Finansiärerna av klimat­forskning måste ge hållbara möjligheter

Forskare inom klimat och hållbar utveckling borde avkrävas besked om hur deras forskning bidrar till att relevant kunskap produceras för framtiden – snarare än att finansiärerna kräver omedelbar nytta. Det skriver Björn Hassler, som tycker att finansiärerna måste lyfta blicken.

16 september, 2021
Björn Hassler

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Det finns vissa samband som är enkla och tämligen allmängiltiga. Det är till exempel svårt att argumentera mot påståendet att kakan som äts upp i dag inte kan ätas upp igen i morgon.
Lika enkelt är sambandet att långsiktig hållbarhet kräver investeringar i dag, för ökad konsumtion i morgon. Så är det även med vetenskaplig kunskap. Ju mer tid forskare lägger på politisk aktivism för klimat och hållbar utveckling, desto mindre kan läggas på forskning för framtidens behov.

Är det då inte bra att forskare som ju besitter specialistkunskap engagerar sig i klimatpolitiken och inte barrikaderar sig bakom stängda dörrar i akademiska elfenbenstorn fjärran från samtida samhällsutmaningar?

Ja och nej. Forskarens arbetsuppgifter återfinns i huvudsak inom tre områden, att: producera ny kunskap, bevara existerande kunskap och kommunicera kunskap. Detta är vad specialistkunskapen består i.

Den enskilda forskaren kan fördela sin arbetstid inom dessa områden på olika sätt, men det handlar ändå i grunden om dessa tre arbetsuppgifter. Den forskare som hellre vill satsa sin tid på annat, till exempel politiskt eller intresseinriktat arbete, bör därför överväga att byta arbetsgivare.

Tyvärr har dessa enkla förutsättningar för långsiktigt hållbar kunskapsproduktion inte slagit rot i svensk forskningsfinansiering. Kraven på omedelbar nytta och ideal av forskar­aktivism kanske värmer gott nu, men riskerar att försämra utgångsläget för framtida generationer. Snarare än att uppmuntra forskarsaktivism och att agera gratis arbetskraft för myndigheter och företag, borde forskare inom klimat och hållbar utveckling avkrävas besked om hur deras forskning bidrar till att relevant kunskap produceras, bevaras och kommuniceras. Punkt.

Efter att ha disputerat för drygt 20 år sedan på en avhandling om svenskt miljöbistånd till Polen, Ryssland och Baltikum under 1990-talet, har jag forskat och undervisat om miljö och hållbar utveckling. Jag konstaterar att mycket har hänt under dessa 20 år. Från att som doktorand ha vägletts av vetenskapens ädla ideal om ivrigt kunskapssökande, reflektion och självständighet (jodå, dessa ideal står stolta ännu i dag i högskoleförordningen), konstaterar jag att flera av de viktigaste statliga vattenhålen för kunskapstörstande (till exempel Formas) framhåller bedömningsgrunden ”samhällsnytta och kommunikation”, något som samtliga projektansökningar måste förhålla sig till (se ”Årliga öppna utlysningen 2021 – Forskningsprojekt” på formas.se).

Jag konstaterar att kommunikation således inte är tillfyllest, utan den sökande ska i förväg kunna beskriva samhällsnytta. Eftersom konkreta åtgärder – samhällsnytta – förutom kunskap även i de allra flesta fall förutsätter värdeavvägningar (politik), avkrävs således forskaren i förväg något som inte är möjligt att med bibehållen integritet leverera. Samhällsnytta kan inte definieras utifrån enbart vetenskapliga kriterier, utan förutsätter politiska avvägningar.

Vidare ska projektet bidra till ”nyttiggörande” på kort eller lång sikt. Det är svårt att inte tolka nyttiggörande som att någon form av konkret åtgärd krävs, snarare än långsiktig kunskapsuppbyggnad.

Projektet ska även ta hänsyn till ”intressenter och/eller användare” samt kategoriseras i relation till FN:s globala mål, vilket är detsamma som att avkräva konkreta bidrag till de utmaningar som uppfattas som primära i dag.

Det bekymrar mig att det mer öppna och förståelseinriktade kunskapssökandet är på dekis. Förvisso kan medverkan i diverse samverkansprojekt vara värdefulla. Forskare kan tillföra kompetens och kunskap, som inte självklart finns inom andra sektorer. Problemet är bara att när forskarna har fullt upp med samverkande och diskussioner med intressenter, vilka ska då ta fram ny kunskap?

Universitetens och högskolornas roll är unik. Ingen annanstans kan akademisk kunskap med en så hög grad av intern kvalitetsgranskning tas fram. Forskarens roll är således inte möjlig att ersätta. Finns inte forskaren på plats, förtvinar såväl produktion som bevarande och kommunicering av kunskap.
Inom få andra områden är detta lika tydligt som inom samhällsvetenskaplig klimat- och hållbarhetsforskning. Nobelpristagaren William D. Nordhaus konstaterar i sin bok The Climate Casino: Risk, uncertainty, and economics for a warming world (2015) att klimatfrågan inte längre är ett naturvetenskapligt, utan ett samhällsvetenskapligt, problem. Naturvetarna vet tillräckligt mycket om problematiken för att vi ska inse att vi behöver göra mer.

Vad gör då samhällsvetarna? Inte sällan tar man rygg på Greta Thunberg och ropar på att mer måste göras och att mer pengar måste avsättas. Bättre vore att ta fram evidensbaserade analyser om vad som ska göras, hur det ska göras, och vilka insatser som ger mest nytta för pengarna.
Så länge vi samhällsvetare lägger dyrbar forskningstid på att demonstrera och agitera i stället för att forska, försummas och fördummas den kunskap som krävs för att kloka åtgärder ska kunna föreslås. Detta är allvarligt, inte minst för kommande generationer.

Det är dags för forsknings­finansiärerna att lyfta blicken och ge bättre och mer långsiktigt hållbara möjligheter för forskare att producera ny kunskap, bevara existerande kunskap och kommunicera kunskap.

Björn Hassler
Professor i miljövetenskap
vid Södertörns högskola

Björn Hassler

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023