Allt fler forskare hamnar i karriärmässig återvändsgränd

Antalet forskare utanför lärosätenas meriteringssystem har ökat dramatiskt det senaste decenniet och karriärvägarna har blivit allt otydligare. Det visar en ny rapport från SULF och National Junior Faculty, NJF.
Vägskylt återvändsgränd
Rapporten från SULF och National Junior Faculty visar hur personer med olika forskarbefattningar ökar och riskerar att hamna i en karriärmässig återvändsgränd i Sverige.

De senaste tio åren har antalet postdoktorer ökat med 159 procent. Gruppen ”annan forskande och undervisande personal med doktorsexamen” – det vill säga de som inte är adjunkter, lektorer, meriteringsanställda eller professorer – har ökat med 45 procent, enligt siffror från Universitetskanslersämbetet.
SULF och NJF har i en enkät vid nio lärosäten (se faktarutan intill) tagit reda på vilka befattningar dessa personer har och landat i över 20 olika befattningar, både till namn och innehåll.

Kartläggningen visar att dessa befattningar vid de flesta undersökta lärosäten varken ingår i meriteringssystemet eller i anställningsordningen. Det innebär att forskaren kan sakna möjlighet att få den undervisning som krävs för att kunna meritera sig till en anställning som lektor eller professor liksom sakna rösträtt i kollegiala organ.

Karin Åmossa

– En aha-upplevelse vi har fått när vi har gått igenom materialet är hur otydligt det här är för forskarna själva och hur lite möjlighet de har att förstå systemet, säger SULF:s chefsutredare Karin Åmossa.

Forskarbefattningarnas namn, innehåll och rättigheter skiljer sig åt både mellan lärosäten och inom lärosäten. Det gör att det inte bara blir otydligt för forskaren själv, utan även för rekryterare och forskningsfinansiärer, vad hen har för meriter och vägar framåt.

Tillsvidareanställd – tills externa medel tar slut
Grant Kemp på institutionen för biokemi och biofysik vid Stockholms universitet är en av alla dessa personer med befattningen ”forskare”.

Grant Kemp

Han säger sig å ena sidan ha haft tur. Efter att ha varit postdok vid Stockholms universitet i två år som stipendiat och sedan lika länge som postdokanställd stod han utan jobb, men då hade en forskargruppsledare medel nog att anställa honom som forskare i sitt projekt.
Grant Kemp har fått rösta i kollegiet och får bra stöd av institutionen för att kunna utveckla sig akademiskt, vilket han vet inte är verkligheten för alla med forskaranställning. Nu är han dessutom tillsvidareanställd, sannolikt genom inlasning, men han vet inte riktigt själv.

Å andra sidan är Grant Kemps situation väldigt osäker och han har fastnat i den karriärmässiga återvändsgränd som rapporten pekar på att allt fler med forskarbefattningar hamnar i.
För det första är hans tillsvidareanställning avhängig forskargruppsledarens medel. Tar pengarna slut, så tar anställningen slut. För det andra har det gått mer än fem år sedan Grant Kemp disputerade så han kan inte längre söka biträdande lektorat, den meriteringstjänst som finns vid lärosätena, om än i varierande omfattning.

”Det svenska systemet har tagit mig på sängen”
Även om han känner stöd från forskargruppsledaren och institutionen är han osäker på hur långt det sträcker sig. Om han bad om det, skulle han få tillräckligt många undervisningstimmar för att kunna meritera sig till docent? Skulle institutionen stå för den nödvändiga OH-kostnaden om han sökte och fick egna externa anslag?
– Jag tror att de här forskarbefattningarna mer är ett sätt att behålla erfarna forskare än ett system för att de ska växa akademiskt. Det svenska systemet har tagit mig lite på sängen. Delvis ligger väl ansvaret på mig att ta reda på hur det fungerar, men vad som gäller varierar också mellan lärosäten och institutioner, säger Grant Kemp.

Tvungen att söka sig utomlands
Ramesh Vetukuri, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, såg till att tidigt skaffa sig information genom personer som redan var inne i systemet. Utifrån det gjorde han en femårsplan och såg till att han fick de meriter han behövde. Men trots att han nu är docent befinner han sig också i en akademisk återvändsgränd i Sverige.

Ramesh Vetukuri
Ramesh Vetukuri

– Vid SLU kan inte en docent bli befordrad till professor, så jag måste vänta i flera år tills någon går i pension och en ny tjänst lyses ut, eller söka mig utomlands. I Indien, där jag kommer ifrån, skulle min befattning däremot ha varit en meriteringstjänst.

Ramesh Vetukuris tjänst finansieras i nuläget till 20 procent av hans befattning som docent, till 50 procent av att han också är utvecklingsledare, och till 30 procent av hans egna externa medel.
– Universiteten borde ha tydligare regler och kommunikation om karriärvägar och bättre stödja juniora forskare så att de inte är helt beroende av externa medel. Politikerna borde se till att det finns mer finansiering för tillsvidareanställningar, säger Ramesh Vetukuri som också är ordförande för Future Faculty vid SLU, en av NJF:s lokala föreningar.

”Infoga forskarna i anställningsordningen”
Åtgärderna som SULF och NJF efterfrågar i sin rapport handlar om att skapa ett nationellt system av karriärvägar med tydliga och transparenta krav. De vill också att samtliga lärosäten ska infoga forskarna i sin anställningsordning, så att de ingår i kategorin lärare och därigenom får rätt att examinera studenter, kollegialt inflytande och omfattas av lärarundantaget.

– Vi har pekat ut problemen, nu hoppas vi att vi kan sätta oss ner runt bordet med de personer som kan göra förändringarna, säger Katharina Herzog, NJF:s ordförande och postdok vid Karolinska institutet.


Kategorier: Artiklar, Finansiering, Forskning, Karriär, Politik, SULF, Undervisning, Villkor

Read this article in English