Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Finansieringen är inte ESS största problem

ESS behöver inte bara ständigt mera pengar utan också en teknikparksfunktion och ett eget ”ekosystem”.

2 juni, 2022
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det kan ligga nära till hands att tro att finansieringen och kassaflödet är de största bekymren när det gäller European Spallation Source, ESS.

Och självfallet framstår det som akut att värdlandet Sverige och den nyligen utsedde ESS-förhandlaren Lars Heikensten snabbt måste se till att få de övriga tolv medlemsländerna att verkligen bidra till finansieringen av konstruktionen.

Detta efter att det andra värdlandet Danmark, men framför allt också Sverige, har fått betala mer än avsett för att täcka upp när andra medlemsländer inte fullföljt sina ekonomiska åtaganden.

Och vad det verkar är dessa åtaganden inte bindande, det finns inget sätt att tvinga andra medlemsländer att betala sina räkningar.

I stället hoppas man att det ska gå vägen genom sådant som att en svensk ESS-förhandlare framhåller vilka fördelar man kan få ut av anläggningen.

Allt detta måste dessutom ske när medlemsländerna – för att uttrycka sig milt – är upptagna av annat. Som kriget i Ukraina, stigande inflation och energipriser. Som om det inte vore nog måste det också skrivas avtal för gemensam finansiering för den framtida driften av ESS.

”Det ligger nära till hands att tro att detta var fixat för länge sedan. Men så är alltså inte fallet.”

Det ligger nära till hands att tro att detta var fixat för länge sedan. Men så är alltså inte fallet, trots att anläggningen ska vara igång 2027 och det är föga meningsfullt med en anläggning som man inte har råd att ha i drift.

Men även om finansieringsfrågan är central så är det också annat som måste lösas om ESS ska fungera optimalt, sådant som har identifierats under ganska många år, men som intressenter och aktörer liksom inte fått till.

En färsk rapport, Samhällsekonomiska effekter av svenska investeringar i ESS 2010–2020, som Lars Håkansson och Ari Kokko vid Copenhagen Business School tagit fram på uppdrag av Vetenskapsrådet, påminner om det som återstår att lösa.

På listan finns sådant som att ”universitet och forskningsinstitut måste utveckla den kompetens som krävs för att använda ESS för spetsforskning”.

Rapporten konstaterar vidare att den långa tidsperioden, ESS började planeras tidigt 2000-tal och beslut om att anläggningen skulle lokaliseras till Sverige togs 2009, har varit problematisk.

”Svenska forskargrupper som från början hade förberett sig för att vara med i den tidiga fasen fick stå tillbaka.”

De svenska forskargrupper som från början hade förberett sig för att vara med i den tidiga fasen fick stå tillbaka då i stället utländska aktörer blev de som fick utveckla de första 15 instrumenten.

I rapporten påpekas också att den svenska modellen för forskningsfinansiering inte tillåtit att unga forskare har kunnat satsa långsiktigt på att utveckla den kompetens som krävs när ESS tas i drift.

Rapportförfattarna menar att det behövs ”ett fungerande ekosystem” för att ESS ska komma till användning på bästa vis, ett ekosystem som bör utgöras av företag, universitet, forskningsinstitutioner, finansieringsorgan, relevanta myndigheter och andra aktörer.

Befintligt ekosystem förmår, enligt rapporten, inte att uppnå det som krävs. Det anses vara för mycket av aktörer och insatser som är koncentrerade till ESS geografiska närområde, Lund. Tillgängligheten i övriga delar av landet är följaktligen sämre, och ”det saknas samordning och en gemensam färdplan för framtiden”.

För att komma till rätta med detta fick Vinnova 2019 i uppdrag att utveckla en nationell teknikparksfunktion i anslutning till ESS och Max IV.

Teknikparksfunktion är, för utomstående, den sortens företeelse som är lätt att förknippa med luftiga och ofta till intet förpliktigande begrepp som arenor, dialog, potential och synergier.

Det må vara orättvisa associationer men rapportförfattarna är hur som helst inte nöjda med vad teknikparksprojektet hittills åstadkommit för att få till det där ekosystemet av samverkan och kompetens.

Ett stort bekymmer är att det ännu inte finns någon aktör som fått huvudansvaret för teknikparksfunktionen.

”Utan att förminska de problem och utmaningar som kan förväntas i en process där skilda aktörer konkurrerar om viktiga uppdrag (och medföljande resurstillskott och prestige) är det anmärkningsvärt att så få konkreta steg tagits under de år som gått sedan behoven identifierades”, skriver man i rapporten.

Det ska sägas att svenska myndigheter och regeringar har försökt att få till den där överbyggnaden som nu alltså benämns ekosystem.

ESS har exempelvis försetts med en strategi, ett kansli samt en rad förhandlare och samordnare som haft som uppdrag att få fart på intresse för och kunskap om ESS, nationellt och internationellt.

”I stället verkar man ha skapat ett slags svensk ESS-byråkrati som inte har ett dugg med spallationsteknik att göra.”

Men där är vi alltså inte ännu, och i stället verkar man ha skapat ett slags svensk ESS-byråkrati som inte har ett dugg med spallationsteknik att göra.

Även amatörer begriper att själva ESS-anläggningen är en synnerligen komplicerad konstruktion.

Men frågan är om det inte har varit och fortfarande är än mer komplicerat att få till något slags konsensus om vad Sverige egentligen vill med ESS.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023