Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Bortom forskningsetiken skymtar omdömesförmågan

Forskare riskerar att stå utan kompetens vid svåra vägval när det uppstår etiska problem eller moraliska dilemman som inte är tydligt reglerade. Det menar Magna Robertsson, universitetslektor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan.

12 maj, 2022
Magna Robertsson

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Etik handlar ofta om ansvarsutkrävande, och är tätt förbunden med andra normsystem i samhället, framför allt till lagstiftning men även till andra oskrivna regler såsom sociala normer. Det finns många historiska exempel på forskning, exempelvis socialpsykologiska experiment genomförda på 1900-talet, som enligt dagens forskningsetiska standard skulle betraktas som oetiska.

Forskningsetikens framväxt gynnar därför forskningen på så sätt att den ställer krav på att forskningens syften måste vara humana och att människor inte behandlas som medel för forskningens syften. De två senaste decenniernas utveckling har inneburit en gedigen kunskapsökning och ett ökat fokus på forskningsetiska frågor, som i förlängningen lett till högre ställda krav på forskningens kvalitet.

Denna utveckling har varit givande för forskarsamhället, både för att det etableras en god sed inom området som skyddar de som forskningen berör, men också för att det ger en etablering och utveckling av den professionella rollen som forskare har.

Forskningsetikens framväxt under 2000-talet har i huvudsak präglats av en utveckling av lagstiftningen, som också medfört ett flertal organisatoriska och kunskapsmässiga effekter. Dessa speciallagar är etikprövningslagen, lagen om god forskningssed och dataskyddslagen. Det har också inrättats tillsynsmyndigheter som ska granska efterlevnaden av lagstiftningen, såsom Etikprövningsnämnden och Överklagandenämnden för etikprövning, Önep, samt Integritetsskyddsmyndigheten.

Även de enskilda högre lärosätena har etablerat egna processer och instanser för att förhålla sig till regelverket. Utöver detta, har det införts krav på etisk forskning i ansökningsförfarandet för finansiering av forskning med statliga medel via Vetenskapsrådet. Vidare har en praxis utvecklats och formulerats i skriften God forskningssed och en länksamling med riktlinjer med mera på webbsidan codex.uu.se utgör en yrkesetisk kod för forskare.

Vi talar alltså om lagar och etiska regler, myndighetsinstruktioner och policys, samt en yrkeskodex, med dito tillsynsorgan och sanktioner för de som bryter mot reglerna. Allt detta är en del av regelverket som omgärdar området forskningsetik. Därmed blir också det som går under beteckningen forskningsetik i realiteten en förgrening och förfining av regelverket, där etiken kommer att handla om juridik och rättslig prövning.

Vi håller på att juridifiera etiken inom forskningens område. Jag befarar att resultatet av detta blir en osäkerhet kring efterlevnad av regler som riskerar att verka hämmande för forskningens utveckling.

Ibland uppstår situationer där det inte är helt tydligt på vilket sätt ett regelverk ska tillämpas, eller på vilket sätt kraven från praxis kan tillgodoses. Jag vill här anknyta till debattinlägget av Ann Quennerstedt i Universitetsläraren och till Universitetslärarens artikel.

Dessa situationer kan uppstå knutet till ett specifikt forskningsprojekt eller till ett speciellt undersökningsmaterial som måste behandlas med respekt – här behövs en omdömesförmåga. Etiska problem och moraliska dilemman innebär en generell oklarhet i förhållande till lagstiftningen oavsett sektor.

Det kan handla om motstående regler och praxis eller tillämpningen av en princip i en viss situation, när frågan inte kan generaliseras till övergripande principer eller regler – helt enkelt för att frågan inte går att förutse i förväg. Som ett resultat av detta finns det i alla tjänstemannaroller ett så kallat diskretionärt beslutsutrymme, i fråga om när och hur och i vilken omfattning ett regelverk ska tillämpas inom ramen för tjänstemannens område av expertis och jurisdiktion. När det finns oklarheter baserar tjänstemannen sitt beslut på en professionellt grundad etik.

