”Wow that is so innovative, I like it!” utbrister en av våra masterstudenter då de får varsin liten svart anteckningsbok och en blyertspenna i trä (en sån där man måste vässa), vid kursstart. Varje undervisningstillfälle under kursens gång avslutas därefter med att studenterna får tio minuter att skriva ner reflektioner i sina anteckningsböcker. I tystnad. I koncentration. Pennor som raspar. Lärande?
Böckerna samlas sedan in och delas ut igen vid nästa tillfälle. I kursvärderingen höjs det ”innovativa” greppet till skyarna i slutet av kursen ”Governance, organisations and standards”, senhösten 2019.
Nästa termin tog vi klivet. Det som vi talat om så många gånger tidigare. Trötta på okoncentrerade föreläsningar och seminariesamtal genom skärmar inledde vi vårterminen 2020 inom samma masterprogram i ”Sustainable Management” med att säga att nu skulle vi ha ett ”digital free classroom”. Det vill säga, samtliga sammankomster i sal skulle ske utan datorer och inga telefoner fick vara påslagna. Vi minns hur vi svettades när vi kommunicerade detta. ”Tänk om det blir ramaskri!” Det enda som hände just då var att samtliga studenter fällde ihop sina datorer och stoppade ner dem.
Den följande tioveckorsperioden löpte två kurser parallellt (”Philosophy of science and research methods” samt ”Responsible reading and writing”) som vi var ansvariga för, en kurs var. Och nu blev det digitalfria klassrummet äntligen verklighet. Men det fick ett abrupt slut i mars. Då vi, från att ses i klassrummet och tala till varandra utan skärmar på bordet, i stället fick ställa om till att bara tala via skärmar på Zoom. En total, brutal, och symbolisk omställning över en natt när vi lärde oss vad covid-19 innebar för oss. Från rummets laddade, koncentrerade atmosfär av gemenskap till skärmarnas små, små ansikten, kastades vi under loppet av några timmar.
Men innan vi hamnade där, vad tyckte studenterna om det digitalfria klassrummet? En analys av utvärderingens enkätsvar visade att studenterna såg många fördelar med det analoga klassrummet: ökad koncentrationsförmåga, bättre kvalitet på seminariedialogerna, över huvud taget en förhöjd uppmärksamhet på det som skedde i rummet. Bland det negativa framhölls att det tog längre tid att skriva anteckningar för hand, samt att de i början kunde glömma att ta med sig en text då de var vana att läsa från skärm. På en direkt enkätfråga om de tyckte att vi skulle göra om detta även nästa år svarade samtliga studenter ”ja”.
Det som överraskade oss var de positiva följdeffekterna som studenterna vittnade om: mindre ont i huvudet, mindre stress, läste med bättre koncentration även hemma, bättre sammanhållning i gruppen.
I utvärderingen undrade flertalet studenter varför vi bara gjorde detta i två av kurserna och inte för hela masterprogrammet. Och en frågade: ”Varför bara av-digitaliserade klassrum, varför inte utveckla experimentet till andra områden?”
När vi nu skriver detta, i början av år 2021, är dock det digitala klassrummet ett faktum. Kanske är det då dags att tänka vidare; när klassrummet är digitalt, hur kan vi då bidra till studenternas av-digitalisering inom undervisningens andra områden? Ska vi lyssna till studenterna och bredda vår icke-digitala repertoar? I tider när mycket blir digitalt ”av bara farten”, hur kan vi stanna upp, tänka om och göra andra moment analoga?
Vi läser riktlinjerna för Uppsala universitets utlysning av medel för pedagogisk utveckling. Det visar sig att samtliga medel som är riktade till frågor om digitalisering (vilket är hälften av alla utvecklingsmedel) enbart handlar om att utveckla användningen av den digitala undervisningen vidare, i utlysningstexten gällande digitalisering står det att läsa:
”Dessa projektmedel tilldelas projekt som innebär utveckling av undervisning och/eller nätbaserade lärmiljöer där användningen av digitala resurser och verktyg i undervisningen ger stöd för studenters lärande”.
Är det inte underligt att det enbart handlar om användning av digitala resurser? Är det inte denna utveckling vi redan gjort i raketfart, varenda undervisande lärare, under så gott som hela år 2020? Är det inte den analoga undervisningen som just nu behöver förstärkas, för att erbjuda komplement till alla de digitala momenten? Trots att vi redan har hört såväl studenter som lärare vittna om att grupper av studenter har svårt att tillgodogöra sig sina studier när allt sker digitalt, avspeglar sig detta inte alls i årets utlysningar, utan här är likriktningen total.
Under ett antal år, och framför allt med detta års erfarenheter, har vi fått uppleva hur de analoga zonerna blir allt färre. Att skapa alternativ till ”det uppkopplade” sker inte av sig självt utan kräver ett aktivt arbete. När vi nu får ta en paus från det analoga klassrummets effekter, hur kan vi försöka ta det digitalt fria till andra områden? Kanske genom att arbeta med icke-digitala uppgifter av olika slag: skriva uppgifter för hand, observationsuppgifter fritt från teknik, fokus på bokläsning?
Utmaningen i dag är att verka för djupläsning där digitala verktyg ska vara avstängda och undanlagda, utan att ha det fysiska klassrummets väggar till hjälp. Hur gör vi det? Detta är vad som borde diskuteras i dag. Att fördjupa sig, tänka långa tankar och utveckla sitt lärande görs bäst på andra ställen än vid skärmar som tröttar ut, som stör, som bryter av (se till exempel kritiken av Silicon Valley-bolagens digitaliseringsutbredning i filmen The Social Dilemma).
Men hur ska vi göra? Vi får nog fråga studenterna hur de tycker att vi kan ta experimentet vidare. För, i en tid då studenterna är lämnade åt digitala klassrum ser vi det som vår skyldighet att utforska digitalfria zoner inom andra områden. Med nyfikenhet undrar vi; hur kommer studenternas enkätsvar att se ut efter det här årets digitalfria experiment?
Matilda Dahl
Jenny Helin
Universitetslektorer vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet Campus Gotland
Fotnot: Texten har uppdaterats 23 februari 2021 avseende riktlinjerna för utlysning av medel.
