Nyligen presenterade Universitetsläraren en rapport från Språkrådet 2022, om språkval vid svenska lärosäten. Rapporten presenterar ”faktumet” att engelska används alltmer i forskning och undervisning, samt en ”diskurs” om att den ökande användningen av engelska innebär en anglifiering. Det vill säga en process där svensk universitetskultur assimileras till den engelskspråkiga kulturen och dess språknormer. I denna anglifieringsdiskurs ingår tanken att engelskan hotar att tränga ut svenska språkets användning i akademiska domäner.
Anglifiering är en verklighet i dagens värld. Den inleddes genom den första diasporan av engelska när dess modersmålstalare emigrerade från Europa till Nordamerika, Nya Zeeland och Australien, och genom den andra diasporan – den brittiska koloniseringen av många länder i Afrika och Asien. Processen pågår fortfarande, främst genom tillhandahållande och konsumtion av engelskspråkig, ofta från USA och Storbritannien, popkultur och kommersiella produkter samt innehållet i utbildning och forskning.
Spridningen av engelska kan dock inte helt likställas med anglifiering. Den involverar en annan process också, som vi kan kalla ”av-anglifiering”. Det engelska språket som transporterats till de koloniserade länderna i Afrika och Asien har diversifierats till många icke-anglofona eller av-anglifierade varianter av engelska, genom kontakt med lokala språk och kulturer.
Engelska är också, genom att överskrida nationella gränser, den mest dominerande lingua franca bland människor med olika språkliga bakgrunder och med olika modersmål. Det är därför inte ovanligt att höra att engelskan har ”lösgjorts från sitt historiska hem” och upphört att vara endast ”Storbritanniens eller USA:s egendom”.
Ja, anglifiering sker i ett svenskt akademiskt sammanhang, ofta som en top-down-process som stödjer tanken att det är infödda engelsktalande som äger och har rätten att vårda språket, vilket till exempel framkommer i flera lärosätens policydokument, att brittisk engelska ska användas för deras officiella informationsmaterial. Men samtidigt sker en ännu mer omfattande av-anglifiering av engelska, genom det dagliga användandet av språket för undervisning, lärande, forskning och administration.
De flesta studenter, administratörer, lärare och forskare vid svenska lärosäten har icke-anglofon bakgrund och för dem är engelskan ett demokratiskt val för att kommunicera på lika villkor. Kulturen de för in i dessa sammanhang innebär inte anglifiering, utan är djupt kopplad till deras egna språkliga, nationella och kulturella identiteter, där den engelskspråkiga kulturen ofta är irrelevant. Deras ansträngningar att tala engelska är för att uppnå tydlig, ömsesidig förståelse i innehåll och avsikt, snarare än för att följa brittiska eller amerikanska engelska normer.
Uppenbarligen väljer svenska forskare inklusive doktorander i allt högre grad att publicera sin forskning på engelska, främst för att få en vidare läsekrets. Men återigen undrar vi om inte akademiska artiklar och föredrag på ”svensk engelska” snarare bidrar till att av-anglifiera engelskan än att anglifiera svensk akademisk miljö.
Dessutom tycks Språkrådets rapport bortse från att de studier som publiceras på engelska sprids även på svenska, genom seminarier, workshops, konferenspresentationer, föreläsningar, populärvetenskapliga artiklar och även genom att översätta hela texter till svenska. Det här får inte vara ett enkelt nollsummespel som gör att engelska vinner och svenskan förlorar inom akademiska domäner, utan snarare en fruktbar multiplikation som gynnar både världen och Sverige självt med den forskning och akademiska kunskap som landet producerar.
Tre alternativ för att skydda svenskan?
Språkrådets rapport presenterar tre alternativa sätt att åtgärda det växande problemet med en anglifierad akademi och skydda svenskan från hotet från engelskan. Detta tänkande om spridningen av engelska är behäftat med vissa uppenbara brister som vi har diskuterat. Ändå har rapporten rätt i att det finns problem med språkvalen vid svenska lärosäten. En del av problematiken härrör från en självmotsägelse i att sträva efter två oförenliga mål.
Ett mål är att vara en del av det internationella forskarsamhället, bidra till vetenskapen och skörda de ekonomiska och anseenderelaterade frukterna av processen, för vilka engelska är ett oumbärligt instrument. Det andra målet är, utifrån rapporten såväl som våra erfarenheter, att fortsätta drömma om en svensk akademisk miljö, där alla pratar svenska, undervisar på svenska, publicerar enbart på svenska, tänker på svenska och kanske till och med går på svenska.
Dessa oförenliga mål leder till många dilemman, inklusive en språkpolitik som missgynnar internationella forskare, vilka representerar cirka 15 procent av den akademiska personalen i Sverige, enligt statistik från Universitetskanslersämbetet, UKÄ.
Åter till de tre alternativen.
Det första alternativet är att stoppa användningen av engelska. Detta skulle mycket väl kunna hända, men beslutsfattarna bör i det här fallet inse att de i så fall måste ge upp tanken på att vara en del av det internationella forskarsamhället och skörda frukterna av internationaliseringen. Som en konsekvens borde svenska lärosäten också sluta anställa internationella forskare, ta in internationella studenter och utveckla internationella samarbeten.
Det andra alternativet innebär att låta engelskan ta över svenskan. Det här är inget alternativ, utan bara en upprepning av den inbillade försvagningen av svenska språkets ställning inom akademiska domäner. Den ökande användningen av engelska kan inte förenklas till en anglifiering av den svenska akademiska miljön, eller en gradvis utplåning av det vetenskapliga svenska språket.
Det tredje alternativet är att svenska och engelska används parallellt. Det är faktiskt vad svenska lärosäten praktiserar nu med sin språkpolicy. På ytan syftar parallellt språkbruk till att främja flerspråkighet, men den egentliga avsikten är att diktera när och var man ska använda svenska respektive engelska. I detta syfte tillämpar lärosätena lagar och statliga rapporter som språklagen 2009:600 eller Högskoleverkets Rapport 2008 på ett mycket inkonsekvent och principlöst sätt, med utnyttjande av det faktum att inget nationellt dokument styr hur ett lärosätes språkpolicy ska se ut.
Med den officiella avsikten att skydda svenskan från hotet från engelskan, äventyrar lärosätena med sin parallella språkpolitik ofta demokrati och rättvisa på sina internationaliserade arbetsplatser. Som exempel kan den vanligt förekommande föreskriften att svenska ska vara språket för styrmöten, leda till att internationell personal utesluts från beslutsprocesser och till orealistiska krav på att de snabbt ska uppnå avancerade färdigheter i svenska.
Tyvärr kan inget av dessa alternativ vara en bra lösning på frågorna om språkval på lärosätena, eftersom de till stor del bygger på den rädsla som uttrycks i anglifieringsdiskursen.
Vi föreslår därför ett fjärde alternativ – att inleda en diskussion kring språkbruk i akademin och främja medvetenhet om några viktiga faktorer: medvetenhet om vad akademins uppdrag är; medvetenhet om att man måste välja mellan olika mål om de är oförenliga; medvetenhet om att man inte både kan ha kakan och äta den; medvetenhet om att den nuvarande diskursen om engelska, som hot mot svenskan, kan komma att skada människor, deras relationer och deras arbetsmiljö.
En diskussion som bygger på medvetenhet om ovan nämnda faktorer kommer att ge mer fruktbara resultat.
Hyeseung Jeong, universitetslektor i tillämpad lingvistik
Tuba Inal, universitetslektor i statsvetenskap
Högskolan Väst
