I vad man kan kalla regeringens handbok för Ledamot av styrelsen för ett universitet eller en högskola återfinns en sammanfattning av ”de grundläggande värderingar” som ”bör prägla uppdraget som styrelseledamot i statliga myndigheter:
”Lojalitet mot uppdragsgivaren, personlig integritet, opartiskhet, noggrannhet och öppenhet.”
Det förtydligas också att särskilda regelverk gäller för universitet och högskolor.
Fram till 1977 hade lärosätenas styrelser en sammansättning som speglade den interna strukturen och verksamheten, men i och med den högskolereform som trädde i kraft 1977 ändrades detta så att styrelserna skulle bestå dels av verksamma inom högskolan, dels av företrädare för ”allmänna intressen”.
Det innebar att politiken klev in på scenen som aktör med mandat att utse en tredjedel av ledamöterna, vilket ofta innebar att sittande regering förutom lokala näringslivsföreträdare, placerade vad man lite förenklat kan beskriva som partikamrater.
1987 ändrades systemet så att de externa ledamöterna kom att utgöra majoritet i styrelserna, medan ”anställda” (som fackföreningarnas företrädare) fick minskat inflytande.
Politikerna utsåg ledamöterna
När den statliga styrningen av lärosätena skars ned och beslutsmakten decentraliserades 1993 såg dock politikerna till att behålla kontroll genom att utse styrelseledamöterna.
Dåvarande utbildningsminister Per Unckel (M) tydliggjorde den numera utbredda politiska vanan att väga upp vad som lanseras som decentralisering av makten, med kontrollsystem.
I propositionen 1992/1993:1 skriver Unckel: ”Då statsmakterna därmed överlämnar viktiga beslutsbefogenheter till styrelserna är det enligt min mening rimligt att regeringen även fortsättningsvis utser flertalet ledamöter.”
1995 (under socialdemokratisk regering) beslutades att styrelserna skulle utökas med ”två politiska företrädare för nationella, regionala eller lokala intressen”.
1997 kom den förändring som innebar att rektor inte längre kunde vara styrelsens ordförande, i stället skulle regeringen utse någon som inte var anställd vid lärosätet.
I och med alliansregeringens proposition ”Frihet att välja – ett ökat inflytande för universitet och högskolor” (2006/07:43) togs kravet på extern styrelseordförande bort och rektorerna gavs möjligheten att utse ledamöter.
Det systemet överlevde bara några år på grund av risken att rektorerna skulle utse ledamöter som gynnade honom eller henne, eftersom styrelsen tillsatte och kunde avsätta rektorn.
Kortlivad landshövdingsmodell
I stället infördes landshövdingemodellen där den landshövding, som styrde länet där högskolan eller universitetet fanns, ledde en grupp som föreslog ledamöter.
Inte heller det var en optimal lösning, då landshövdingar ganska ofta är före detta politiker som gärna såg partikamrater som styrelseordförande. Ett omtalat exempel är när Skånes dåvarande landshövding Margareta Pålsson (tidigare moderat riksdagsledamot) lobbade för att Carl Bildt (M) skulle efterträda Margot Wallström (S) som styrelseordförande i Lunds universitet, Bildt avböjde dock och i stället utsågs Jonas Hafström som hade jobbat som Bildts rådgivare.
Den sedan 2016 rådande modellen när externa ledamöter utses innebär att regeringen tillsätter nomineringspersoner (två för varje lärosäte) som i sin tur föreslår ledamöter och förslagen går därefter tillbaka till regeringen som formellt beslutar om styrelsens sammansättning.
Lemne kritiserades för dubbla poster
När styrelserna väl är på plats gör de sällan väsen av sig i offentligheten, inte heller internt, den som arbetar eller studerar vid ett lärosäte märker inte mycket av styrelsen.
De sällsynta undantagen rör exceptionella händelser.
Ett exempel är när styrelseordföranden i Uppsala universitet, Carola Lemne fick hård kritik både internt och i offentligheten för att hon samtidigt med ordförandeskapet i universitetet utsågs till vd för Svenskt Näringsliv.
Enligt kritikerna fanns därmed en risk för att Lemne företrädde näringslivets högskole- och forskningsideologi, snarare än akademin. Nästa kris som styrelsen under Lemne hade att hantera var när avgångskrav riktades mot dåvarande rektor Eva Åkesson.
Foto: Frankie Fouganthin
Leijonborg avgick efter Macchiariniskandalen
Karolinska institutet toppar dock listan över styrelsekriser, genom Macchiariniskandalen som ledde till att regeringen bytte ut de flesta styrelseledamöterna och ordföranden Lars Leijonborg avgick, vilket dåvarande ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), också förväntade sig.
Leijonborg försvarade dock styrelsen och sig själv genom att hänvisa till högskoleförordningen, enligt vilken styrelser ”inte ska förfoga över frågor som rör utbildningens och forskningens kvalitet”.
Alltså, menade Leijonborg, kunde inte styrelsen lägga sig i Macchiarinis forskning.
Samtidigt var det svårt att bortse från att det i högskoleförordningen också heter att styrelsen ska besluta ”i övriga frågor som är av principiell vikt”, vilket borde omfatta fuskanklagelser av den magnitud som gällde Macchiarini.
Tillkommer gör att styrelser har makt att föreslå regeringen att rektor ska avsättas, men KI:s styrelse agerade inte ens när dåvarande rektor Anders Hamsten försvarade Macchiarini också efter att externa granskningar fastslagit fusk.
Transportkompani eller eget svängrum?
Lärosätesstyrelser beskrivs då och då som ”rektors eget transportkompani, en lite nedlåtande beskrivning som inte givet är orättvis, bland annat med tanke på att KI-styrelsen valde att tro på Hamsten som i sin tur trodde på Macchiarini.
En annan, förmodligen lika rättvis, beskrivning är att styrelserna kan bli vad ledamöter och ordförande gör den till, att oavsett högskoleförordningens begränsningar, så har en styrelse gott om svängrum, om den vill vara offensiv.
Ett exempel är när Leijonborgs efterträdare, Michael Odenberg, på tämligen självsäkert vis tog den mediala debatten när KI fick kritik i Bosse Lindquists bok Macchiariniaffären: sanningar och lögner på Karolinska som gavs ut 2018.
Även om det handlade om forskning och forskare kunde Odenbergs offensiva agerande ses som att styrelsen tog sig an frågor av principiell vikt.
Samtidigt framstod det som aningen märkligt, ett liksom omvänt exempel på det där med transportkompani, att rektor Ole Petter Ottersen överlät till styrelseordföranden att företräda KI när det handlade om forskningsfrågor – vilket också kan ses som en generell och tänkvärd illustration till styrelsernas potentiella svängrum och balansgången mellan att hålla sig borta från forskningsfrågorna och att ta sig an det principiellt viktiga.
