Vaccinskeptiker motiverar inte sällan sin vägran att ta vaccin mot covid-19 med att det ”inte finns tillräckligt mycket forskning”. Man litar alltså inte på de vetenskapliga underlag som föreligger och tycker sig veta bättre än forskarna.
Det skulle kunna beskrivas som ett slags anti-elitismens trumf, att tvärsäkert veta bättre än alla slags ”makthavare”, ett önsketänkande om forskning som passar det privata tankegodset.
Andra områden där icke-forskare efterlyser tesbekräftande forskning är, givetvis, klimat och miljöstudier, särskilt kring vindkraft eller den så kallade vargfrågan.
En politikernas och debattörernas favoritmåltavla för ifrågasättande har länge varit kriminologi. Brottsförebyggande rådet, Brå, har i decennier mötts av skepsis, misstänkliggjorts av dom som menar att Brå inte levererar önskvärda resultat, att man rentav skulle mörka eller undvika frågor vilket, enligt kritikerna, skulle tyda på att Brå ”daltar” med brottslingar i allmänhet och med utrikesfödda kriminella i synnerhet.
Men när Brås rapport Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund presenterades i slutet av augusti var misstron som bortblåst.
Rapporten landade nämligen perfekt i ett debattklimat som är synnerligen upptaget av kriminalitet samt av att se invandring och integration som problematisk. Det som applåderades sammanfattades i en rubrik i Dagens Nyheter som ”Personer med invandrarbakgrund överrepresenterade i brottsstatistiken”.
Från så att säga motsatt om än inte så högljutt håll anklagades Brå för att gynna främlingsfientlighet. Men det som dominerade var offentlighetens vad-var-det-vi-sa applåder, inte minst i sociala medier. Detta trots att Brå-rapporten, faktiskt, inte innehöll så mycket nytt, att mottagandet därför var motsägelsefullt formulerades elegant av Dagens Nyheters politiska kommentator, Ewa Stenberg, ”en politisk bomb, trots väl kända fakta”.
Nej, det är inget nytt att unga män är överrepresenterade i brottsstatistiken, Brå konstaterar också i sin rapport att brottslighet påverkas av skillnader i livschanser, som i sin tur beror på sådant som familjens resurser och föräldrarnas utbildningsnivå. Om man tar hänsyn till ålder, kön, inkomstnivå, utbildningsnivå och bostadsort ”försvinner” ungefär hälften av överrepresentationen bland utrikesfödda som misstänkts för brott.
Det som passerade relativt obemärkt är kanske framför allt att det Brå undersöker (vilket tydligt framgår i rapportens rubrik) är vilka som varit misstänkta för brott, vilket alltså inte är samma sak som skyldiga, det kan till och med innebära att inget brott har begåtts.
Men frågan är hur många som tänker på att misstänkt inte är samma sak som dömd när man läser rubriker som fastslår att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken.
I den så kallade tidsandan finns ingen framskjuten plats för komplikationsgrader, som att Brå påpekar att risken att pekas ut som misstänkt kan vara högre för den som är utrikesfödd eller har utrikesfödda föräldrar.
Att Brå, precis som i den förra stora rapporten 2005, väljer att undersöka misstänkta i stället för lagförda motiveras både utförligt och tänkvärt:
”De högre krav för bevisning som krävs för en lagföring, i jämförelse med en misstanke om brott, innebär att lagföringar kan uppfattas som en säkrare indikator på att ett specifikt brott faktiskt begåtts av en specifik lagöverträdare. Samtidigt har kriminologer konstaterat att ju senare i rättsprocessen man samlar in brottsdata, desto högre är sannolikheten att dessa data kommer att ge en snedvriden bild av brottsligheten, eftersom de påverkas mer av beslut av personer inom rättsväsendet”.
Vilket gör att man kan undra över sådant som varför kriminologer anser att rättsprocess och rättsväsendet i sig riskerar att åstadkomma en snedvriden bild av brottsligheten.
Men valet att kartlägga misstänkta i stället för dömda har, så vitt jag förstått, inte problematiserats av den i övrigt överintresserade omvärlden. Och denna omvärld har förstås all rätt att läsa och tolka rapporter och forskningsresultat, oavsett ämne, precis hur som helst.
Mer problematiskt är när politiker ägnar sig åt vantolkningar, slarvläsning och bristande respekt för vetenskap. Detta eftersom politiker både fattar beslut om åtgärder, inom exempelvis rättsväsendet och ansvarar för att finansiera forskning.
Skulle det dessutom bli som utredaren Tobias Krantz föreslog i sin utredning om forskningsinfrastruktur (se Universitetsläraren 16 september), att utbildningsministerns rådgivande forskningsberedning som nu består av forskare i stället skulle utgöras av riksdagsmän, är det angeläget att dessa politiker är väl pålästa och orkar släppa på behovet av att få sin världsbild bekräftad.
Brås rapport kan varmt rekommenderas för nödvändig komplikationsgrad kring svåra frågor.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
