Från Tycho Brahes labb till giganterna ESS och Max IV

Svensk forskningsinfrastruktur i den vida bemärkelsen verktyg, instrument och nödvändiga resurser för forskning har självfallet en lång historia, i vilken vi återfinner sådant som Tycho Brahes observatorium som uppfördes på ön Ven under 1500-talet eller Sveriges första kemiska laboratorium som grundades av Urban Hjärne 1683.
Vetenskapliga framsteg gav status, också för nationer och för kungahusen som mer eller mindre generöst bidrog till finansieringen.

I dag kategoriseras forskningsinfrastrukturer formellt som ”ett nationellt intresse”, vilket utgör en inte helt lätt­överskådlig terräng av vetenskapliga framsteg, forskningspolitik och organisationer.
Detta som resultat av att framväxten av nationella forskningsinfrastrukturer tagit fart under de senaste decennierna.

1987 fick The Svedberg-laboratoriet, MAX-laboratoriet och Onsala-observatoriet ställning som nationella forskningsanläggningar.
Under 2000-talet tilltog intresset för forskningsinfrastruktur, inte bara för själva forskningen och anläggningarna, utan också för hur dessa infrastrukturer skulle planeras och organiseras, förses med strategier och tillräcklig finansiering.

2005 bildades Kommittén för forskningens infrastruktur, KFI. Fram till dess finansierade Vetenskapsrådet infrastruktur främst genom ett antal internationella organisationer, drift av några få nationella anläggningar, samt bidrag till dyr utrustning och databaser.

2009 utlystes för första gången bidrag för uppbyggnad och drift av ny forskningsinfrastruktur, som ansågs vara av nationellt intresse. I forsknings- och innovationspropositionen 2008 hade då alliansregeringen lyft fram infrastrukturen och skickat med substansiella anslag.

Mer komplexa frågeställningar
Vetenskapsrådet gavs ansvar för den nationella samordningen och KFI omvandlades till RFI, ett permanent råd för infrastruktur.
2009 beviljades stöd till åtta nya infrastrukturer samt fortsatt stöd till några befintliga. De följande åren tillkom efter nya utlysningar ytterligare ett antal nya infrastrukturer med stöd från Vetenskapsrådet, 2013 var antalet ansökningar 143.

Den expansiva tillväxten av svensk forskningsinfrastruktur är en given följd av att de vetenskapliga frågeställningarna har blivit mer komplexa, tekniken mer avancerad och att datamängderna ökat.

2012 fick Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet mellan 2004 och 2013, i uppdrag från Vetenskapsrådet att komma med synpunkter på ”planering, organisation, styrning och finansiering” av den nationella infrastruktur som genom RFI stöds av Vetenskapsrådet.
Bremer konstaterade att det 2012/2013 fanns cirka 20 större nationella infrastrukturer, från, för att nämna några, Swedish National Infrastructure for Computing till SMHI:s Environment Climate Data Sweden.

VR finansierar ett 50-tal infrastrukturer
Numera är det ett femtiotal forskningsinfrastrukturer som får finansiering från Vetenskapsrådet, efter att Vetenskapsrådet vartannat år samlar in förslag från lärosäten, myndigheter med forskningsansvar, forskningsfinansiärer och forskargrupper.

Förslagen syftar till att inventera behov av ny forskningsinfrastruktur. Därefter beslutar RFI vilka förslag som ska prioriteras. En lista publiceras med de forskningsinfrastrukturer som är behöriga att ansöka om bidrag till finansiering, och därefter sker utlysningarna.
Rådgivande är bland annat Universitetens referensgrupp för forskningsinfrastruktur, URFI, som bildades 2014 och som består av representanter för tio lärosäten samt en representant för Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF.

Det så kallade Huvudmannarådet knutet till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är också en aktör i prioriteringar som rör forskningsinfrastruktur.

Utgångspunkten för prioriteringar är att forskningens behov ska styra. Samtidigt kan noteras att Vetenskapsrådet också har i uppdrag att så att säga påminna om vad forskningen kan tänkas behöva genom att främja lärosätenas (forskarnas) engagemang och deltagande i infrastruktur­giganterna Max IV och ESS.

