Jag hade en chans på tusen – min dotter har en på femton

Rekryteringen till högre utbildning är stabilt sned

8 februari, 2021
Daniel Fjellborg

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dottern drar ner toppluvan över ögonen, går raskt genom köket och krockar in i väggen. Hon kikar leende fram under luvan, tar ut ny kurs, drar ner luvan och går bestämt framåt igen. Hon är uppenbart född in i det vetenskapliga tänkandet. Nu vet hon att köksväggen finns även när den inte syns och några sekunder senare vet hon att hallväggen har liknande attribut.
En generell teori om väggars fasta beskaffenhet tar form under luvan. Allt detta vid 16 månaders ålder! Jag skulle ännu inte kalla henne ”geni”, men viljan att genomlida smärta för vetandets skull gör henne uppenbart lämpad för forskarstudier. Med en forskarutbildad förälder har hon faktiskt nästan en chans på femton att själv doktorera. Som son till en verkstadselektriker och en hemtjänstanställd var min egen sannolikhet en på tusen (statistiken finns hos Universitetskanslersämbetet under temat ”Breddad rekrytering”).

Dagen jag försvarade min kandidatuppsats frågade examinatorn om jag funderat på att doktorera. Jag förstod att känna mig smickrad och svarade ”kanske”, för att dölja min okunskap om vad en doktorand egentligen var.
Ingen hade berättat för mig var professorer kom ifrån, de kunde lika gärna växa som svampar ur marken. Det man inte känner till kan man heller inte planera för, men med ett hoppsan och flera ojdå ramlade jag förvirrad in i forskarutbildningen via ett antal forskningsprojekt.

Min dotter däremot, hon är ett sånt där akademikerbarn. Två högutbildade föräldrar, ett växande sparkonto, bostadsköplacering från första levnadsvecka och en läsplan med barnböcker fram till sex års ålder. Hennes umgänge består av människor som visar att högre utbildning är norm. Blir hon affärsbiträde eller städare kommer hon att behöva förklara sig för dessa välvilliga människor.
På samma sätt som jag fått förklara för min praktiska uppväxtmiljö att man faktiskt kan få både lön och göra samhällelig nytta om man ”statsvetar” riktigt hårt på kontoret.

Trots att universitetsvärlden vuxit kraftigt i Sverige det senaste halvseklet är rekryteringen till högre utbildning stabilt sned. Barn från studieovana hem lyser fortsatt upp studentkorridorerna med sin relativa frånvaro. Denna tendens förstärks ytterligare vid rekryteringen till forskningsutbildningarna. Av de 1 847 doktorander som inledde forskarstudierna samma läsår som jag hade 1 097 åtminstone en förälder med universitetsexamen. Endast 54 var barn till föräldrar med enbart förgymnasial utbildning.

Vad är då problemet om lika umgås med lika på universitet och forskarutbildningar? Ett vanligt svar är att forskningen blir sämre om rekryteringsunderlaget blir smalare. Ett annat är att personliga tragedier kan uppstå om människor upplever sig utestängda från högre utbildning på grund av sin sociala bakgrund.
Ett sista problem, och kanske det som oroar mig mest, är att vetenskapen på sikt riskerar att undergräva sig själv. Om stora grupper av medborgare saknar förståelse för forskningen, inklusive dess begränsningar, så fortplantar sig myter. Klimatförändringsförnekare och anti-vaccin-demagoger är några av de som i dag sprider sitt vetenskapsförakt och ödelägger den mark där en professor eller två hade kunnat poppa upp.

Vad ska det då bli av min dotter? Ja, det är ju helt upp till henne att välja sin egen framtid. Jag har utbildningskatalogen redo. Det finns så många olika samhällsvetenskapliga ämnen hon kan doktorera i.

Daniel Fjellborg
Doktorand i statsvetenskap

Daniel Fjellborg

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023