Att kunna läsa och begripa det man läser är utan tvivel ett maktmedel för den enskilde men också en fördel för samhället, en förutsättning för modernisering. Många hundra år innan informations- och kunskapssamhället insåg kyrkorna nyttan av en läskunnig befolkning som kunde ta del av den rätta läran.
Lång historia
Sverige kan därför skryta med en lång historia av framgångsrik alfabetisering, där kyrkan under århundraden var en tung aktör inom förmedling av språkliga färdigheter.
Kyrkans och religionens betydelse för läskunnigheten tilltog i och med att husförhören lagstadgades 1686. Tidigare, under medeltiden, räckte det om barn och vuxna lärde sig bibelverser och böner som Pater Noster och Ave Maria. Inlärningen skedde genom memorering av det som reciterades i kyrkan eller i hemmet, där föräldrarna hölls ansvariga för att barnen tillägnade sig språkliga färdigheter.
Kunskaperna kontrollerades i samband med den första bikten (mellan 7 och 14 års ålder), vilket också blev ett sätt för kyrkan att bedöma hur föräldrarna hade skött sitt lärande uppdrag.
Ökade krav
I och med reformationen ökade kraven på kunskaper, nu tillkom mer omfattande ”läromedel”, Luthers lilla katekes, liksom den apostoliska och den Athanasiska trosbekännelsen, botpsalmer samt morgon- afton- och bordsböner.
Men eftersom det blev omöjligt att memorera så mycket text utantill införde kyrkan i stället krav på innantilläsning och allmän läskunnighet. Församlingsprästerna hade huvudansvaret för att administrera vad som kallades katekesförhör, predikoförhör, kommunionförhör och husförhör.
Katekesen blev undervisningsmaterial i hemmen och systemet för kunskapskontroll byggdes ut. I husförhörsprotokollen innebär beteckningen ”lit” (litterat) att församlingsbon kunde läsa.
Den inom alfabetiseringsforskningen legendariske professorn i pedagogik vid Umeå universitet, Egil Johansson (1933–2012) ägnade sig åt att studera husförhören i projektet ”Läskunnighet och folkundervisning i Västernorrland 1750–1860 enligt kyrkans förhörslängder och parallella källor” som inleddes 1969, med delrapporten Kvantitativa studier av alfabetiseringen i Sverige.
Hög läskunnighet
Genom att undersöka de betyg som prästerna noterat i husförhörslängderna kunde det påvisas att läskunnigheten i Sverige var hög redan vid mitten av 1700-talet då mellan 70 och 90 procent av svenskarna kunde läsa, i början av 1800-talet hade andelen ökat till över 90 procent.
Läskunnigheten, som den noterades i husförhören, var också i flera avseenden jämlik, utan större sociala skillnader och jämnt fördelad mellan könen. Inte heller tycks det ha varit stora skillnader mellan olika yrken eller mellan stad och landsbygd.
Kyrkan höll kontinuerlig koll på kunskapsläget, förutom sockenprästens vakande öga genomförde biskop och prost så kallade visitationsförhör i samband med sina besök i församlingarna. Förhören hölls i hemmen men genomfördes också i kyrkorna, där församlingen delades in i grupper för att förhöras i många timmar.
Det ålåg husfadern, mannen i familjen, att hålla koll på att barnen och övriga medlemmar i hushållet var läskunniga och, givetvis, hade kännedom om grunderna i kristen tro. Att förhöret också omfattade eventuellt tjänstefolk skildras för övrigt i Än lever Emil i Lönneberga där Emils mamma blir generad över pigan Linas frimodigt ”hedniska” svar, men Lina godkänns av den snälle prosten.
Läskunnighet gav rättigheter
Läskunnighet gav vidare ”medborgerliga rättigheter”, den som ville gifta sig måste vara konfirmerad och för att få konfirmeras måste man vara läskunnig.
Inför bröllop hölls särskilda lysningsförhör för att försäkra att den blivande husfadern hade erforderliga grunder för hemundervisningen.
Det mest centrala (som också betygsattes) var ”innanläsning och begrepp” som visade att församlingsmedlemmen inte bara kunde läsa, utan också hade förmåga att reflektera över det lästa. I katekesen ingick vidare samhällskunskap som Luthers treståndslära, enligt vilken samhället bestod av läroständet (prästerna), det politiska ståndet samt ”husståndet” som omfattade övriga.
Malin Olsson, forskare vid Högskolan i Halmstad, konstaterar i sin uppsats i religionsvetenskap, Prästen under 1800-talet ur ett maktperspektiv (2013), att husförhören blir ett sätt att kontrollera befolkningen.
Straffbart att utebli
Förutom läskunnighet och förtrogenhet med religion och viss samhällskunskap fungerade husförhören och de så kallade husförhörslängderna som en folk- och bostadsräkning, med redovisning av vilka som ingick i ett hushåll. Att utebli från husförhören var straffbart, det kunde rendera att få sitta i stock i kyrkans port, och för barnen aga, då husförhören var lagstadgade var det alltså ett brott att skolka eller slarva.
Som Egil Johansson kunde konstatera låg alltså kyrkan före den vanliga skolan. På 1600-talet hade riksdagen beslutat om inrättande av ”barnskolor”, där barn skulle lära sig läsa, skriva och räkna, innan de fyllde tio. Tanken var att föräldrarna skulle ha ansvaret för att det blev av, med hjälp av så kallade skolmästare eller församlingarnas klockare.
Lade stabil grund
Men det gick trögt att få till skolorna, först på 1800-talet realiserades mer ambitiösa reformer och i och med 1840–1841 års riksdag kom ett regeringsbeslut som 1842 resulterade i att man fastställde folkskolestadgan. Värt att notera är att läsundervisning inte fanns med från början i den nya folkskolans upplägg, eleverna förutsattes nämligen ha fått denna grundläggande undervisning i hemmen och, indirekt, genom kyrkans husförhör.
Det visade sig dock att läskunnigheten inte räckte till, husförhörsundervisningen behövde kompletteras, möjligen hade kyrkans inflytande som utbildningsinstans avtagit. Men som Egil Johanssons forskning visar så lade kyrkan under flera hundra år en stabil grund för alfabetisering innan det politiskt beslutade skolsystemet tog vid.