För dessa tillfällen finns inte specialskrivna regler utan tjänstemannen måste förlita sig på sitt omdöme, baserat på erfarenhet från yrkesrollen, gedigna yrkeskunskaper och en god moralisk kompass. Den här typen av etiska frågor kan däremot ta lång tid att fundera på så att det blir rätt – det är alltså också en fråga som kräver att forskaren reflekterar.

Därför behöver forskningsetiken kompletteras med ett dygdeetiskt förhållningssätt, som ger vägledning i vad forskaren ska sträva efter i den professionella rollen. Professionsetik (eller yrkesetik) är en kollektiv etik som bygger på gemensamma värden som delas av den grupp av människor som praktiserar inom ett givet yrke. Professionsetik är en form av tillämpad etik inom ett avgränsat verksamhetsområde, med fokus på att etiken tillämpas utifrån en yrkesroll.

Eftersom etiken formas av yrkets särskilda villkor, det vill säga att de är beroende av de arbetsuppgifter och den arbetsmiljö som de professionella verkar i, kommer omdömesförmågan att byggas upp genom erfarenhet från yrkesutövningen. Den kräver inlevelseförmåga i andras situationer och en förståelse för yrkets krav – såväl som kunskap om regelverk och praxis. För att utveckla det sakliga innehållet i professionsetiken krävs en levande dialog inom professionen i förhållande till samhällets normer. En central fråga för varje profession är således hur en levande dialog om innehållet i den professionella etiken kan ske.

Inom den akademiska professionen, eller yrket, sker många av dessa samtal i seminarieform, både på grundutbildningen men också under doktorandtiden, såväl som på forskarseminarierna knutna till ämnen på lärosäten, som inom lärarlagen vid diskussioner kring utbildningsfrågor. Detta sociala samspel formar en gemensam uppfattning om yrkets innehåll och de etiska principer som är vägledande för yrket, såsom att sätta studenternas lärande i fokus för undervisningen.

En viktig fråga i sammanhanget är vem som har ansvar att lära ut forskningsetik inom den sagda professionen, eller yrket. Här får handledaren en central betydelse, som har ett ansvar som forskningsledare för doktorandens projekt, exempelvis att forskningen uppfyller etiska krav och att erforderliga tillstånd finns. Handledaren måste därmed vara insatt på området och diskutera dessa frågor med doktoranden. Det finns självfallet också ett kollegialt ansvar, exempelvis är de samtal som sker kring texter under deltagande vid forskarseminarier centrala.

Att kunna vara lyhörd för forskningens olika ideal, för de olika kraven på forskningens innehåll, och att kunna anpassa forskningens innehåll utifrån etiska och moraliska krav, är således en del av forskarens omdömesförmåga. Det går inte att på förhand säga vilka krav som är giltiga för varje forskningsprojekt, omdömesförmågan måste växa fram allt eftersom forskaren utvecklas.

Detta etiska förhållningssätt grundas i dygdeetiken, som har fått en renässans under 1900-talet som moralfilosofisk inriktning. Dygdeetiken är en normativ teori som handlar om att utveckla dygder (karaktärshållningar) och att strävan efter dygd kan ge vägledning för handlingar och för möten med andra människor. Denna tradition kan sägas komma ur Aristoteles läror, formulerade redan för ungefär 2 400 år sedan.

Detta förhållningssätt innebär att en individ ska fokusera på att sträva efter att vara god, snarare än att sträva efter att göra rätt, exempelvis utifrån förutbestämda regler. Det här perspektivet passar bra för en rollbaserad etik då det kompletterar verksamhetens krav på lagbundenhet och god sed.

Detta är också en del av etiken som inte går att teckna ner i en befattningsbeskrivning eller att lagstifta fram, utan det är en del av det professionella förhållningssättet som övas och tränas genom engagemang och inlevelse i varje situation, och som delas inom yrkeskollektivet som ett ideal att sträva mot. Detta är en del av forskningsetiken som det saknas fokus på i dag, men som finns hos många erfarna akademiker – som en ofta outtalad tyst yrkeskunskap.

Magna Robertsson
Universitetslektor, Försvarshögskolan

Magna Robertsson

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023