Om man läser forskningspropositioner, som den som dåvarande ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans (S) presenterade i december 2020, finns det väldigt högt ställda mål, vilket givetvis är bra men den och andra proppar innehåller väldigt lite om vilka förutsättningar det finns för att nå målen, inget om hur Sverige ska kunna bli ”världsledande” på forskning.
Det säger Lars Hjälmered, som sedan i januari i år är Moderaternas utbildningspolitiske talesperson och andre vice ordförande i utbildningsutskottet.
– Det utskottet var min första postering när jag kom in i riksdagen 2006 och jag är glad att vara tillbaka, det var nämligen utbildningsfrågor som gjorde att jag engagerade mig politiskt och fastnade för Moderaterna och partiets utbildningspolitiska historia.
Vill prioritera
Här nämner han Per Unckel, moderat utbildningsminister i början av 1990–talet, och dennes roll när löntagarfonderna avvecklades och fondkapitalet förvandlades till forskningsfinansiering. Det ledde till bildandet av nya stiftelser; Stiftelsen för strategisk forskning, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning samt ett rejält tillskott till Riksbankens jubileumsfond för finansiering av kulturvetenskaplig forskning.
– Det innebar en välkommen diversifiering av forskningsfinansieringen, säger Lars Hjälmered som för övrigt varit suppleant i styrelsen för Riksbankens jubileumsfond.
– Om Moderaterna kommer i regeringsställning blir det en rejäl propp nästa gång, forskning kräver resurser, men också prioriteringar. Det blir alltid en ekonomisk diskussion kring forskning och högre utbildning, om man ser 15år tillbaka så har det tillförts ganska mycket pengar till sektorn.
Lars Hjälmered framhåller att forskning har stor betydelse för handel och exportindustri och därmed är en konkurrensfördel internationellt. Därför är det viktigt att notera att USA och Kina gör enorma satsningar, inom till exempel AI, menar han.
Men Sverige kan väl inte jämföra sig med USA och Kina?
– Nej, men Sverige kan bli ännu mer framgångsrikt genom att nischa sig, vilket också lärosätena kan göra.
En bättre lärarutbildning finns högt upp på hans prioriteringslista, något som länge varit utbildningspolitikernas favoritåtgärd, det har som bekant gjorts många försök att förändra lärarutbildningen.
– Jag är medveten om att det kan låta som i en ekokammare när jag pratar om lärarutbildningen, men vi måste ta på allvar sådant som att studenterna inte känner sig förberedda för yrket. Alliansregeringen gjorde på rimlig grund om lärarutbildningen, den ska vi inte riva upp eller skaka om, men det finns förbättringar att genomföra och där vill vi kroka arm och ha dialog med de olika utbildningarna.
Han kan tänka sig att se över möjligheterna till mer lärarledd undervisning, kanske också lämplighetstest för att minska avhoppen och nämner Teach for Sweden, en verksamhet med ledarskapsutbildning, som Universitetsläraren tidigare har skrivit om, för blivande lärare.
– Man behöver inte ställa upp på hela det konceptet, men det kan vara värt att överväga lämplighetstest vid antagning till lärarutbildning.
Spridda forskningsresurser
Något behov av flera universitet eller högskolor ser inte Lars Hjälmered, men tillhör inte dem som menar att forskningsresurser ska koncentreras till de stora universiteten.
– Jag tycker det är bra att högskolorna under alliansens tid fick utökad examensrätt och kan bedriva forskarutbildning.
En aktuell fråga är att kriget i Ukraina tillför geopolitiska och säkerhetspolitiska aspekter, även i utbildningspolitiken, som samröre med auktoritära och totalitära stater.
– Det kan behövas en bredare diskussion om vilka dilemman som kan uppstå, men jag stöttar helt Anna Ekström (S) i hennes skarpa uppmaning att avbryta samarbeten med statliga ryska institutioner.
Högskolan vinner inte valet
I utbildningsutskottet blir det, enligt Lars Hjälmered, mest fokus på skolan, inte på högskolan.
– Det är rimligt eftersom skolan är så viktig, men jag hoppas också kunna lyfta fram högre utbildning och forskning. Frågorna har en stark ställning i mitt parti även om alla vet att man varken vinner eller förlorar val på forskningspolitik.