1,9 miljarder kronor
I utredningen ”Stärkt fokus på framtidens infrastruktur”  framgår att Vetenskapsrådet 2018 fördelade cirka 1,9 miljarder till nationella och internationella infrastrukturer, varav 600 miljoner rör medlemsavgifter i internationella forskningsinfrastrukturer. Dessa medlemsavgifter påverkas också av kronkursen, vilket bidrar till svårigheten att överblicka kostnader och planera långsiktigt.

Finansiering av forskningsinfrastrukturer sker också från ett flertal finansiärer, förutom Vetenskapsrådet även Formas, Vinnova, Tillväxtverket, Försvarsmakten, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Stiftelsen för strategisk forskning. Tillkommer gör EU-medel, donationer samt avgifter.

Utredningen konstaterar att det är svårt att få någon helhetsbild av de medel som går till infrastrukturerna: ”Idag saknas dock en överblick över de olika finansiella stöd som betalas ut till infrastruktur, dess omfattning och nivå, vilka kostnader som fördelas mellan olika finansiärer och hur länge det finansiella stödet varar. Bilden kompliceras ytterligare av att kostnader för investering och drift inte hålls isär.”

Oklar definition av forskningsinfrastruktur
I utredningen framgår också att det över huvud taget är svårt att få en klar bild av forskningsinfrastrukturen: ”Utredningen bedömer att det inte finns fullständig, relevant och tillförlitlig information om just forskningsinfrastruktur. Det avser så väl information ur ett styrningsperspektiv som ett redovisningsmässigt utfallsperspektiv. Den tillgängliga och tillförlitliga finansiella information som finns är på en mer övergripande nivå och rör snarast verksamheten forskning”.

Till oklarheterna bidrar att det, fortfarande drygt 30 år efter att kategorin ”nationell forskningsinfrastruktur” på allvar etablerades (genom The Svedberg-laboratoriet, MAX-laboratoriet och Onsala-observatoriet) faktiskt inte finns någon entydig definition av begreppet ”nationell forskningsinfrastruktur”.

Enligt utredningen förklaras det med att ”det är många aktörer” som bestämmer när en forskningsinfrastruktur ska klassas som ”nationell”. Regeringen, myndigheter och lärosäten kan göra olika bedömningar.

Tre åsikter

Hur betygsätter du infrastrukturutredningen?

Leif Runefelt, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola och talesperson för tankesmedjan Humtank.
– Utredningen verkar ha många förtjänster men faktum är att humanister och samhälls­vetare står inför akuta infrastrukturiella problem. Under 2019 inleddes ett besparings­program på Riksarkivet med försämrade öppettider och minskad tillgänglighet. De vetenskapliga tidskrifterna måste kämpa för sin över­levnad, och digitalisering av kulturarv går för lång­samt. Så gärna ett polarfartyg men först ett riksarkiv som har ordentliga öppet­tider. En välfinansierad plan för digitaliseringen av svenskt kulturliv måste gå före inrättandet av en ny myndighet.

Ronnie Berntsson, docent i medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet och forsknings­politisk talesperson för Sveriges unga akademi (SUA).
– Vi i SUA kommer att göra en fördjupad analys av utredningen, men av det vi tagit del av ger betänkandet intryck av vettig politik för forskningsinfrastrukturen. Det är viktigt att det är forskningens behov och innovativa idéer som är vägledande för nya och befintliga forskningsinfrastrukturer samt att det finns en långsiktighet i satsningar och styrning av forskningsinfrastruktur. Förslaget om en ny myndighet och Vetenskapsrådets uppdrag behöver studeras i detalj och diskuteras, liksom resonemangen om styrning.

Eva Åkesson, koordinator vid Science Village, Lunds universitet, tidigare rektor vid Uppsala universitet.
– Mycket i utredningen handlar om att utveckla styrning, men vill vi ha mer politisk styrning? Utredningen är inte något verksamhets­visionärt dokument, inte så mycket nytänkande, men det kan kanske ses som ett gott betyg, att mycket är bra som det är. Att finansiering ska underlättas genom att lärosätena använder sitt oförbrukade myndighetskapital låter sig sägas, men myndighetskapitalet är knappast något ymnighetshorn och lär inte räcka så långt. När det gäller en ny myndighet för infrastruktur av särskilt nationellt intresse kan man fråga sig hur lämpligt det är, däremot borde e-infrastrukturen samlas i en egen myndighet.