Då och då blir det så att det kollegiala valet av prefekt på en institution leder till en mindre bra situation. Nära vänskapsband mellan kollegor, maktspel eller långvariga konflikter gör att det blir alltför svårt för en chef att ta tag i saker. Det finns också de prefekter som försöker ta obekväma beslut, för att få slut på arbetsmiljöproblem av olika slag, men får uppleva att stödet de behöver från universitetet, för att kunna åstadkomma en förändring, uteblir. Enligt en prefekt som Universitetsläraren talat med kan det också finnas starka framgångsrika forskargrupper med mycket makt på institutionen, som med stöd från högre instans utmanar prefekten.
Chef bland gamla kollegor
Hur hanterar kollegiet svåra frågor som kotteribildning och mobbning? Prefekten kanske är god vän med förövaren och många prefekter vill nog undvika att bråka för mycket. Är man kollegialt tillsatt ska man ofta tillbaka bland sina likar igen, byta plats och få en av sina kollegor som chef. Som kollegialt utsedd ledare kanske man inte ens vill vara chef.
Kravet på kollegialt fattade beslut enligt konsensus är ibland ett hinder för behövlig handlingskraft när det finns problem. Men det kan också vara en trygghet för institutionen att det finns en tröghet som gör att en ledare inte hinner ställa till med så mycket tok på det begränsade antal år som man har prefektuppdraget.
På vissa lärosäten vittnar ledare om att prefektrollen mer och mer går mot att man i stort sett bara ska implementera beslut som kommer uppifrån universitetets linjestyrning. Då blir det ganska enkelt att bara rätta in sig i det ledet. Andra beskriver rollen som mer och mer komplex. En dag kan innehålla alltifrån att tömma rummet efter en kollega som slutat, flytta bort bråte för att frigöra en utrymningsväg till att trösta en gråtande kollega, ha forskningsstrategiska möten och boka in lönesättande samtal med fyrtio medarbetare.
Blir arbetsgivare
En prefekt har vanligtvis en lång forskarkarriär bakom sig och är van att leda sin egen grupp. Det är vanligt att prefektrollen blir den första erfarenheten av att vara chef ”på riktigt”. Nu ska man plötsligt vara arbetsgivare och ansvara för en god arbetsmiljö och samtidigt vårda den kollegiala kulturen på institutionen.
Foto: Hillevi Nagel
Ulla Eriksson-Zetterquist är professor och föreståndare för Gothenburg Reserach Institute på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon har intresserat sig för ledarskap och styrning av verksamheten på våra universitetet under lång tid, och skrivit flera böcker om det.
Hon tror att det, trots att universiteten blir mer toppstyrda, finns en ljus framtid för de kollegialt valda prefekterna.
– Vi som värnar om kollegialiteten tycker att det är viktigt att det är kollegorna på institutionen som väljer prefekt. På vissa lärosäten är det dekanen på fakulteten som bestämmer vilka som ska bli prefekter, det är kontraproduktivt och strider mot universitetens uppgift, säger hon.
Rollen kan bli mer attraktiv
Framgångskonceptet, enligt Ulla Eriksson-Zetterquist, är att ha ett starkt stöd som omger prefekten. En institutionsstyrelse som är med och matchar upp olika beslut. En professionell och erfaren administration, som värnar lärarnas kollegiala arbete. Ett stödteam som går att kalla in när större konflikter uppstår.
Prefekter har ofta en massa arbetsuppgifter som egentligen någon annan kan göra. Om tjänsten bara bestod av 50 procent chefskap och 50 procent forskning och undervisning kanske fler skulle se rollen som något attraktivt och roligt.
– Man kan inte veta i förväg om en person passar för prefektrollen eller inte. Man kanske ska säga till blivande professorer att på den här institutionen förväntar vi oss att du tar på dig prefektrollen under en treårsperiod. Du kommer att få äran att representera oss och det ligger i uppdraget som professor vid denna institution. Vart tredje år pekar man på någon i kollegiet och säger att nu är det din tur att göra det här. Och då är det är bara att kliva upp och göra det, säger Ulla Eriksson-Zetterquist.
