Johan Magnusson påpekar att erfarenheterna från andra samhällssektorer är tydliga.
– De visar att det mest vanliga vid tillfällig förändring är att snabbt lösa det akuta och sedan gå tillbaka till det gamla vanliga, för rutinerna sitter i ryggmärgen.
Han urskiljer två scenarier i det som hänt under pandemin.
Scenario 1 är att de flesta lärarna helt enkelt gått över till att ge samma undervisning som tidigare live men genom digitala kanaler.
– Många missförstår digitalisering som att det innebär att vi ”analogt digitaliserar”, det vill säga gör samma sak som tidigare men via Zoom eller Teams. Det är ett direkt hot mot riktig digitalisering. Och det mest troliga är att de lärarna nu går tillbaka till gamla rutiner och inte fortsätter digitaliseringen.
Scenario 2 är att lärare skapat nytt innehåll och använt metodik kring flipped classroom, omvänt klassrum.
– De har kommit längre i digitalisering och har sett pandemin och restriktionerna som ett experiment där man utvecklat en ny didaktik med fördelen att man kan vidareutveckla den på basis av de digitala resurser man skapat. Att detta andra scenario skulle slå igenom är mindre troligt, men har den absolut största uppsidan om vi vill fortsätta vara relevanta för våra studenter, säger Johan Magnusson.
Hans dom är hård.
– Skillnaden mellan de två scenarierna ligger i om man som lärare och lärosäte förstår digitalisering eller inte. Scenario 2 vilar på en förståelse. Scenario 1 vilar på ignorans.
Har undervisning med omvänt klassrum ökat under pandemin?
– Vissa lärare har flippat klassrummet, de spelar in materialet i stället för att föreläsa och sedan träffas man i digitala forum för att diskutera det. Men det finns en risk att nu när vi går tillbaka och träffas i sal ser man det inte som värdefullt att göra investeringen att spela in.
Han syftar på att det tar tid att spela in föreläsningen.
– Jag tillhör de som har flippat klassrummet och jag kommer att fortsätta göra det. Jag kommer inte att ha någon mer reguljär undervisning som jag haft tidigare.
Ditt första scenario är väl inte speciellt hoppingivande för utvecklingen av digital undervisning?
– Verkligen inte, det är ett fundamentalt misslyckande, säger Johan Magnusson, och påpekar att man måste räkna in studenternas önskemål.
– Studenterna har sagt ända sedan jag började flippa klassrummet att det gör att de kan se samma föreläsning tio gånger, kunskapen fastnar mycket mer effektivt, och att de kan välja ut delar att titta om på när de håller på att skriva om något. Det tycker jag rättfärdigar den investering det innebär att spela in föreläsningar.
Studenter vill också kunna följa föreläsningar på distans.
– Senaste undersökningen från studentkåren visar att 97 procent av studenterna är positiva till att kunna delta via distans även i fortsättningen. Det är möjligt att studenterna kommer att kräva att få ha digital närvaro vid föreläsningar. Men då kommer de att få en mycket sämre upplevelse än de som går en kurs där det är flippat klassrum.
Johan Magnusson tror att det blir stora skillnader i hur digitaliserad undervisningen blir på olika kurser.
– Det är ju en sådan hög grad av autonomi inom universiteten att du kommer att kunna se en spridning. Och jag tror inte ens det har med ämnet att göra utan med individen. En del lärare har ju inte riktigt fattat att vi är till för studenterna.
Är ditt huvudscenario att undervisningen i huvudsak går tillbaka som det var innan pandemin?
– Oavsett hur många pandemivågor som kommer så tror jag inte det kommer att påverka utan lärare kommer att välja att göra som de vill. Om du varit lärare i 20 år sitter det i ryggraden att du möter studenterna och föreläser. Du kommer hela tiden att söka dig tillbaka till det.
En sak som skulle kunna ändra på det, menar Johan Magnusson, är om universiteten skulle driva en linje, och säga till lärarna: ”För oss är det viktigt att alla studenter ges samma möjlighet oavsett om de sitter här på campus eller på distans, så ditt pedagogiska upplägg funkar inte längre, du får omskola dig.”
– Men det ligger väldigt långt bort att det skulle hända.
Tre åsikter
Vad kommer att finnas kvar av digitaliseringen av undervisningen som skett under pandemin?
Anna Karlsson-Bengtsson, vicerektor med ansvar för utbildningen vid Chalmers.
– Ett uttryck man talar om är det nya normala, jag tror att det ligger mycket i det. Jag har svårt att se att man kan avlära sig saker, det här är något vi integrerat i oss själva, att vi har nya kompetenser, och de använder vi oss av. Vi har fått lära oss nya saker väldigt snabbt och en del av dem kommer vi att fortsätta använda för att de är pedagogiskt bättre. Och vissa saker kommer vi inte att fortsätta med för att de inte blev bättre.
Margareta Bachrack Lindström, prorektor vid Linköpings universitet.
– Vi har ett arbete på gång där vi utvärderar vad som har fungerat bra och vad som behöver utvecklas om det ska vara kvar. Men i första hand är Linköpings universitet ett campusuniversitet så merparten av vår undervisning kommer att ske på plats. Det är viktigt att de digitala momenten har ett pedagogiskt mervärde. Det vi ser som absolut viktigast är dialogen och mötet mellan läraren och studenten oavsett form. Då måste vi ha mixade former där man också tänker nytt så att man får till ett bra pedagogiskt möte så studenterna lär sig så mycket som möjligt.
Jonas Tosteby, vicerektor för utbildning vid Högskolan Dalarna.
– Det varierar från utbildningsmiljö till utbildningsmiljö. Det är en utmaning för hela vår sektor att försöka fånga upp det som har varit positivt med att ställa om utbildning till att vara nätbaserad. En är att utbildningen tillgängliggörs på ett helt annat sätt. En annan sak är ju att studenterna nog kommer att ha andra krav på att kunna få ta del av en föreläsning inspelad. Men vill man få pedagogiken att utvecklas, nyttja hela hävstången med att ändra utbildningsform till nätbaserat, behöver man anpassa pedagogiken. Att bara spela in föreläsningar tillför inget pedagogiskt mervärde.
