Som en löpeld sprider det sig – FIRE.
Financial Independence, Retire Early betecknar fenomenet där millenniegenerationen vill spara järnet mellan 25 och 40 och sedan gå i pension. Tanken är att en vanlig lön ska räcka, bara man pressar kostnaderna och investerar rätt. Runt FIRE har en hel kultur vuxit fram; bloggar och Facebookgrupper där man frikostigt delar med sig av tips om indexfondrobotar och andra passiva inkomstkällor. Bortom det magiska FIRE-strecket hägrar en tillvaro utan fasta tider, chefer och måsten. En tillvaro där välutbildade, hyfsat unga flyter runt och ägnar sig åt det de verkligen älskar – designa smycken, utveckla klimaträddande appar eller pilla naveln. Det som förr bara en lottovinst kunde ge ska alltså kunna uppnås genom egen smarthet.
Jag har några vänner utanför den akademiska världen som är inne på det här. De ordnar webbinarier, de läser, skriver och sparar. De minimerar utgifter, köper fastighetsobligationer, hyr ut lägenheter. Men varje gång FIRE-snacket drar i gång, på en picknickfilt eller runt ett middagsbord, blir jag märkligt tillbakadragen. Varför?
Jag skulle kunna argumentera att min tystnad är realpolitiskt motiverad. Att den grundar sig i oro för vad som kommer att hända med socialförsäkringssystemen om en stor grupp medel- och höginkomsttagare slutar betala in till dem.
Eller att den är ideologisk. Liksom, kom igen, ni försöker rationalisera bort kapitalismens avigsidor genom att förstärka desamma; genom att helt enkelt ta er från löneslavandets L till kapitalägandets K. Old news, och någon annan lär få jobba i stället.
Eller att FIRE-entusiasterna lever i en alternativ verklighet utan transaktionskostnader: varenda människa som – liksom jag – snurrat på andrahandsmarknaden vet att sådana inkomster är allt annat än passiva. Att hyra ut är arbete: det ska visas, mejlas, svaras på frågor, bytas ugnsventiler på helgdagar och deklareras. Och varenda människa som jagat en utgången Ikeamodell på Blocket och hyrt släp för att åka ut långt åt skogen för att baxa garderobsåbäken nedför tre trappor utan hiss vet att ”pressa kostnader” är en utopi som mäts i tid, svett och tårar.
Jag skulle också kunna påpeka lite fint, att vänta nu, ni är ju 37, det är kanske lite sent att börja nu?
Men det är inte därför jag är tyst när mina vänner snackar på. Visst fattar jag att man kan vilja öka kontrollen över sin tid. Nej, jag tiger för att jag, på ett högst personligt plan, inte vill bli arbetsbefriad. För mig finns få scenarion värre än att sitta sysslolös hemma en regnig torsdag i november medan alla mina kollegor är på jobbet och forskar vidare utan mig.
Så om jag öppnade munnen, vad skulle jag då berätta om?
Om de dagar jag knappt velat gå ur sängen, kommit in till jobbet och tagit första koppen kaffe, öppnat ett tomt Worddokument och känt att jo, det är väl värt att leva i dag med?
Om de nätter jag inte kunnat sova, klivit upp halv fyra, läst uppsatsversioner och känt ett härligt lugn av precis rätt sorts uttråkning sakta sprida sig i kroppen och nöjt krupit tillbaka till bingen?
Om lyckan när man hjälpt en student att fatta något svårt?
Skulle jag berätta om alla gånger jag smygjobbat under semestern?
Om hur jag under föräldraledigheter helt lyckats förtränga prestationsångesten och den mördande känslan av ett review-nej, för att i stället drömma om låååånga seminarier?
Om de horder av seniora forskare som hänger sig fast vid arbetsrum och dator långt efter pensionen?
Om hur jag fortfarande inte kan förstå att man kan få betalt för att vara en pluggis?
Nej, de skulle inte fatta, mina vänner utanför akademin.
Men det gör ni. Lyllos oss.
Anna Tyllström
Forskare vid Uppsala universitet
och Institutet för framtidsstudier
