Det första verket i Jacqueline Hoàng Nguyễns doktorandprojekt ställdes ut 2019 – och sopades bort under utställningens sista timme. Det var stora sandmålningar som i granna färger avbildade blekta foton från hennes familjs förflutna. Förgängliga vittnesmål.
Jacqueline Hoàng Nguyễn står i sin nya arbetslokal i Stockholm iklädd en tröja med trycket ”Sharing is caring”. Hennes historiska skatt, en omtanke som förts vidare i generationer, ligger på skrivbordet: en tjock ringpärm med foton bakom tunn plastfilm.
Det första fotot är på hennes gammelfarfar, en pojke i grundskolan kring år 1910 i dåvarande Franska Indokina, nuvarande Vietnam. Det är gammelfarfarns fotosamling. Den sträcker sig fram till hans död 1974, året före Vietnamkrigets slut.
Få vietnameser hade tillgång till en kamera under denna tid. Den privata dokumentation som överlevde kriget brändes i många fall upp av säkerhetsskäl om den hade kopplingar till det tidigare koloniala och anti-kommunistiska styret. Jacqueline Hoàng Nguyễns farfar gömde däremot familjefotona, tills han kunde ta dem i säkerhet till Kanada 1982.
Tre år tidigare föddes Jacqueline i Montreal. Hennes pappa hade undkommit kriget och militärtjänsten genom en ingenjörsutbildning i Kanada, dit hennes mamma kommit som flykting.
– Det är en sorg att se bilderna på livet som familjen hade men som ströps, och på personer som inte klarade flykten. Det är mycket som har gått förlorat. Det känns också lite främmande, för det är personer här som familjen velat att jag ska känna koppling till men som jag aldrig har träffat, säger Jacqueline Hoàng Nguyễn.
Akademiska förväntningar
Hennes farfar gick bort 2015. Han fick därför aldrig veta att fotona skulle bli en del i det doktorandprojekt Jacqueline Hoàng Nguyễn började vid Konstfack och KTH 2019. Farfadern var själv disputerad i medicin, och familjen hade höga akademiska förväntningar på Jacqueline. Att hon inte ville bli advokat eller läkare, utan sedan gymnasiet envist har byggt upp en konstnärlig karriär, är något som hennes föräldrar haft svårt att relatera till.
– Jag älskade matte när jag var yngre, att det var som att lösa ett pussel. Men jag behövde något mer mänskligt i det och jag tror att jag fortfarande har pusslandet med mig i konsten, säger Jacqueline Hoàng Nguyễn.
Även innan hon började doktorera baserade hon sina konstnärliga verk på gedigen efterforskning, ofta rörande historiska skeenden och underrepresenterade grupper. 2015 var hon artist in residence på Etnografiska museet och det var bland annat i mötet med fotoarkivet där som idén bakom doktorandprojektet växte fram.
Hon hade tänkt att sammanföra museets bilder från Vietnam med sin egen familjs bilder, men insåg snart att de två bildsamlingarnas avsändare, blick och syfte var väldigt olika och hon vill inte sätta in sin familj i den etnografiska – ofta exotifierande och anonymiserande – kontexten.
Sista kejsarinnan
”Kvinna i klänning med drakmotiv på” var det enda som stod på ett av fotona hon hittade i arkivet. Med hjälp av sitt eget fotoalbum kunde hon ge kvinnan både sitt namn och sin titel: Nam Phương, Vietnams sista kejsarinna.
Bilden på kejsarinnan i Jacqueline Hoàng Nguyễns fotoalbum var en personlig hälsning till hennes gammelfarfar – han var mandarin, rådgivare, vid Nguyễn-dynastins hov.
Hon bläddrar fram till en bild på en liten pojke i skepparkläder: hennes farfar. Under varje foto i albumet syns hans prydliga handstil som förklarar sammanhanget på både vietnamesiska och franska.
Hon berättar att han hade starka konfucianska värderingar med fokus på tradition och respekt för de äldre, vilket innebar en strikthet som skapade en distans till henne som barnbarn. Samtidigt var han engagerad i den franska humanistiska idétraditionen om frihet och jämlikhet. Som barn hade hon svårt att få ihop detta, men blandningen av idéer i den vietnamesiska historieutvecklingen är nu en del av hennes forskning.
