Adjunkternas komplicerade historia avspeglar till stor del spänningen mellan undervisning och forskning i akademin.
– Adjunkterna i modern mening är en konstruktion som uppstod 1965, säger Ola Agevall, professor i sociologi vid Linnéuniversitetet.
Eftersom man förväntade sig en utbildningsexpansion tillkom år 1958 lektorer som bara skulle undervisa, men de skulle vara disputerade.
Expansionen blev dock mycket större än väntat, mellan 1960 och 1968 femdubblades antalet studenter vid filosofisk fakultet.
Då blev frågan, vem skulle undervisa dem?
– I de snabbväxande ämnena kom man att anställa adjunkter, i mitt eget ämne sociologi kunde det vara A-kurser med 1 000 personer, säger Ola Agevall.
För adjunkter krävdes till skillnad från lektorer ingen disputation.
– Det är ett dilemma för adjunkter att de definierats av frånvaro av någonting, snarare än vad de kunde, säger Ola Agevall.
Andelen adjunkter ökade kraftigt
På 1960-talet och in på 1970-talet var adjunkter en liten del av akademin. 1975 var professorerna sju gånger så många som adjunkterna i universitetssystemet. Men i och med 1977 års högskolereform tillkom stora utbildningar som tidigare legat utanför universitetssystemet och som nu skulle integreras. Det var utbildningar till lärare, förskollärare, laboratorieassistenter, arbetsterapeuter, sjuksköterskor samt kortare tekniska utbildningar.
– De nya utbildningarnas personal var inte anställda för att de hade disputerat. Det gjorde att när man på 1980-talet skulle reformera tjänstenomenklaturen vid lärosätena blev frågan vad man skulle kalla de lärarna. Svaret blev att eftersom de saknade doktorsexamen blev de adjunkter.
Det gjorde att andelen adjunkter ökade kraftigt. Exempelvis vid Lärarhögskolan i Stockholm gick det på en professor tio lektorer och hundra adjunkter. Nästa expansion av utbildningsväsendet kom under 1990-talet.
– Då är ökningen allra störst i de regionala högskolorna. Mellan 1990 och början på 2000-talet ökar de regionala högskolorna kraftigt, till stor del med stora utbildningar till bland annat lärare och sjuksköterskor.
En källa till inre spänning
Och det fanns inte disputerade personer som kunde undervisa. Återigen var man tvungen att anställa mycket undervisande personal som inte hade disputerat, och som alltså blev adjunkter.
Redan tidigare hade diskussionen börjat om att undervisningen skulle vila på vetenskaplig grund, den skulle ha ”forskningsanknytning”.
– Det blev en källa till en inre spänning mellan kravet att vila på vetenskaplig grund och en personalkategori som utmärks av frånvaron av doktorsexamen. Som adjunkt kunde man se det på två sätt: Om jag är anställd här, och undervisningen ska vila på vetenskaplig grund, så utbilda mig då! säger Ola Agevall.
Rätt många adjunkter har också doktorerat och uppgraderats till lektor.
– Men en annan reaktion som adjunkt är ju att hävda att gruppen gör andra saker som de disputerade inte gör. Exempelvis: Jag garanterar en levande relation till yrkespraktiken, uppvärdera den verksamheten!
Ojämnt fördelade mellan lärosäten
Andelen adjunkter i högskolan var som flest 2001 med 30 procent av forskande och undervisande personal och har sedan dess successivt minskat till dagens 16 procent.
Enligt Ola Agevall är den minskande andelen adjunkter troligen en medveten strategi från lärosätena. Det avspeglar hur systemet flödats med forskningspengar på samma gång som urholkningen av anslagen drabbat utbildningen.
Om vi ser till dagens situation är de 16 procenten adjunkter mycket ojämnt fördelade.
Ola Agevall menar att andelen adjunkter nästan helt och hållet beror på hur forskningstungt ett lärosäte är, vilket sin tur beror på dess historia.
– Skillnaden beror på vilka pengar man är beroende av. Exempelvis är Chalmers i liten utsträckning beroende av utbildningsmedel, men de är väldigt beroende av forskningsmedel. Det är inte studentanstormning som gjort att Chalmers expanderat, så de har aldrig behövt anställa adjunkter i någon högre utsträckning.
