Utifrån den frågeställningen blir det intressant att under våren se vad utbildningsdepartementet tänker ta sig för med tillsättningen av lärosätenas styrelser.
Frågeställningen hör alltså ihop med de besynnerliga turerna under hösten som Universitetsläraren tidigare har skrivit om vid flera tillfällen.
Turerna kan sammanfattas som att departementet utan att meddela lärosätena eller andra berörda fick för sig att införa ”nya rutiner” angående antalet namn som de så kallade nomineringspersonerna skulle föreslå som lämpliga styrelseledamöter.
Departementet meddelade i augusti 2021 förbryllade och ganska upprörda nomineringspersoner att i fortsättningen ville regeringen ha två namn att välja på.
Detta gick på tvärs mot den nomineringsmodell som beslutades i regeringspropositionen ”Styrelser för universitet och högskolor – ledamöternas tillsättning och ansvar” (2015/16:131) och som gällt från 2016.
Modellen innebär att nomineringspersonerna (två per lärosäte) har att föreslå ett namn, som anses representera en balans mellan lärosätenas och statens intressen. I propositionen uttalas också att regeringen ”har förtroende för att de (nominerings)personer som utses tar sitt uppdrag på allvar och har förmåga att tillsammans komma fram till en lösning”.
Men förra året var det slut på utbildningsdepartementets och dåvarande minister Matilda Ernkrans förtroende för nomineringspersonernas förmåga att fullfölja sitt uppdrag.
I stället meddelades ”nya rutiner” som rubbade den eftersträvade jämvikten till förmån för statens intressen, då det inte längre ansågs räcka med ett namn.
De nya rutinerna förankrades inte hos lärosäten eller nomineringspersoner, det enda dessa fick veta var att det ”i vissa fall behövs ett bredare beslutsunderlag”, man ville ha två namn att välja på.
Ett för de flesta uppenbart problem med det ”bredare beslutsunderlaget” är att det skulle försätta de två tillfrågade i den prekära situationen att antingen bli valda eller ratade av den politiska nivån.
Det är förstås alltid tråkigt att bli bortvald, men för de allra flesta är det nog ändå att föredra jämfört med att inleda sitt styrelseuppdrag försedd med etiketten att vara regeringens favorit.
Här kan man undra om de som införde de nya rutinerna insåg just den problematiken eller om departementet helt enkelt struntade i det, i sin iver att i detalj lägga under sig lite mer makt över lärosätena.
Beslutet om nya rutiner sades komma från ”departementets experter” och ”den politiska ledningen” det vill säga dåvarande minister Matilda Ernkrans som tydligen blev sugen på att expandera politikens inflytande över lärosätenas verksamhet, tvärt emot det myckna talet om akademisk frihet.
Departementet brydde sig åtminstone inte om att nomineringspersonerna protesterade i samband med höstens fyllnadsval, i stället kom upprepade [AJ1] mejl och telefonsamtal från departementet, det var inget snack om saken, två namn skulle levereras.
Först i december, dagen före julafton, backade departementet, det skulle plötsligt räcka med ett namn i de aktuella fyllnadsvalen.
Omsvängningen går att tolka på flera sätt, som att den nya ledningen med Anna Ekström som minister insåg att företrädarens nyinförda rutiner helt enkelt var en riktigt usel idé, åtminstone att det inte var en strid värd priset i form av dålig stämning mellan lärosätena och departementet.
Samtidigt påbjuder givetvis den partipolitiska etiketten att ministrar inte öppet sågar sina företrädare, vi kommer aldrig att få höra Anna Ekström säga att Matilda Ernkrans tänkte fel och klåfingrigt.
Mer väsentligt är att det också kan vara så att även Ekström-regimen på departementet har egna planer och nya rutiner för förändringar i nomineringsmodellen.
I mejl till Universitetsläraren uppgav statssekreterare Samuel Engblom nämligen att departementet ska ”se över hur uppdraget till nomineringspersonerna kommer att utformas, inom ramen för nuvarande system”.
Vilket går att tolka på flera sätt, som att det där med att ”se över” inte innebär något särskilt, att man i stället begraver frågan utan att orda så mycket mera om detta.
Oavsett tolkning finns det goda skäl för lärosätena och andra som värnar om akademisk frihet att följa denna fråga inför att nya nomineringspersoner ska utses i april.