”Vad händer i mörkrummet?”
Genom den inhemska fotografihistorien och tre ledande intellektuella personers koppling till denna vill hon kasta nytt ljus på kampen för ett avkoloniserat och modernt Vietnam. Ena personen, Khánh Ký hade en känd fotostudio med filial i Paris. Han lärde ut fotografi till en annan viktig person, mannen som världen senare lärde känna som Hô Chi Minh. Den tredje personen i denna intellektuella kärna var Phan Châu Trinh, som också han försörjde sig på fotografi.
– De stod för ett idéskifte från den traditionella, auktoritära konfucianismen: Hur kan man få tillbaka sitt land genom att förstå västs modernisering och ta in och anpassa den till sina egna behov? Jag tror att fotografi blev ett vapen bland andra som man tog från väst.
På väggen i sitt arbetsrum har hon på ett 2 x1 meter stort papper kartlagt hur personer och idéer har förflyttat sig över tid och rum.
– Det är inte vad som avbildas under den här tiden som är mest intressant för mig, utan nätverken. Vad händer i mörkrummet, både som fysiskt rum och som symboliskt rum? Vad för allianser skapas där, vilka idéer cirkulerar? Vad framkallar de för nya bilder och idéer?
Tvådelad avhandling
Forskarutbildningen Konst, teknik och design är ett nytt samarbete mellan Konstfack och KTH. Det är KTH som har examenstillståndet, vilket innebär att doktorandprojektet kommer att bedömas på vetenskaplig i stället för konstnärlig grund.
– Det är en pågående diskussion om vad detta innebär. Det vi doktorander har förstått hittills är att det är en tvådelad avhandling som ska levereras, en skriftlig och sedan en visuell gestaltning.
Jacqueline Hoàng Nguyễns forskning kopplar till historia och antropologi och hon kommer att använda verktyg från de akademiska fälten i sin skriftliga avhandling. Men hon kommer inte bara att gestalta forskningen genom ett konstprojekt, utan tre – ett för varje kapitel.
Hon konstaterar att detta innebär mer arbete än att i vanlig ordning ”bara” skriva en avhandling. Genom ett stipendium har hon anlitat fyra assistenter som hjälper henne med efterforskning i arkiv i olika länder. Arbetslokalen hon hyr ligger ett stenkast hemifrån, så att hon enklare kan jobba när hennes sexåriga dotter somnat om kvällen.
Till sitt doktorandprojekts andra verk utforskar hon nu fortsatt sanden som uttryck – men bränt till glas. Mer permanent och starkt, men ändå skört. Samtidigt skriver hon på ett manus till filmen som ska bli det tredje verket och berätta Vietnams egen fotohistoria från 1869 och ett sekel framåt.
Tyvärr finns det inte mycket visuellt material bevarat från den tiden. Därför planerar Jacqueline Hoàng Nguyễn att i filmen berätta en del av den tidiga fotohistorien genom traditionell vietnamesisk dockteater i vatten. Det är en folklig konstform som framfördes i risfälten, men som blir alltmer sällsynt.
Hette egentligen inte Jacqueline
Om inte coronapandemin hade skjutit på planerna hade Jacqueline Hoàng Nguyễn och hennes familj nu tillfälligt bott i Vietnam för att samarbeta med en vattendockteater. I stället har hon under pandemiåret fokuserat mer på den skriftliga avhandlingen.
Parallellt med forskningen fortsätter hon sitt övriga konstarbete. Under februari och mars i år ställer hon ut verket Untitled (Entitled) på Bonniers konsthall i Stockholm, baserat på intervjuer med invandrare som känt sig tvingade att byta namn för att undgå diskriminering.
Jacqueline Hoàng Nguyễn hette egentligen inte heller Jacqueline, utan Hoàng. Men hennes föräldrar ville underlätta för henne, ”och för lärarna och kompisarna”, när hon började skolan. I Kanada är namnet Jacqueline inte ens officiellt registrerat, däremot i Sverige sedan hon flyttade hit.
– Jacqueline är mitt västerländska och offentliga jag. Hoàng är det privata, det vietnamesiska.