Eftersom adjunkter till stor del undervisar på stora kvinnodominerade utbildningar är också kvinnor i majoritet bland yrkesgruppen.
Villkoren för adjunkter skiljer sig också mellan olika lärosäten, särskilt sedan autonomireformen 2011 då kategorin inte längre är reglerad i högskoleförordningen.
”Viktiga i professionsutbildningarna”
Karlstads universitet tillhör de lärosäten som har hög andel adjunkter, 37 procent.
– Adjunkter är viktiga för oss, eftersom vi är undervisningstunga och vi behöver deras kompetens i professionsutbildningarna.
Det finns inte alltid personal med doktorsexamen att rekrytera, det råder en brist och konkurrens kring dem, säger Ingrid Ganrot, HR-chef vid Karlstads universitet.
En strävan är att få en högre andel disputerade lärare.
– Kunde vi rekrytera mer personal med doktorsexamen skulle vi göra det. Så tror jag det är på många lärosäten, säger Ingrid Ganrot.
På Karlstads universitet finns många typer av adjunkter.
– Vi har adjunkter inom professionsutbildningar men också inom områden där det är svårt att rekrytera lärare med doktorsexamen och vi har adjungerade lärare. En viktig del av kompetensförsörjningen är att vi försöker uppmuntra våra adjunkter till att skaffa en doktorsexamen. Vi har adjunkter som fått möjlighet att ägna en stor del av sin arbetstid till forskning och forskarutbildning.
Även om universitetet uppmuntrar adjunkterna att vidareutveckla sig är ekonomin en begränsning.
– I vårt arbetstidsavtal finns att adjunkter har rätt till 10–20 procent kompetensutveckling. Men om de ska doktorera räcker ju inte den tiden. Så vi har också gjort särskilda satsningar för att göra det möjligt för adjunkter att kompetensutveckla sig inom områden där vi har svårt att rekrytera, säger Ingrid Ganrot.
Disputerade lärare som policy
Stockholms universitet tillhör de lärosäten som har lägst andel adjunkter, bara sju procent.
– Det beror på att vi som policy anställer lärare som avlagt doktorsexamen. Det är bara när det föreligger synnerliga skäl som vi anställer adjunkter, säger Clas Hättestrand, prorektor vid Stockholms universitet, där det finns två olika typer av adjunkter, universitetsadjunkt och adjunkt. Sedan 2011–2012 anställs endast den senare kategorin men en del anställningar finns kvar av den gamla sortens universitetsadjunkter.
– I det gamla systemet var universitetsadjunkter en del av den akademiska karriärvägen och kunde befordras till lektor. Men man tyckte då på SU att det var olyckligt att ha olika typer av karriärtjänster. Så den nya typen av adjunkt är inte en del av den akademiska karriärvägen och kan inte bli befordrad, säger Clas Hättestrand.
Anställningen som adjunkt vid universitetet är framför allt till för personer som har anknytning till arbetslivet och där undervisningen inte kräver forskningsanknytning.
– Vi har flest adjunkter inom lärarutbildningarna, men även där anställs i första hand disputerade lärare. Det ser vi som en ren kvalitetsfråga. Men skulle vi inte ha några personer med arbetslivsanknytning utanför universitetet skulle det inte vara bra. Så vi vill även ha en viss del adjunkter, och vi tycker vi har en bra balans just nu, säger Clas Hättestrand.
”Synd att adjunkter byts ut”
Att många lärosäten minskar andelen adjunkter kan vara ett problem för akademin. SULF:s ordförande Mats Ericson menar att i och med att allt fler har gått den raka vägen från grundutbildning till att doktorera blir akademin alltmer sluten. Mats Ericson säger:
– Vi skulle behöva ha många fler lärare som har yrkeserfarenhet och där har adjunkterna historiskt sett haft stor betydelse. Nu byts de ut, eller blir vetenskapare i den mån de får finnas kvar i framtiden. Det tycker jag är synd.
