Bra medarbetare är egentligen den viktigaste faktorn för att man ska kunna vara en bra ledare. Det menar Katarina Leppänen, prefekt vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.
– Kollegorna väljer man ju dock inte själv, säger hon och ler.
Vill bevara en platt organisation
Katarinas Leppänen har varit prefekt i drygt tre år och hennes mål är att bibehålla en platt organisation som präglas av generositet på institutionen. Hon tycker det är viktigt att alla, inte minst doktoranderna, känner sig inkluderade.
– Jag vill undvika att bygga in onödiga hierarkier. Tidigare prefekter på institutionen har också jobbat på samma sätt, förklarar hon.
Katarina Leppänens institution arbetar för att minimera sådana problem som att doktorander och unga forskare går in i väggen och sjukskriver sig. Kollegorna månar om att det ska finnas flera olika personer som doktorander kan ty sig till i organisationen; handledare, forskarutbildningskoordinatorer inom de olika ämnena och en forskarutbildningsansvarig som man kan bolla eventuella problem med. Därtill finns det en aktiv doktorandförening på institutionen, som fått en egen budget för att exempelvis bjuda in gästföreläsare och anordna sociala aktiviteter.
– Vi inkluderar även doktoranderna i allt möjligt som har med forskningen att göra så att de snabbt ska komma in i vårt sammanhang och förstå vad det innebär att vara akademiker. Doktoranderna får till exempel vara med och diskutera projektansökningar på våra seminarier redan innan det är dags för dem att söka själva. Många doktorander deltar i våra högre seminarier, men intresset måste vara ömsesidigt så vi uppmuntrar också professorerna att vara med på doktorandseminarierna. På så sätt undviker vi en situation där det nästan blir som vattentäta skott mellan doktorander och professorer.
Chefskurser ofta för allmänna
Universitetet anordnar kurser för chefer, men Katarina Leppänens erfarenhet är att dessa utbildningar inte fångar prefektrollen särskilt väl.
– Kurserna har en allmän inriktning. Eftersom det är väldigt annorlunda att vara chef på en institution på ett universitet, jämfört med att vara chef på ett privat företag, blir generella utbildningar inom ledarskap inte så relevanta för oss. Ledarskapskurser handlar också ofta om generellt applicerbara psykologiska idéer om hur människor är, och det är inte alltid så givande.
Hon tycker dock att det finns en del intressanta inslag på chefsutbildningarna.
– Det är roligt att träffa en massa prefekter och andra chefer som jobbar runt omkring i verksamheten. Och det är spännande att upptäcka att ledarrollen kan se väldigt olika ut. Hur mycket jobb det är med arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret till exempel, beror ju väldigt mycket på om man är chef över en person eller 95 personer.
En inkluderande miljö
Katarina Leppänen tog sig an uppgiften som prefekt med en klar syn på vilken sorts chef hon ville vara. Göteborgs universitet har en relativt stark linjeorganisation, men hon ser ändå möjligheter att på institutionsnivå skapa och bibehålla en social och intellektuell miljö som inkluderar alla.
– Min roll är att se till att verksamheten på institutionen fortskrider och fungerar bra även när det kommer snabba propåer och plötsliga beslut uppifrån. Institutionens ledningsgrupp behöver ta det övergripande ansvaret och fungera som ett paraply som fredar verksamheten. Vi försöker sitta lugna i båten och se till att allting rullar på även när pengar dras in eller när det kommer nya pengar.
Katarina Leppänens princip är att enskilda medarbetare så mycket som möjligt ska kunna fokusera på sina huvudsakliga arbetsuppgifter. Lärare ska kunna undervisa och forskare ska kunna forska, utan att behöva oroa sig över regeringens senaste budgetbeslut.
– Det är vi i institutionsledningen som tar skiten, säger hon och skrattar.
Bra chef på olika sätt
Det finns många idéer och råd om hur man ska vara som chef. Katarina Leppänen menar att det finns många olika sätt att vara en bra chef.
– Det är bra att tänka över hur man är som person, vilken sorts ledare man vill vara och om det finns rimliga möjligheter att bli en sådan. Vill man vara en som förändrar mycket? Vill man vara den som förvaltar? Man måste hur som helst ha lite skinn på näsan och vara självständig.
Hon tycker definitivt att den som är intresserad av ett ledningsuppdrag ska försöka sig på att ta uppdraget som prefekt.
– Det kan kännas alldeles överväldigande, men prefektrollen är en spännande och rolig utmaning. Det bästa är om man kan gå in i rollen och tänka att man faktiskt kan bidra till institutionens utveckling, snarare än att man ser uppdraget som en del av en karriärplan eller att man bara vill bestämma. Känner man sig orolig för att bli prefekt så ska man kanske inte bli det, man ska tänka igenom det hela väl, säger Katarina Leppänen.
Hon vill också förvarna blivande prefekter om att det inte alltid finns så mycket tid för utvecklingsarbete, som man kanske skulle önska.
– Vi jobbar på en myndighet och det innebär att vi ska genomföra många olika utvärderingar, riskanalyser och liknande.
