitetens och högskolornas direkta anslag”.

Behovet av ett nytt system motiveras också med att det nuvarande infördes 2001, med inrättandet av forskningsråden.

Det ska sägas att det inte är första gången en regering vill förändra modellen från 2001. Alliansregeringen gav ett liknande uppdrag 2007, men den utredningen förpassades till papperskorgen av dåvarande minister Lars Leijonborg efter att den presenterats.

Förslaget gjorde nämligen rent hus med hela forskningsrådsstrukturen och något så omstörtande hade inte ministern tänkt sig.

Den regering som vill rucka på forsningsfinansieringsstrukturen bör också ha klart för sig att förändringar inte alltid är välkomna. Förslag till nya finansieringssystem kommer garanterat att utsättas för lobbyism från både bakåtsträvare och tillskyndare av revolutionära lösningar. Kring forskningsfinansiering finns gott om särintressen och dem som vill se om sitt eget hus och myndighet.

Drömmen om det, om inte perfekta, så rättvist fungerande forskningsfinansieringssystemet är dock imponerande slitstark.

I väntan på att den aktuella utredningen läggs fram i september nästa år kan man fortsätta att läsa Mats Ulfvendahls bok. En handbok för hur man skriver forskningsansökningar kommer att vara giltig också i ett förändrat finansieringssystem.


Kategorier: Finansiering, Forskning, Politik, MarieLouise Samuelsson
MarieLouise Samuelsson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se