Mätt i heltider var 28 procent av den forskande och undervisande personalen anställd med någon form av tidsbegränsning under 2020. Utifrån det har Universitetskanslersämbetet, UKÄ, undersökt i vilken utsträckning som lärosätena har varvat olika typer av sådana anställningar med varandra, så kallad stapling.
UKÄ har sett tillbaka till 2008 och kommit fram till att fyra procent av de tidsbegränsat anställda inom akademin har upplevt någon form av stapling under sin yrkeskarriär sedan dess, vilket beskrivs som en begränsad omfattning.
Snäv definition av stapling
Inom UKÄ:s uppdrag definieras stapling som att en individ har varvat tidsbegränsade anställningar som baseras på högskolans särskilda reglering med andra typer av tidsbegränsade anställningar.
Utifrån tolkningen av sitt uppdrag definierar UKÄ därför stapling som att en person har haft minst tre olika tidsbegränsade anställningar, där minst en av dem är baserad på högskolans reglering och en på någon annan form av tidsbegränsad anställning.
– Vi fick en ganska snäv definition och den typen av stapling var inte så jättevanlig. Man hade i stället kunnat titta på hur många tidsbegränsade anställningar som man har haft eller under hur många år som man har haft dem, säger Helena Wintgren, utredare på UKÄ och en av rapportförfattarna.
När det gäller 2020 hade strax under hälften av de med en tidsbegränsad anställning ett kontrakt utifrån högskolans reglering, som exempelvis en meriteringsanställning. Resten var tidsbegränsat anställda på andra grunder, som exempelvis vikariat eller så kallad allmän visstidsanställning. Det vill säga enligt lagen om anställningsskydd.
UKÄ presenterar inte statistik över hur själva staplingen har sett ut på respektive lärosäte, men under 2020 fanns störst andel tidsbegränsat anställda på Konstfack, Kungliga konsthögskolan och Beckmans designhögskola. Där hade i tur och ordning 80 procent, 66 procent respektive 54 procent ett sådant kontrakt. Som Universitetsläraren tidigare har skrivit om kan just konstnärliga förordnanden vara tidsbegränsade enligt högskoleförordningen.
Minst andel hade Högskolan Kristianstad, där endast 6 procent av personalen var tidsbegränsat anställd (se lista längst ned i artikeln).
Intervjuer med arbetsgivarna
Inom rapporten har UKÄ också intervjuat rektorer, vicerektorer, personalchefer och dekaner vid 16 olika lärosäten. Av intervjuerna framgår att dessa inte anser att stapling av tidsbegränsade anställningar är ett utbrett problem. Här finns dock skillnader lärosätena emellan, poängterar UKÄ.
– Lärosäten som har mycket undervisning har en lägre andel tidsbegränsade anställningar. De lärosäten som har mycket extern finansiering har en högre andel, och där blir både tidsbegränsade anställningar och stapling mer vanligt, säger Helena Wintgren.
Orsakerna till de tidsbegränsade anställningarna anges som flera av de intervjuade. Att en postdoktortjänst blir till en allmän visstid när den tar slut är en orsak, en annan är att en lektor som lämnar ett visst lärosäte under en specifik tidsperiod behöver ersättas med en tidsbegränsat anställd.
Varför frågade ni inte facket eller anställda om hur de ser på stapling, utan bara arbetsgivarsidan?
– Utifrån att uppdraget var att förstå varför stapling uppkom valde vi att gå via lärosätena. När vi följer upp det här framöver får vi försöka få med mer av individperspektivet, säger Helena Wintgren.
Karin Åmossa, samhällspolitisk chef på SULF, tycker att det är bra att UKÄ tar upp otrygga anställningar inom akademin och påpekar att SULF har lyft den problematiken länge. Graden av tidsbegränsade anställningar inom akademin är anmärkningsvärd, särskilt eftersom sektorn består av de mest välutbildade personerna som finns på arbetsmarknaden, menar hon.
– Tidsbegränsade anställningar över huvud taget är i sig ett problem för individer, för att man till exempel inte får lån på banken. Förekomsten av stapling, eller långa kedjor av visstider, är ett ytterligare problem eftersom det riskerar att skrämma bort folk från sektorn, säger hon.
Problematiken förvärras också av att – som hon beskriver det – även tillsvidareanställningarna är osäkra. Den som får forskningsmedel och därmed en anställning, blir sedan uppsagd när pengarna tar slut.
– Det har att göra med den höga graden av externfinansiering men det är också en kulturfråga som lärosätena absolut skulle kunna göra någonting mer åt.
Vad kan arbetsgivarna göra?
– De borde kunna göra mer för att skapa bättre känsla av kontinuitet och försöka kompensera för den osäkerhet som ligger i systemet med att man måste söka externa medel. Inom institutioner så vet man att det alltid är en andel anställda som har externa medel och det behövs ett mer långsiktigt tänk.
Såväl regeringen som lärosätena har ett ansvar, påtalar hon.
– Pusslet är stort med olika typer av osäkerhet som bygger på varandra. Det skapar en akademi som är betydligt mer osäker och oattraktiv än vad den skulle kunna vara, säger Karin Åmossa.
Bredare uppföljning
UKÄ konstaterar i sin rapport att eftersom stapling inte tycks vara en nämnvärd problematik inom högskolesektorn, så bör myndighetens fortsatta uppföljningar av tidsbegränsade anställningar ha ett mindre smalt anslag.
Att myndigheten inte anser att stapling i nivån av att fyra procent av forskande och undervisande personal med tidsbegränsade anställningar har upplevt fenomenet, betyder inte att det är oproblematiskt.
– Självklart kan det vara ett problem för individen att man staplar, men det har vi inte tittat på här, säger Helena Wintgren på UKÄ.
