Bevakar högskolan
Bevakar högskolan
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Villkoren i akademin är en gig-ekonomi

Universitetslärare och forskare utgör ett högutbildat prekariat och villkoren i akademin en gig-ekonomi. Det framgår av en ny rapport från SULF.

27 maj, 2021
MarieLouise Samuelsson
Forskare och universitetslärare ser beviljandet av anslag som ett spel, jämförbart med lotteri och gambling, enligt SULF:s nya rapport.

Uppfattningen att hungriga vargar jagar bäst bortser från att den som är helt utsvulten bara orkar fånga lätta byten. I forskarvärlden kan det innebära att den som ständigt måste dra in pengar till sin egen lön väljer bort det djärva projektet till förmån för säkra kort.
Så kan man sammanfatta intrycken i rapporten I skuggan av osäkerheten: om externfinansiering, osäkra anställningar och arbetsmiljön i akademin som belyser hur villkoren för universitetslärare och forskare påverkar arbetsmiljön men också själva verksamheten, undervisning och forskning.

Anna-Carin Fagerlind Ståhl

Ständig stress och 55-timmarsveckor
Rapporten som på uppdrag av SULF har tagits fram av Anna-Carin Fagerlind Ståhl, medicine doktor och arbetslivsforskare, bygger på enkätsvar från 5 556 SULF-medlemmar kompletterat med intervjuer. Majoriteten av de deltagande är verksamma i olika befattningar vid universitet och högskolor, ett fåtal har lämnat akademin.
Svaren vittnar om en ständig kamp för att själv skapa sig en hyfsat trygg arbetssituation, vilket för många förblir ouppnåeligt. De intervjuade berättar om ständig stress, 55-timmarsveckor och en fritid som måste ägnas åt att skriva ansökningar för att få externfinansiering och därmed slippa bli uppsagd med kort varsel.

Fastnar i olika cirklar
Ett tema i rapporten handlar om hur undervisning respektive forskning tenderar att bilda separata cirklar, problematiska ekorrhjul. Den som inte lyckas få externfinansiering kan få ”betala för sig” genom att ta sig an alltmer undervisning. Den cirkeln är svår att bryta eftersom undervisning ofta tar mer tid än vad som tilldelas och den som har hög andel undervisning varken har tid att forska eller att söka externfinansering och får allt svårare att meritera sig för forskning.

I en annan cirkel finns de som redan har externfinansiering, en gynnsam position men där pressen att fortsätta skriva så många ansökningar som möjligt gör att man väljer ”lågt hängande frukter” i stället för en originell forskningsidé.

Rapporten innehåller flera vittnesmål om hur ansökan anpassas till, som en lektor uttrycker saken: ”rätt årstidsrelaterade trendbegrepp”.
En annan lektor beskriver hur detta kan te sig i ansökningspraktiken, som att ”vi tryckte dit en massa hållbarhetsord och resultatet är att nu sitter vi allihop och skriver en massa artiklar om ett hållbart jävla arbetsliv fast egentligen är det inte det vi är intresserade av”.

Ett lotteri vem som får anslag
– Överraskande nog så beskrev också de som är framgångsrika på att dra in anslag detta som ett spel, beviljandet av ansökningar jämfördes med lotteri och gambling, säger Anna-Carin Fagerlind Ståhl.

Endast ett fåtal av enkätdeltagare och intervjuade anser att det är de som bäst förtjänar det som får sina ansökningar beviljade, också de som själva fått anslag relaterar det till tur.
Man understryker att det är självklart att anstränga sig för att göra sin ansökan samhällsrelevant och genomförbar, för att alls komma i fråga, men anser inte att systemet säkrar kvalitet i forskningen.

Den låga beviljandegraden bekräftar, enligt enkätsvar och intervjuer, att det är långt ifrån givet att det är den bästa forskningen som belönas.
Ingen lägger skulden på bedömargrupperna, som anses göra så gott de kan, men det finns en utbredd uppfattning att små bedömningspaneler och breda forskningsområden innebär risk för ”otillräcklig kompentens” när ansökan ska bedömas.

Ansökningar en stressfaktor
I rapporten framgår att det utgör en särskild stressfaktor, att skriva ansökningar. Ju fler ansökningar desto mer stress, utöver andra arbetsmiljörelaterade faktorer, som krav, social gemenskap, inflytande och erkännande.
Externfinansieringen uppfattas dock som ett acceptabelt sätt för fördelning. Få uppger att de kan se något bättre alternativ, åtminstone jämfört med intern fördelning som ses med stor skepsis, man litar inte på att det skulle fungera rättvist.
Många menar vidare att det inte ens är relevant att diskutera huruvida extern finansiering är en möjlighet eller en belastning, eftersom systemet i nuläget inte gör det möjligt att välja bort extern finansiering.

Risk att acceptera hög arbetsbörda
Oavsett befattning och förutsättningar som anställning och arbetsmiljö, finns ett stort engagemang både för undervisning och forskning, det är något man brinner för och vill göra.
Då arbetet också är ett intresse, en passion finns risken att man aldrig anser sig arbeta ”för mycket”, oavsett antalet obetalda timmar, vilket leder till acceptans för hög arbetsbörda.
– Ansvaret för att göra ett bra jobb förläggs på individerna snarare än på förutsättningar som man själv förväntas hantera, konstaterar Anna-Carin Fagerlind Ståhl.

– Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen det slutliga ansvaret för arbetsmiljön, men när lärosätet varken garanterar den anställdes lön eller anställning suddas ansvarsfrågan ut.

Vilket leder till att individen riskerar att axla hela ansvaret och skuldkänslorna för stressen, kastas runt mellan lärosätet som inte anställer, forskningsrådens kortsiktiga finansiering och staten som fördelar medlen.

Framstår som en gig-ekonomi
Även om resultaten av enkät och intervjuer inte är överraskande så kan det ju, för en utomstående, framstå som märkligt att universitetslärare och forskare har förutsättningar som, lite tillspetsat, kan jämföras med gig-ekonomins cykelbud. Detta samtidigt som exempelvis politiker har högt ställda förväntningar på att universitet och högskolor ska leverera vetenskaplig kvalitet och helst excellent forskning.
– Jag är inte säker på att politiker eller det omgivande samhället i stort verkligen är insatta i förutsättningarna, säger Anna-Carin Fagerlind Ståhl.

– Det kan också möjligen vara svårt för utomstående att ”tycka synd” om universitetslärare och forskare och att väcka sympati för dem som utsatt grupp. Men om man inte förmår bry sig om forskarna så kanske exempelvis politiker ska fråga sig hur arbetsmiljö och förutsättningar påverkar själva forskningen och reflektera över hur mycket systemet kostar. Vart tar skattepengarna som ska gå till forskning vägen när så mycket tid går till att söka pengarna?

MarieLouise Samuelsson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 4, 2023